TT (via SVD) uppmärksammade i dagarna att de sex radikala islamisterna som tagits i förvar av SÄPO eftersom de bedöms utgöra säkerhetshot sannolikt inte kan utvisas. Detta på grund av att de “riskerar förföljelse i hemlandet”. Detta är bara ett av många exempel på hur skev Sveriges politik är och hur den alltid sätter utlänningars väl och ve före svenskars, men det är också ett exempel på hur galen politik kan bli när den bedrivs i stor skala av folk som inte behöver ta konsekvenserna av sina beslut.I liten skala blir allt så enkelt. Om du accepterar en gäst i ditt hus (Bjuder hem blir lite fel i sammanhanget) och gästen tackar genom att skrika och fräsa, spotta på golvet, slå sönder badrummet och allmänt uppför sig illa är det högst rimligt att du avvisar gästen, med våld om så krävs. Om gästen då klagar på att det är iskallt ute, att han inte har någon jacka och att han redan slagit sönder sitt eget hus så kan du kanske, möjligen låna gästen en filt (som du vet att du aldrig lär få tillbaka), men ut ska han. Konsekvenserna av att låta honom leva rövare i ditt hus är för dig och din familj oacceptabla, därför måste gästen ut, även om det är ganska obekvämt för denne.
För politikerna blir det inga märkbara konsekvenser av att låta våldtäktsmän, mördare, direkta säkerhetshot och liknande slödder fortsätta leva rövare i gästhuset Sverige. Därför kan de låta dem hållas, även om de vet att det innerst inne är fel. Någon annan betalar, med blod i många fall. Hade vi haft vettiga politiker hade de behandlat Sverige som sitt hus och då hade oönskade element åkt ut med buller och bång.
Det är ganska enkelt egentligen: Har en gäst gjort sig omöjlig i både sitt hemland och landet denne gästar får gästen hoppas att någon annan vill ta emot honom. Annars är det åter till hemlandet som gäller. Någon gång måste gästen få ta konsekvenserna av sitt eget handlande istället för att värdfolket ska ta de konsekvenserna, igen, igen och igen.
Jag är ordförande för Klassiskt liberala partiet sedan 2019 och har kallat mig libertarian i åtminstone femton år. Jag är född i Umeå men bor idag strax utanför Linköping med fru och två barn. Till vardags jobbar jag som chef inom mjukvaruutvecklingsbranschen och utanför jobbet syns jag mest runtom i Östergötlands skogar och kulturlandskap på fotvandring.
