Är alla vi människor innerst inne likadana? Söker vi efter en minsta gemensamma nämnare så stämmer det förvisso att vi alla vill äta, skydda oss från elementen och rumla runt i sänghalmen. Det är dock drifter som vi delar med exempelvis grisar, sparvar, marsvin och – hur smaklöst det än är att jämföra dig, käre läsare, med dem – primitiva evertebrater som politiker och journalister. Sådana likheter säger helt enkelt inte särskilt mycket om det mänskliga tillståndet eller hur väl vi kan samsas (hur många givande konversationer har inletts med ”hej, jag heter Anders och jag bajsar då och då, alltså är vi likadana”).
Öppnar man sig för att på allvar försöka begripa det oändliga mångfald av uttryck som mänskliga kulturer har uppvisat så inser man snabbt motsatsen, vi är ohyggligt olika varandra. Inte bara är vi svenskar det kanske säregnaste folket på vår jord just nu [1], hela det moderna projektet – som västvärlden mer eller mindre tvingat på resten av världen – innebär att vi bär på en samling övertygelser som historiskt sett är fullständigt abnorma. Det är ett sammelsurium av tankar från antika filosofer, kyrkofäder, medeltida genier, renässansmän, vetenskapsmän och psykologer, tankar som sitter så djupt i vårt innersta att vi inte är medvetna om hur de dagligen styr allt vi tänker och gör.
Detta gytter av mer eller mindre sammanhängande föreställningar har varit spektakulärt framgångsrikt i en aspekt av tillvaron, vårt tämjande av naturen. I allt från ångmotorer till halvledare och kärnreaktorer så har vi demonstrerat hur effektiv vår världsbild är, vi har visat oss vara oändligt uppfinningsrika när det gäller att förbättra det materiella och vi suktar ständigt efter förändring. Hur otroligt säreget detta är blir tydligt när man inser att en annan av historiens i särklass mest framgångsrika kulturer, det gamla Egypten, i stort sett inte förändrade sin konst eller byggnadsteknik under 3000 år [2].
Det är värt att stanna upp och fundera på det. För de gamla Egypterna så var förändring något så avskyvärt att när väl en farao, Akhenaten [3], försökte införa förändringar så nöjde man sig efter hans frånfälle inte med att återställa allt till den gamla ordningen och radera Akhenaten ur historieböcker. Nej man raderade dessutom de faraoer som efter Akhenaten faktiskt återställde den gamla ordningen. Varför? Det enkla faktum att de hade återställt något påminde eftervärlden om att en förändring hade skett och inte ens det ville man minnas. Våra stora svårigheter att förstå en sådan världsåskådning åskådliggörs av alla hyllmeter med spekulationer om varför ingen civilisation före vår lyckades starta en industriell revolution, vi tar det som en absolut självklarhet att alla civilisationer som kunnat även skulle ha velat göra det vilket inte nödvändigtvis är sant [4]. En kultur som inte söker framsteg är för oss obegriplig, framsteg ter sig så naturligt att vi inbillar oss att det sker av sig själv så länge ingen aktivt stoppar det vilket förstås är ett helt absurt antagande givet de 200 000 år av mänsklig existens då inga förändringar skedde.
En annan egenhet som är svår för oss moderna människor att verkligen förstå är den att egypterna ansåg att man endast kan komma till eftervärlden genom att begravas i Egypten. Därför startade de aldrig några kolonier utanför sitt land, därför gifte de aldrig bort prinsessor till utländska kungar, en enkel trossats förhindrade därmed alla expansionistiska tankar i 3000 år trots att de under långa perioder var världens mest framstående land organisatoriskt och teknologiskt samt lyckades alstra ett stort matöverskott. Hade det inte varit för den enkla tron så hade Medelhavet kanske varit ett stort egyptiskt imperium tusentals år före Rom blomstrade!
Vi behöver inte stanna längre vid de skillnaderna, de är blott två exempel. De förmoderna människornas syn på sig själv och världen var så annorlunda från vår egna att det är en av de mest utmanande intellektuella övningarna att försöka tänka sig in i deras föreställningsvärld [5]. Om man försöker så kan kan man nämligen inte undvika en rejäl kalldusch när det gäller sådana basala saker som hur man kan veta att något är verkligt, vad man ens menar med begreppet verkligt, vad jaget är för något, hur meningsfullt abstrakt tänkande egentligen är, vår relation till tiden och mycket annat. Man tvingas tänka tanken att det inte finns något som bevisar att vår syn på saker och ting är mer korrekt än deras.
Framförallt så inser man även att sådana här djupt rotade tankar utgör ett bas ovanpå vilken ekonomiska incitament kan verkar men svårligen förändra. Fanns det incitament för Egypten att expandera och erövra? Självfallet då Egypten själv var resursfattigt, men de gjorde aldrig det eftersom tron på efterlivet var mycket viktigare. Fanns det konstnärer och präster som ville måla lite annorlunda i templen? Det måste det rimligtvis ha funnits men förändring i sig hade inget värde för dem så de fick snällt nöja sig med att måla enligt de mallar som gällt i tusentals år.
Nu är inte mitt ärende att gå full postmodern eller göra en djupdykning i historiska föreställningar – vill man göra det så bör man lyssna på podcastserierna Människan och maskinen [6] samt Myter och mysterier [7] där Per Johansson och Eric Schüldt på ett enastående sätt ger oss en inblick i sådana spörsmål och vad som format får nuvarande världsbild – nej vad jag vill är att grunna över huruvida de stora bekymmer som drabbat oss orsakas av att inkonsekvenserna i vår förhärskande världsbild börjat bli för uppenbara?
Att civilisationer går genom cykler av storhet och förfall har många tänkare observerat men den ryske sociologen Pitirim Sorokin har i mina ögon tagit den tanken längst. I sin bok The Crisis of Our Age [9] så beskriver han detaljerat dessa svängningar genom att analysera en ofattbart mängd, kost, musik, arkitektur och vetenskap som skapats under de olika epokerna. Vi svänger mellan perioder som han kallar ideational och sensate med ett mittenläge han betecknar som idealistiskt. Sensate är mer eller mindre materialism på dess djupaste nivå, man blir fullt fokuserad på vad sinnena säger en, empirisms är den enda metoden för sanningssökande, konsten försöker skildra världen som den är, det vi kan förnimma med våra sinnen, mäta och analysera är allt som existerar. Ideational är motsatsen, sanningarna är de som vi får bortom sinnenas funktion (uppenbarad sanning), konsten blir abstrakt och skildrar koncept snarare än realism, individualismen uppluckras, allt vi ser runt oss är materiella manifestationer av djupare liggande väsen och principer. Ytan, det materiella, är nästintill meningslöst.
Båda ytterligheterna innehåller självmotsägelser som slutligen blir för påträngande. Om allt som finns är det vi kan mäta och analysera så börjar man till slut förneka att ens medvetande existerar (exempelvis Dennet [10]) givet att det är omätbart och fullkomligt subjektivt. Trots att intuition är roten till alla upptäckter så kommer en sensate kultur oundvikligen försöka förpassa intuition till sophögen och dess vetenskap blir som ett resultat allt mer andefattig och fantasilös, konsten blir kaotisk och fokuserad på teknik snarare än uttryck. Man har då gått hela vägen från Descartes rationella startskott för den vetenskapliga metoden ”jag tänker, alltså finns jag” till att hävda ”jag finns inte eftersom jag inte kan mätas”. Att en sådan världsbild genomgripande påverkar hur människor mår och agerar i världen säger sig själv. Relativism, nihilism, presentism, vetenskapism.
Den moderna världsbilden säger oss att historien har varit en rak led från ”vidskeplig” ideationella föreställningar till ”rationella” sensatetankar men här slår Sorokin till med storsläggan och visar hur många gånger vi faktiskt har skiftat mellan de olika typerna (bloggen Satyahagra har trevligt nog sammanställt Sorokins rön i den här tabellen [11]).
| Period | Cultural Type | Begin | End |
|---|---|---|---|
| Greek Dark Age | Sensate | 1200 BC | 900 BC |
| Archaic Greece | Ideational | 900 BC | 550 BC |
| Classical Greece | Integral | 550 BC | 320 BC |
| Hellenistic – Roman | Sensate | 320 BC | 400 |
| Transitional | Mixed | 400 | 600 |
| Middle Ages | Ideational | 600 | 1200 |
| High Middle Ages, Renaissance | Integral | 1200 | 1500 |
| Rationalism, Age of Science | Sensate | 1500 | present |
Sorokin trodde själv att vår nuvarande sensatekultur var på väg mot sitt slut runt andra världskriget men andra världskriget framstår såhär i efterhand som en för tidig slutpunkt givet att det blev inledningen för den genuina massvetenskapen och dess kvantifiering av människan och naturen, rekylen började spira först två årtionden senare då hippietiden tog vid och en ideationell motståndsrörelse började frodas. Det som verkligen karaktäriserar denna rörelse är att diskussioner mellan dem och majoritetsamhället är näst intill omöjliga, se exempelvis kärnkraftförespråkarnas frustration när de försöker övertyga hippiemotståndarna på basis av naturvetenskapligt/rationella argument utan att förstå att det är en annan världsbild som spökar.
Sorokin beskriver hur klyftan mellan de två världsåskådningarna blir allt större fram till dess att den tidigare dominanta kulturen faller bort och dess motsats tar över och dessa övergångar präglas av oro och kaos, exempelvis Roms sönderfall vilket markerade övergången från det sena Roms materialistiska värden till den djupt fromma medeltiden eller materialismens revansch under renässansen, reformationen och allt kaos det förde med sig.
Sorokin beskriver hur slutet på en sensate era karaktäriseras av att de materiellt fokuserade allt starkare driver mot hedonism och nihilism medan motståndarna flockas runt spiritualism, asketism och ett tillbakadragande från det materiella. Det är svårt att inte associera det sistnämnda med NoFap, Marie Kondo, stoicismens blomstring på internet eller då Jordan Peterson beskriver att unga män faller i tårar av tacksamhet när han förklarar åt dem att det största man kan göra är att ta ansvar. Det krävs inte heller någon aktiv fantasi för att identifiera hedonism och nihilism med exempelvis mainstream feminism, de vulgära utkanterna av abortrörelsen och den moderna identitetslösheten.
En stor anledning till det nuvarande politiska kaoset är troligtvis därmed den att ingen politisk aktör har fångat upp motståndsrörelsen eller vad som egentligen driver den. Miljörörelsen och miljöpartiet var under en period en sådan kraft men partiet blev sedan ironiskt nog den yttersta förkämpen för majoritetssamhället och idag har vi blott politiska krafter som alla vill trycka ned gaspedalen på väg mot mer hedonism, nihilism och individualism. En tid då själva ifrågasättandet av den lagda kursen till och med bannlyses från samhällsdiskussionen. Ett fåtal figurer som Trump har förvisso lyckats locka till sig motståndarna men det verkar till stor del vara av en slump snarare än politisk briljans, hela den ideationella planhalvan står ännu där utan en ledare. Lösningen är alltså inte ett parti som alla andra utan en aktör som erbjuder något helt annat men som inte med enkelhet passar in i dagens kategorier.
1. Wikipedia – Inglehart–Welzels karta över kulturella värderingar i världen
2. Bob Brier – The History of Ancient Egypt
3. Wikipedia – Akhenaten
5. Jaques Ellul – The Technological Society
6. Owen Barfield – Saving the Appearances
7. Eric Schüldt och Per Johansson – Människan och maskinen
8. Eric Schüldt och Per Johansson – Myter och mysterier
9. Pitirim Sorokin – The Crisis of Our Age
10. Wikipedia – Conciousness Explained
11. Satyagraha – Culture in Crisis: The Visionary Theories of Pitirim Sorokin
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
