Sjuk vård, del 2

Sjuk vård, del 2 1

Ylva Sandström, ordförande i Distriktsläkarföreningen i Stockholm och tidigare fritidspolitiker för Moderaterna i Nacka, uttalar sig i en kvällstidning om skattefinansierade nätläkare. Då hon politiskt förfäktar en form av socialism, hon är ju moderat, är hennes åsikt i frågan inte särskilt avvikande från andra socialisters. Hon tycker inte nätläkare har i den skattefinansierade vården att göra.

Vore jag nu en optimist skulle jag ta det som intäkt för att Ylva Sandström förstått att skattekakan inte är oändlig, vilket är en god och fruktbar insikt. Men när jag tar mig in bakom kvällstidningens betalvägg och läser artikeln vill jag påstå att hennes argument snarare skaver än lugnar.

Ingenstans tar hon nämligen upp varför nätläkarna fått ett sådant kraftigt genomslag på den svenska vårdmarknaden.

Annars är det ingen hejd på eländet som hennes digitala kolleger ställer till med. Eftersom jag själv jobbar inom hälso och sjukvården har jag inga som helst problem att förstå hennes kliniska invändningar mot besök hos digitala läkare. Ingen kan argumentera mot det faktum att man i telefonen, hur dyr och avancerad mobil man än har, inte kan känna på patientens mage, inte kan mäta syremättnad i blodet eller lukta på ett sår. Det är ett oomkullrunkeligt faktum. Att det också överförskrivs antibiotika och finns säkerställda fall av missade och/eller fördröjda diagnoser är klart som korvspad.

Även Lena Hallengren, s.k. socialminister i vår nuvarande regering, uttalar sig i kvällstidningen. Hon ”tycker inte alltid den reklam jag ser imponerar”. Vilket ju får sägas vara en helt utmärkt undanflykt för att slippa svara på varför folk vänder sig till just dom vårdgivarna.

Anledningen till nätläkarnas framgång är ju den övriga sjukvårdens otillgänglighet. Inte så konstigt att folk vänder sig, t.o.m. i onödan, till den service som tillgänglig. Sedan kan den som vill invända att vår nation huvudsakligen bebos av klenfisar hur mycket dom vill, vilket jag för övrigt håller med om. Faktum kvarstår. Organisationen av den övriga skattefinansierade vården, som då Lena Hallengren väl åtminstone är delvis ansvarig för, fungerar helt enkelt inte för att lösa sin s.k. kärnuppgift. Nämligen att ge dem som betalar dyra pengar för att den skall fungera det dom vill ha. Nämligen vård.

Tyvärr är det så att den insikten tydligen är för svårsmält för såväl läkare som politiker. Men istället för att ge sig på att lösa det grundläggande problemet angrips privata entreprenörer som erbjuder marknaden en lösning.

Helt gratis ska jag därför upplysa dom båda socialisterna, dr. Sandström och socialminister Hallengren, om en väg att lösa problematiken. Dom kommer säkert finna medicinen väl besk. Men ont skall med ont fördrivas.

Låt oss i det långa loppet arbeta för att avskaffa skattefinansierad vård. Istället för att ösa in skattepengar till landsting som uppenbarligen inte klarar av att leverera det skattebetalarna önskar, nämligen tillgänglig vård, betalar vi privata aktörer genom olika försäkringslösningar att stå för sjukvården. Som bonus kanske folk, när dom måste teckna privata försäkringar och ser hur dyr modern sjukvård verkligen är, slutar upp med att söka ren okynnesvård. Givetvis kan t.o.m. jag, trots att jag är rabiat liberal, tänka mig att det finns någon form av sista försvarslinje för obemedlade människor som absolut inte kan betala för sig. Men i övrigt bör folk själv få bestämma över hur dom skall finansiera sin vård.

Det är med andra ord dags att bota sjukdomen istället för att ge sig på symtomlindrande behandling.