När vi nu återgår till normaltid (även kallat vintertid) och få vidkännas (om än oförtjänt) en å dygnet tillagd extra timme, börjar det klia i fingrarna, varvid jag känner mig begiven att nå ut här på Fri debatt, förmedels att författa en hävdebok angående rådande, ytterst ansvarslösa, finansiella system. Häri kan nämligen samtliga banker – helt ostraffat – förfara synnerligen oredigt. Dels kan de ägna sig åt att bedriva falskmynteri. Dels må de bedriva systemkritisk verksamhet samtidigt som de (avsiktligt) konstant befinner sig i steglös insolvens, alldenstund en statlig oktroj – vilket alla med sunt förnuft eljest förutsätter vore ett absolut minimikrav – ingalunda fordrar att bankaktiebolaget vidtar några som helst åtgärder för att separera kundernas tillgångar ifrån de egna i sin balansräkning.
Något kontradiktoriskt innebär istället en beviljad bankoktroj, att bolaget som godkänts för densamma, nu får lov att spekulera med- liksom använda de medel man anförtrotts att skydda – av kunderna när de gjort insättningar på sina respektive konton – till bankens egna löpande utgifter. För verksamheter som saknar centralmaktens koncession (tidigare benämnt kungligt privilegiebrev) att bedriva bank- eller finansieringsrörelse är det förbjudet att överhuvudtaget ta emot inlåning från allmänheten.
Jag har under senaste året skadeglatt gottat mig i hur Erik Selins nischbank Norion (före detta Collector Bank) – efter att ha gett sig i lag med den numera barskrapade fastighetsmagnaten Oscar ’Properties’ Engelbert, jämväl beviljat lån och krediter på inte helt obetydliga belopp, till diverse bolag i vederbörandes fastighetskonglomerat – drabbas av den ena motgången efter den andra.
Vad som emellertid fick mig extra motiverad, var när jag såg att Finansinspektionen tilldelat Marginalen Bank en varning, jämte därpå följande analys, vari konstateras att banken är ”konkursfärdig alla gånger” och redogör för hur dess utställda obligationslån nedgraderats till så kallad skräpstatus, och handlas nu för hovsamma 7 öre per krona.
Anledningen till att Marginalen Banks instundande obestånd blir extra intressant, är på grund av att ett antal av mina klienter använder den som företagsbank, varpå tillgodohavandena på deras bankkonton med råge överstiger Riksgäldskontorets tak för utbetalningar genom den statliga insättningsgarantin (vilken för övrigt är fullständigt underfinansierad), på det beskedliga beloppet om en miljon femtiotusen (1 050 000) kronor.
Något som vidare fick mitt intresse att vakna är att den bostadsrättsförening, i vilken mina föräldrar innehar sin lägenhet, satt in sitt sparkapital på Marginalen Banks fasträntekonto. Beloppet som föreningen för närvarande har i kontobehållning hos banken uppgår förvisso till blygsamma ~ åttahundratusen (800 000) kronor, vilket ryms väl inom ramen för Riksgäldens garantiåtagande. Jag rådde dem dock till att, utan dröjsmål, föra över hela summan till någon annan bank, vilket de hade för avsikt att göra redan i slutet av förra veckan. Banken vägrade emellertid att utföra uppdraget. Som förklaring gavs att, på grund av ett ”tekniskt fel” (my ass), är det just nu tyvärr inte möjligt att genomföra utbetalningen. Summan ligger förvisso inom gränsbeloppet för den statliga insättningsgarantin men, för det fall man tvingas söka ersättning därifrån, lär man få vänta ett bra tag på pengarna.
Konkurser för bankaktiebolag regleras i Sverige genom lagen (2015:1016) om resolution, vilken införts i enlighet med ett antal EU-bestämmelser, med påstått syfte att harmonisera den inte finansmarknaden.
Resolutionslagstiftningens faktiska intention torde emellertid vara att, dels förmedels ytterst omfattande och komplicerade regelverk, undvika medial granskning. Dels att (i största hemlighet), vid instundande finanskris med därvid hörande risk för en systemhotande kollaps bland stor- och megabanker, helt avskaffa behovet av ’bail-outs’ för att rädda dem (”to big to fail”), och istället ersätta nämnda insats genom att istället tillämpa så kallade ’bail-ins’.
Bail-out betyder att någon utifrån (oftast staten) går in med pengar för att rädda banken från kollaps. Detta var brukligt som sista utväg förr om åren och räddade ett antal banker vid den förutvarande finanskrisen 2007–2008.
Vid en bail-in däremot, så kommer medlem inifrån genom att, istället för statliga räddningspaket, så konfiskerar banken kontohavarnas pengar för att med dessa reglera sina skulder.
Grunden för reglerna om bail-ins lades genom godkännandet av Dodd-Frank Act i USA’s kongress samt därpå följande IMF-publikation från mitten av 2012, From Bail-out to Bail-in: Mandatory Debt Restructuring of Systemic Financial Institutions, vilken hämtade inspiration ur en debattartikel i The Economist, signerad Credit Suisse’s investmentbanks CEO (Chief Executive Officer) Paul Calello samt dess CRO (Chief Risk Officer) Wilson Ervin, från den 28 januari 2010, vartill ”inspirationen” istället kan betraktas som i princip en blåkopia.
Härefter har såväl UK genom Financial Services Act, som EU genom Bank Recovery and Resolution Directive, infört liknande föreskrifter. Att dessa bestämmelser överhuvudtaget införts, jämte därtill utgjort gällande lagstiftning i över tio år, förefaller emellertid helt – medvetet eller omedvetet – ha flugit under massmedias radar. I vart fall är detta knappast något som slaskpressen regelbundet upplyser sina läsare om.
Min ödmjuka uppfattning i frågan, är i alla fall att i stort sett ingen ur pöbeln äger minsta vetskap om att behållningen på ens bankkonto (det vill säga, de pengar plebejerna ofta påstår sig ”ha på banken”) utgör bankernas säkerhet ’collateral’ för sin derivathandel, varvid kundernas tillgångar således är tänkta att, för det fall banken hamnar på obestånd, användas till täckande av bankens egna skulder, vilka uppstått till följd av omfattande spekulationshandel (med hävstång) i olika derivatinstrument. Det skall här särskilt uppmärksammas, att bankernas fordringsägare gällande derivatskulder uteslutande utgörs av såväl andra banker och övriga finansinstitut som fondförvaltare jämte investmentbanker.
De skulder bankerna belastas av som är hänförliga till derivathandeln, är alltså de med högst prioritet; dessa skall betalas direkt och måtte regleras före alla andra skulder.
Vad är då derivathandel, kan man undra? Jo, begreppet derivatinstrument åsyftar värdepapper som utgörs av olika kontrakt – till exempel försäkringsupplägg med särskilda finansiella och ekonomiska villkor som måste uppfyllas för att utlösa försäkringen – vilka bankerna sedermera köper och säljer direkt mellan varandra; de kan vidare paketeras ihop med andra instrument och sedan handlas som olika typer av ’securities’. Jämför exempelvis subprimelånen, vilka man paketerade ihop till mortage-backed securities, som bidrog – när fastighetsbubblan brast i USA 2007 – till att kraschen kunde spilla över till övriga marknaden, med utlösandet av den omfattande finanskrisen som följd.
Inte sällan prissätts nämnda kontrakt med kraftig hävstång, ibland upp till 100 gånger underliggande tillgångs – vartill derivatinstrumentet knutits – faktiska marknadsvärde, vilket gör det i princip omöjligt att räkna fram exakt storlek på bankernas derivathandel. I synnerhet inte enär kontrakten normalt ej kan köpas och säljas på den ordinarie öppna marknaden och inte heller på någon annan handelsplattform vartill plebejerna normalt eljest ges tillträde. Handeln sker istället dolt, direkt mellan bankerna och (naturligtvis) bakom lyckta dörrar.
Uppskattningsvis har derivathandeln emellertid beräknats uppgå till hissnande belopp varvid dess omfattning nästan blir löjligt gigantisk.
Summan har, genom kvalificerade gissningar, beräknats uppgå till hissnande ~1,44 quadrillion – 1 440 000 000 000 000 U$D. Samma tal benämns, med svensk terminologi, istället ettusen fyrahundrafyrtio biljoner, härvid skall även beaktas att (den svenska) storheten en (1) biljon, är ekvivalent med ettusen miljarder.
Med hänsyn till ovan redogjorda omständigheter och förhållanden, kan man tämligen enkelt föreställa sig hur en enda kollapsad storbank utan problem kan dra med sig hela världens finansiella system rakt ner i avgrunden, för det fall fordringsägarna i anslutning till bankens spekulationshandel (jämte därtill enorma potentiella förlustaffärer) med derivatinstrument, inte skulle få betalt för sina fordringar.
Som jämförelse, för att få lite perspektiv, kan hela världens reella banktillgodohavanden (företags, staters, dina och mina samt övriga plebejers ”pengar på kontot”) summeras till beskedliga 65 biljoner dollar – tar man med shadow banking-sektorn, blir summan istället 706 biljoner dollar. Samtidigt äger en bank rätt att, hur många gånger de vill och helt utan några som helst begränsningar, själva ”återanvända” samma (andras) tillgångar löpande, så länge kunderna alltjämt överlåter besittningen härav till samma bank. Detta fungerar dock endast intill dess banken uppdras av kontohavaren att utbetala vederbörandes medel till ett konto i en annan bank. Därav kan banken alltså skapa obegränsat med ”pengar” åt sig själva, att användas till spekulationshandel med derivatinstrument, men bara så länge inte flertalet kunder samtidigt önskar föra ut sina pengar från bankens ”förvar”, som vid exempelvis en bank-run.
Hur kan man då råda bot på detta otyg som finansmarknaden kommit att utvecklas till? Jag tror att tre enkla – eller i vart fall inte särskilt invecklade – åtgärder effektivt hade kunnat stöpa om den finansiella marknaden för att kunna införa ett system för en sund, solid och förutsebar ekonomi.
1. Skrota insättningsgarantin och kravet på statlig oktroj för att få driva bankrörelse.
2. Avskaffa Riksbanken samt det statliga monopolet att trycka nya sedlar och prägla mynt.
3. Knyt alla centralbankspengar i omlopp till någon tillgång vars värde består över tid, som återfinns i begränsad mängd och som alla kan konvertera sina centralbankspengar till – exempelvis guld eller bitcoin.
Renlärig klassiskt liberal. Utan inbördes ordning; gift, trebarnsfar, göteborgare, företagare, arbetsgivare, hundägare, filantrop, jur.kand, ekonom, kristen, vegetarian, medlem i Skattebetalarna och Klassiskt liberala partiet.
