Feminismen består av ett flertal olika grenar av vilka vissa skiljer sig kraftigt åt. Två av dessa grenar vars idéer idag verkar utgöra en av grundpelarna för den svenska statens överordnade norm om jämställdhet är “radikalfeminismen” och “likhetsfeminismen”. Radikalfeminismen vilken utgör en av feminismens huvudgrenar menar att hela det svenska samhället genomsyras av en “könsmaktsordning” där kvinnan är kollektivt underordnad mannen. Denna könsmaktsordning benämns ofta som “patriarkatet”.
Den andra grenen likhetsfeminismen menar att det egentligen inte finns några grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. Här menar man att dagens skillnader mellan män och kvinnor huvudsakligen har sitt upphov i fostran och förväntningar. Dagens “könsskillnader” är här sålunda kulturellt och socialt betingade och man använder därför begreppet genus eller “det sociala könet” för att förklara dessa skillnader. Bägge dessa feministiska grenar klär här i sann kulturmarxistisk anda kollektivt alla kvinnor i identitetspolitiska offerkoftor. I enlighet med identitetspolitikens inneboende logik, så blir här automatiskt även alla män kollektivt att betrakta som förövare.
Idéerna bakom bägge dessa feministiska grenar utgör sedan 1990 grunden för den svenska statens “feministiska” jämställdhetspolitik. Att feminismen och jämställdheten därigenom har upphöjts till en allt annat överordnad norm i hela det svenska samhället, står här i skarp kontrast till den liberala idéen om ett fritt och jämlikt samhälle. Det kulturmarxistiska begreppet jämställdhet står här i en diametral motsatsställning till det liberala begreppet jämlikhet. Detta då jämlikhet i sig själv förutsätter att ingen skall särbehandlas på grund av just kön, ras eller religion. Alltså precis just det som kvinnosakskvinnorna kämpade för i begynnelsen.
Feminismen som ursprungligen och med rätta kämpade för ett jämlikt samhälle där kvinnor inte skulle särbehandlas på grund av sitt kön, verkar nu helt ha övergivit den liberala tanken om jämlikhet och istället anammat den kulturmarxistiska doktrinen om jämställdhet. Här verkar tanken vara att en stark statsapparat med feminism och jämställdhet som politiska ledstjärnor, skall omfördela medborgarnas resurser över skattsedeln så att män och kvinnor får så ”ekonomiskt” likställda levnadsvillkor som möjligt. Andra skillnader i levnadsvilkor mellan könen såsom exempelvis dödlighet i arbetsplatsolyckor eller företräde vid vårdnadstvister, verkar här mindre intressanta att ändra på såvida dom inte uppenbart är till nackdel för kvinnor.
Med hjälp av verktyg som Statistiska Centralbyrån, kvotering, positiv särbehandling och genusteorier mm så vill kulturmarxisterna ”formellt sett” genom tillämpning av ”social ingenjörskonst”, utjämna de skillnader i levnadsvillkor som idag finns mellan olika identitetspolitiska grupper i samhället. I feminismens fall emellan kvinnor och män. Att pendeln sedan i verkligheten här i många avseenden har slagit över lite väl långt verkar man av någon anledning fullständigt ignorera. Att målet här inte är jämlikhet eller ens lika vilkor mellan könen är mot denna bakgrund mer än lovligt uppenbart.
Här kan man bara konstatera att feminismen av idag har vänt ut och in på den ursprungliga tanken om jämlikhet genom att anamma det kulturmarxistiska begreppet jämställdhet, vilket i sig själv förutsätter att människor särbehandlas på grund av just identitetspolitiska parametrar såsom kön, ras eller religion. Att man sedan har lyckats driva denna feministiska tes om jämställdhet såpass långt så att den idag har upphöjts till en allt annat överordnad norm inom både den svenska staten och i hela det svenska samhället, tyder kanske på att den faktiska “könsmaktsordningen” idag är en helt annan än den som feministerna så kategoriskt hävdar?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
