I en av Sveriges nordliga kommuner, Kalix, oroar sig (M) så till den milda grad för folkhälsan att de på fullt allvar funderar på att en del av försörjningsstödet skall betalas ut i form av gröna checkar för frukt, grönt och rotsaker. (V) protesterar och kallar förslaget förmynderi. Det är inte alltför ofta jag applåderar just (V), av lätt insedda skäl, men i just detta fall är jag benägen att hålla med dem.
Som vanligt har de moderata politikerna bara sina invånares väl och ve som motiv för sitt förslag. Linda Frohm, gruppledare för partiet i Kalix, säger att man länge diskuterat ”vad man kan göra för att förbättra folkhälsan”.
I detta läget kan det vara lämpligt att erkänna ett pinsamt faktum för en klassiskt liberalt lagd medelålders man med hyfsad inkomst. Jag har själv erhållit så kallat försörjningsstöd, eller ”gått på soc”, som det heter.
När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut på den tiden, utan att moralisera över andra människors olycka och behov av försörjningsstöd, kan jag konstatera att det inte är en tid jag är speciellt stolt över. I mitt fall var skammen en stor del i att ta sig tillbaka vad jag uppfattar som ett värdigt liv.
Nu kan man ha olika syn på detta med försörjningsstöd. Jag ansåg det som en sista utväg för att överleva. En del sätter i system att mjölka samhället på försörjningsstöd och andra bidragsformer. I det första fallet, mitt, kommer individen som får grönsaks-checkar sannolikt bli förbannad eftersom hen känner sig överkörd och förminskad. I det andra fallet, den som mjölkar samhället på pengar, kommer individen att göra allt för att slippa eländet. Sannolikt med en tidsspillan för alla inblandade som kunde använts till en bättre saker. I båda fallen beter sig en instans som ska hjälpa människor mer likt en vuxenmobbare.
Jag tycker att kommunnivån är en lämplig administrativ nivå i samhället. Den är någorlunda greppbar, till skillnad från region- och riksnivå, för oss som enskilda individer. Som medborgare kan man träffa politikerna när dom rör sig på stadens gator som vanliga människor, politiken är inte helt abstrakt. Vi ser och kan påverka den i vår vardag.
Men, och detta är ett stort men, även politikerna på kommunal nivå ska veta sin plats. En politiker är alltid vald av medborgarna för att tjäna dem, inte för att vara deras moraliska överherrar. Det är det senare som Linda Frohm och hennes moderata partikamrater i Kalix är farligt nära att slinta in på i sin oro över folkhälsan.
Hittills förskräcker ofta resultaten av sådan oro. Sverige är nedlusat av dyra arenor och badhus som byggts med populasens bästa för ögonen. På fullt allvar poppar diskussionen om en eventuell sockerskatt upp med jämna mellanrum. Skatteverket administrerar olika typer av avdrag för friskvårdsaktiviteter som arbetstagare får hjälp med av sina arbetstagare. För inte så länge sedan utrustades medelklassen med eldrivna cyklar eftersom partier i riksdagen godtyckligt uppfattade det som bra ”för folkhälsan”.
Med skattepengar och riktade bidrag ska folket fostras!
Vad Linda Frohm och hennes partikamrater borde göra är att sätta sig ner och fundera på hur Kalix kommun tillsammans med civilsamhället kan få ner antalet mottagare av försörjningsstöd till exakt noll och inga alls. Det skulle med all sannolikhet ge otroliga hälsofördelar både för mottagarna av försörjningsstöd och de som kan betalar för dem.
Anledningen till att detta aldrig kommer hända är att såväl Moderaterna som alla andra vanligt förekommande partier i grund och botten varken tror på individernas inneboende förmåga att anstränga sig själva, eller civilsamhällets otroliga potential att hjälpa till. Bättre då att skruva på ett trasigt system och drömma sig kvar i en föråldrad dröm om den skattefinansierade välfärdsstaten.
Att jag själv lever idag kan jag tacka ägarna för ett behandlingshem för. Dom tog förlusten när kommunen inte ville betala för min behandling, eller fortsätta betala ut försörjningsstöd, eftersom de var övertygade om jag kunde rätta upp läget givet att jag fick en ärlig chans.
Jag är med andra ord ett lysande exempel på att civilsamhället och individen kan lyckas!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
