Sverige har en rad problem inom vård, skola, omsorg, rättsväsende, bostadsmarknad etc. Själva ursprunget är den migrationskris som började byggas upp redan för 20-30 år sedan, och som sedan kulminerade i krisen 2015 och åren därefter.
Migration och välfärdsstat är inte alltid en lysande kombination. Att den ena halvan av befolkningen skulle försörja den andra var nog inte tanken när systemet skapades.
Flyktinginvandringen har också försökts att säljas in som arbetskraftsinvandring, att de nyanlända snabbt skulle komma i arbete och bli en tillgång för landet. Så blev det inte. Inte ens arbetskraftsinvandring är nödvändigtvis en vinstaffär, särskilt inte om arbetskraftsinvandrarna hämtar sina gamla föräldrar som får leva på folkpension, då blir det snabbt en förlustaffär. Hur skulle då asylinvandring från länder med låg utbildningsnivå kunna bli en ekonomisk succé? Det var mycket naivitet och politisk grumlighet som ledde till dessa tankar.
Annars är det framförallt infrastrukturen som talar mot massinvandring. Sveriges infrastruktur är uppskattningsvis skapad för ca 8,5 – 9 milj invånare och idag är befolkningen ca 10,3 milj. Här inkluderar jag vägar, skolor, sjukhus, polis, rättsväsende, socialförsäkringar etc etc. Det är dyrt och tar tid att bygga infrastruktur. Även om Sverige skulle vara mer frihetligt så skulle det ta tid. Läkare, lärare, poliser, jurister måste utbildas och verksamheterna byggas ut. Detta talar givetvis för en mer långsam organisk invandring, där alla systemen hänger med.
Vad har då libertarianismen för verktyg för att hantera den rådande krisen i Sverige?
Många frihetliga menar att om välfärdsstaten avskaffas, då försvinner problemet. Då finns det inte längre några incitament att ta sig till Sverige och leva på bidrag, då kommer många av dagens bidragstagare att åka hem till sina respektive länder. Och Sverige kan fortsätta i lugn och ro med arbetskraftsinvandring, och locka till sig människor med högre utbildning, vilket innebär att landet utvecklas och berikas.
Verkligheten bjuder nog på fler och tuffare utmaningar. Om bidragen till flyktingarna i förorterna ströps drastiskt då skulle vi kanske få räkna med kravaller. Och hur tacklar en libertariansk nation detta? Ska vi gå in med militären eller ska vi förhandla, och vad ska vi då förhandla om? Att de får behålla sina bidrag? Situationen blir ohållbar.
En lösning är att sakta fasa ut bidragen. Då kanske oroligheterna blir färre. Ytterligare en variant är att erbjuda några månaders extra bidrag till de som lämnar Sverige omgående. En förlängning av bidragen med motkrav om återvändande.
Givetvis är detta hädelse. En libertarian skulle aldrig erbjuda den här typen av bidrag. Fast vad ska vi göra? Den här politiska situationen har ju inte skapats av libertariansk politik? Att Sverige plötsligt skulle ha behov att hundratusentals lågutbildade personer som inte ens kan språket ordentligt, det är nog en alltför optimistisk dröm. Även om arbetsmarknaden och hela samhället blir mer avreglerat och friare. Det finns inget behov av utrikesfödda analfabeter, som någon arbetsförmedlare uttryckte sig häromveckan.
Vad gäller den organiserade brottsligheten, oron på gator och torg, vårdköerna, skolan och alla de andra bristerna, så är de delvis följdproblem som orsakats av den okontrollerade migrationen. Givetvis bör polisen ges mer resurser, och deras arbete bör förenklas; istället för att sitta och skriva rapporter så ska de ut på gatorna. Administrationen kan säkert förenklas med moderna hjälpmedel. En drogliberalisering skulle kanske göra vissa gäng till entreprenörer istället för brottslingar, men vad säger att konkurrensen dem emellan skulle bli mjukare?
Vården bör omgående privatiseras, en variant är att dela ut aktierna till medborgarna utifrån hur mycket skatt man betalat. Även skolorna bör lyftas ut från statens kontroll, först görs de om till friskolor, på längre sikt till helprivata skolor, och givetvis bör hemskolning tillåtas.
Sammanfattningsvis vill jag nog konstatera att den libertarianska verktygslådan är lite för klen, kanske hade det fungerat för 2o år sedan, men knappast idag. Att strypa bidragen och hoppas på att allt löser sig är förmodligen en ytterst trubbig strategi, som kan leda till ännu mer social oro och ännu större samhällsproblem.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
