Till en av mina ämbetsplikter som regelbunden skribent på Fri Debatt hör det att ta del av mina politiska opponenters bild av verkligheten. Det var så jag trillade över Linnéa Claesons senaste försök till vänsteristisk diversion i tidningen Aftonbladet.
Som vanligt, när vänstern målar upp sin bild, har det gått för långt och är allmänt rent åt pipsvängen fel, fel och åter fel.
Ja, inte på den vänstern som skribenten tillhör då. Den vänstern har nämligen aldrig gjort något galet och kommer förmodligen inte självmant vidgå några som helst felaktigheter i framtiden heller.
Den här gången är det istället folk som kallade andra för ohyra som är föremål för Linnéas ilska. Tidningen Expo har tydligen konstaterat att jargongen på slutna s.k. SD-vänliga Facebook-grupper lämnar en hel del i övrigt att önska. Det talas om bombmattor, att avrätta politiker och att Sverige borde rensas från muslimer och andra folkgrupper.
Eftersom Linnéa Claeson tydligen är en samvetsgrann kolumnist ger hon sig själv ut på nätet och förfäras storligen av det hon läser av populasens olika inlägg rörande kravallerna i Trollhättan.
Hela inlägget avslutas med; ”Det här handlar om hur vi tänker behandla varandra. Människa till människa. Om vad vi tänker acceptera, när vi stannar upp och vart vi drar en gräns.”
Någon djupare analys om varför i övrigt hyggliga medborgare önskar utöva ett massivt våld mot andra människor lyser dock med sin frånvaro.
En liten ledtråd och gratistips till Linnéa Claeson och hennes vänstervänner ligger avslutningen av hennes egen text. Om hur vi behandlar varandra. Människa till människa. Acceptans. När vi stannar upp och vart vi drar gränsen.
Vänstern som styrt detta land dom senaste 100 åren har nämligen glömt bort att medborgarna inte orkar ta hur mycket stryk som helst. När dom, medborgarna, börjar begripa att statsmakten mer eller mindre hånskrattar dem rakt upp i ansiktet och smeker med tunga njurslag så reagerar folkdjupet med raseri.
Och människor som reagerar med raseri, särskilt i den relativt anonyma miljö som olika sociala medier på internet utgör, tenderar lätt att passera anständighetens gränser.
Det med råge mest hysteriska förslag jag har läst är att ”atombomba och skicka in militären för att rensa upp efteråt”. Det är ju helt klart en strategi som är synnerligen problematisk att genomföra (även oaktat det faktum att Sverige saknar kärnvapen) i de områden som avses, nämligen s.k. socialt utsatta med en hög andel invandrare. Det går inte helt att utesluta att det skrevs ner mellan den fjärde och femte alltför starka groggen.
Redan i kolumnens rubrik kan vi förstå att Linnea Claeson är ute på fel spår. Den lyder: ”När människor kallas för ohyra på Facebook måste vi agera, vi har låtit det här gå för långt”
Vad, frågar jag mig, har vi låtit gå för långt? Folks möjlighet att uttrycka sina tankar och känslor på Facebook? Eller är det bidragsmigrationen som gått över styr? Var ligger felet?
Tror Linnéa och hennes godhetsknarkande likar att de arbetande klasserna, populasen med andra ord, är så enkelspåriga och ignoranta att allt i deras omvärld framstår som ett oklart töcken? Hur mycket, eller litet, tränger igenom väggarna till de ekokammare där politiker, politiska s.k. influensers och vänsterister av övriga sorter framlever sina liv?
Av det som framkommer i Linnéas kolumn torde det vara mycket lite!
Sverige borde agerat för många, många år sedan genom att på ett rimligare sätt hantera den massiva bidragsmigrationen till landet. Lång innan vi ombads att ”öppna våra hjärtan” och sedan, som ett brev på posten, var tvungna att utså nesan av gråtande statsråd från miljöpartiet. Vi borde hindrat salafister och klaner från att skaffa sig fotfäste i landet. Vi borde inte ge gymnasieamnestier eller avstå från att skicka ut dem som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.
Jag håller med om Linnéa Claeson att det gått för långt när människor kallas för ohyra på Facebook.
Det har gått alldeles för lång eftersom vi inte har, och aldrig haft, de politiska ledare vi så väl förtjänar.
Länk till Linnéa Claesons kolumn
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
