Har våldsreducering ett egenvärde?

Av alla möjliga spörsmål så finns det ett som både höger och vänster ängsligt har förpassat till det mörkaste av alla hörn, ett där människor utefter hela det politiska spektrumet i princip har en total samsyn, det är frågan om våldet. Jag talar inte om våldet som en abstrakt princip, nej jag talar om våldet som i en knytnäve i ansiktet, som att örfila upp tölpen som just tog din kvinna på röven, som att hytta med näven istället för att knyta den i fickan, våldet som den ultimata konfliktlösaren på ett rent individuellt plan, våldet som fria individers metod att reda ut en dispyt utan att staten lägger sig i.

Oavsett vem man frågar i Sverige så delar alla synen att det personligt våldet är något barbariskt som tillhör det förflutna. Nej våldet ska vi aldrig utöva i egen hög person, det ska vi delegera till en själsbefriad rättsapparat som lyder under den store ledaren Löfven, det är minsann det enda moraliskt riktiga. Att själv örfila en tölp som beter sig illa är något vi varken vill er ens klarar av att göra längre. Nyliberalen i all sin dyrkan av individualiteten är i det avseendet precis lika flat som den vänsterfeministiske sojapojken. Allt ska vara individuellt förutom våldet, våldet ska vara kollektivt!

Vi behöver för all del inte gå tillbaka till urminnes tider för att finna det individuella våldet, även fast vi till stor del verkar ha rensat bort de värsta våldsverkarna ur genpoolen [1], nej det räcker att blicka tillbaka några få generationer och se hur arbetslaget nere i gruvan behandlade de som genom sitt jobb sabbade ackorden för hela laget, hur man tuktade den sturske arbetsledaren eller vad för slags behandling svartfötterna fick. Går vi ändå lite längre tillbaka så kan vi beskåda hur nästan alla våra klassiskt liberala och konservativa hjältar var duellanter [2] och man kan definitivt inte säga att politiska debatter var tråkigare på den tiden.

Consequently, when South Carolina congressman Preston Brooks was offended by Massachusetts senator Charles Sumner’s verbal assault on the congressman’s uncle, he resorted to caning Sumner insensible on the floor of the Senate. His constituents understood. Though Brooks was reviled in the North, he was lionized in much of the South, where he was presented with a ceremonial cane inscribed “Hit Him Again.”

Men när vi nu under modernitetens dödsryckningar har gett upp både rätten och kapaciteten – vilket är samma sak för utan kapaciteten så har vi per automatik inte längre rätten – att bruka våld så har vi även gett upp fundamentet för vår frihet. En karl som inte är förmögen att bruka våld är inte en karl, han är en valp som försynt måste springa och gömma sig under mamma statens kjol direkt ett råskinn uppenbarar sig och snor hans godis.

Om omtanke och förtroende är två av den fria civilisationens pelare [3] så är våldet den tredje som gör hela bygget stabilt. Ta väck en och allt rasar samman, vi har sparkat undan alla tre men till skillnad från omtanke och förtroende så är våldet något som aldrig kan undvikas i längden. Om en befolkning blir för tam så kliver oundvikligen andra in och utnyttjat det [4], ett skeende vi redan ser inledningen på om vi studerar Lamottes utflykter i Sveriges särskilt socialdemokratiska områden. Det börjar därmed bli dags att damma av de gamla lagböckerna och se vad våra förfäder hade att säga om saken [5], en sak är i alla fall säker, vi kommer inte kunna bibehålla en klinisk separation från det individuella våldet särskilt länge till.

  1. Guillou begriper inte syftet med hårda straff
  2. Duel!
  3. Skärp er svenskar!
  4. The Roman State and Genetic Pacification
  5. Lars Magnar Enoksen Vikingarnas Stridskonst