Guillou begriper inte syftet med hårda straff

Jan Guillou har sin vana trogen skrivit en ytlig artikel på Aftonbladet[1] där han ondgör sig över att högerspökena vill bura in samhällets kriminella pack och kasta ner nyckeln i närmsta brunn:

Föreställningen att man skapar ett bättre samhälle med fler poliser och längre fängelsestraff hör traditionellt hemma i den politiska högern. Och så var det ända fram till det senaste riksdagsvalet när Socialdemokraterna sensationellt anslöt sig till den reaktionära klubben.

Konsekvenserna av de reformer som nu genomförs i rasande takt, högre maxstraff, högre minimistraff, avskaffad s k ungdomsrabatt osv, blir obönhörligen ett sämre samhälle och ökad brottslighet. Det vet alla som vill veta.

Högern å sin sida brukar argumentera för straff av moraliska skäl, är man en serievåldtäktsman så bör man enligt dem straffas hårt och brutalt alldeles oavsett vilka sociologiska konsekvenser det får. Det är förvisso en syn jag delar men det är långt ifrån det viktigaste argumentet för hårda straff.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att Guillou har rätt, kanske hårda straff kortsiktigt inte fungerar för att sänka kriminaliteten (trots att det gör det[1])? Kanske hårdare straff till och med skapar en viss rekyl och en kortsiktig ökning av brott? Även om så är fallet så avrättar det inte argumenten för att man bör dela ut hårda straff för grov våldsbrottslighet. Bestraffningen av samhällets absoluta bottenskick handlar nämligen i slutändan inte om rättvisa, inte om rehabilitering och inte heller om avskräckning. Poängen är att man med avrättningar eller långa fängelsestraff tar väck asociala element från genpoolen vilket över tid leder till ett fredligare och stabilare samhälle. Europa blev till en fredlig plats eftersom vi i generation efter generation under århundradena delade ut dödsstraffet till ca 1% av männen. Denna upprensning sammanföll med en dramatisk reduktion i våldsbrott [2] och en genomgående förändring av vår kultur.

Through its monopoly on violence, the State tends to pacify social relations. Such pacification proceeded slowly in Western Europe between the 5th and 11th centuries, being hindered by the rudimentary nature of law enforcement, the belief in a man’s right to settle personal disputes as he saw fit, and the Church’s opposition to the death penalty. These hindrances began to dissolve in the 11th century with a consensus by Church and State that the wicked should be punished so that the good may live in peace. Courts imposed the death penalty more and more often and, by the late Middle Ages, were condemning to death between 0.5 and 1.0% of all men of each generation, with perhaps just as many offenders dying at the scene of the crime or in prison while awaiting trial. Meanwhile, the homicide rate plummeted from the 14th century to the 20th. The pool of violent men dried up until most murders occurred under conditions of jealousy, intoxication, or extreme stress. The decline in personal violence is usually attributed to harsher punishment and the longer-term effects of cultural conditioning. It may also be, however, that this new cultural environment selected against propensities for violence.

At the beginning of that period, the English homicide rate was about 20 to 40 per year per 100,000 people. At the end, it was about 2 to 4 per 100,000, i.e., a 10-fold reduction (Eisner, 2001)

Vänsterns ständiga försök att få samhället att både dalta med och glorifiera tungt kriminella riskerar alltså att påbörja en långsam återgång till en primitivare era där varje oförsiktig interaktion kunde sluta med dödligt våld. Nu hör jag förvisso till den skara som anser att vi västerlänningar har blivit för tama—och att våldsminimering i sig inte har något egenvärde—men det finns troligtvis bättre sätt att åtgärda det på än att låta packet föröka sig fritt.

  1. Hårdare straff leder till ökad brottslighet
  2. Bitte Assarmo: Guillou och föraktet för svennebananerna
  3. Western Europe State Formation and Genetic Pacification