En gemensam nämnare för liberaler världen över är patoset för “medborgerliga och politiska fri och rättigheter”, vilka ända sedan Magna Charta 1215 har figurerat i olika deklarationer. Här kan bl.a. nämnas Englands “Bill of rights” från 1689 och USA: s “Bill of rights från 1791, men även den franska “deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” från 1789.
Efter det andra världskrigets omfattande grymheter med bl.a. folkmord i industriell skala men även andra övergrepp mot både enskilda individer och olika grupper av människor, så såg sig det samlade världssamfundet manat att utarbeta och anta en “universell” deklaration om mänskliga rättigheter. 1948 antogs därför FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Denna deklaration är i sig själv uttalat universell och skall därför alltid gälla för alla människor överallt.
1966 påbörjades FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Här förpliktas ratificerande stater att respektera individens medborgerliga och politiska rättigheter såsom rätten till liv, rätten till privatliv, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, rösträtt samt rätten till en rättvis rättegång. Konventionen trädde i kraft 1976. Här sticker rätten till åsikts- och yttrandefrihet ut som den absolut viktigaste politiska friheten. Utan rätten till åsikts- och yttrandefrihet existerar egentligen ingen annan frihet. Om detta är väl alla liberaler överens?
Nästa steg i listan över i FN:s mänskliga rättigheter, “konventionen om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” från 1966 är för vissa liberaler något mer kontroversiell än “konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter”. Här känns det som om att skiljelinjen går mellan socialliberaler och andra vänsterliberaler på den ena sidan och klassiska liberaler och andra högerliberaler på den andra sidan. “Konventionen om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” står här definitivt i strid med ett rent “libertarianskt” synsätt.
Att många klassiska liberaler och högerliberaler anser att individen skall ha rätt till både frihet och ansvar för att kunna utforma sitt eget liv, gör här att sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningar faller under individens eget ansvar. Till skillnad ifrån “medborgerliga och politiska rättigheter”, så medför “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” för vissa medborgare automatiskt också skyldigheter för andra medborgare. FN:s konvention om “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” inskränker därför enligt vissa liberala synsätt individens rättigheter till “frihet under eget ansvar”.
Ytterst handlar det här om synen på statens roll i samhället. Om ett samhälles medborgarna förutom medborgerliga och politiska rättigheter även skall omfattas av sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, så faller det också automatiskt på staten att finansiera dessa rättigheter. Att denna finansiering av “medborgerliga rättigheter” här måste ske genom en statlig omfördelning av resurser mellan medborgarna över skattsedeln, innebär i sig en inskränkning i de “nettobetalande” medborgarnas rätt till “frihet under eget ansvar”. FN:s konvention om “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”, tvingar sålunda de ratificerande staterna att införa ett “socialistiskt ekonomiskt system” genom en “tvingande” statlig omfördelning av resurser mellan medborgarna över skattsedeln.
Här kan man bara konstatera att emedan FN:s konvention om “medborgerliga och politiska rättigheter” ytterst syftar till att skydda individens medborgerliga och politiska fri och rättigheter ifrån just staten, så tvingar FN:s konvention om “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” ratificerande stater till en närmast socialistisk omfördelning över skattsedeln av ekonomiska resurser medborgarna emellan. FN:s konvention om “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” står här därigenom även i strid med den klassiska liberalismens synsätt om individens rätt till “frihet under eget ansvar”. Att världssamfundet genom utformningen av sina konventioner, därigenom i praktiken tvingar medlemsstaterna att införa ekonomiska system av socialistisk modell känns här ytterst tveksamt.
Att FN värnar individens ”medborgerliga och politiska fri och rättigheter” i enlighet med den ursprungliga tanken, ligger helt i linje med liberala tankegångar. Att FN genom sina konventioner tvingar medlemsstaterna att införa en ”omfördelningspolitik” av socialistiskt snitt, ligger definitivt inte i linje med klassiska liberala idéer.
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
