Godhetsivrare och moral?

 

Heart Rainbow Frame Love Harmony  - GDJ / Pixabay
GDJ / Pixabay

Vad ligger egentligen bakom kulturmarxisternas ständiga strävan att “förbättra hela världen”? Handlar det om en ren och oegennyttig godhet och därmed om ren altruism? Existensen av ren altruism kan ifrågasättas då inte ens de kristnas godhet stammar ur en ren altruism. De kristnas godhet handlar ytterst om utövarens biljett in i himmelriket.

Att man kan känna empati för människor i utsatta situationer beror väl främst på att man kan föreställa sig själv i en motsvarande situation. Genom att då hjälpa människor i utsatta situationer så förväntar man sig att andra skall hjälpa en själv i en motsvarande situation. Förmågan att kunna identifiera sig själv i den utsattes situation och därigenom kunna känna empati bottnar därför sålunda inte i en ren oegennytta och i altruism. Genom att hjälpa andra som befinner sig i en utsatt situation så antar vi att man på så vis själv kan förvänta sig hjälp av andra i en motsvarande situation. Vänstermänniskors förment påstådda godhet och deras därmed sammanhängande behov av att ständigt “förbättra hela världen” kan här ytterst bottna i ett mänskligt och högst egennyttigt behov av att säkra sin egen trygghet.

Att den utilitaristiska maximen om “största möjliga lycka för största möjliga antal människor” i detta sammanhang utgör en etisk och moralisk grundpelare inom kulturmarxismen, kan förklara just denna ideologis attraktionsförmåga på alla dessa “goda” vänstermänniskor. Att utilitarismens “princip om nyttomaximering” här innebär att “individens rättigheter” kan offras till förmån för kollektivets bästa verkar för dessa människor snarare vara en självklar förutsättning än ett moraliskt dilemma. Här blir klassiska liberala principer som individens rätt till frihet och integritet, äganderätt och individens rätt till åsikts- och yttrandefrihet underordnade maximen om “största möjliga lycka för största möjliga antal människor”. Individens rätt till frihet och integritet genom statens allsmäktiga “omfördelningspolitik”. Äganderätten genom ett progresivt skattesystem och genom statens makt att ytterliggare beskatta redan beskattade inkomster. Individens rätt till åsikts- och yttrandefrihet genom en “offentlig” politiserad värdegrundsindoktrinering.

Att utilitarismen genom sin princip om nyttomaximering i vissa situationer även kan ge någon en moralisk rätt att avrätta andra människor om denna handling i sig själv kan leda till att man räddar ett större antal människor till livet, verkar inte heller bekymra många kulturmarxister. Här är det själva utfallet av handlingen som räknas och inte några traditionella moraliska principer om vad som är rätt eller fel. Enligt denna princip så kan det även vara moraliskt riktigt att ljuga om utfallet av en sådan lögn blir bättre än utfallet av att tala sanning. Detta givetvis under förutsättning att lögnen inte blir avslöjad. Denna utilitaristiska princip om nyttomaximering utgör självklart även den “moraliska” drivkraften bakom många terrororganisationer. För dessa människor är det helt självklart att ändamålen helgar medlen.

Att en ideologi som står för “kollektivism” och “internationalism” och som dessutom använder “principen om nyttomaximering” som en moralisk kompass, knappast behöver prioritera “individens medborgerliga fri och rättigheter” i det lilla landet Sverige är väl inget som förvånar? För dessa “goda” människor så verkar svenska medborgares viktigaste funktion vara att över skattsedeln finansiera införandet av jämställdhet och genustänkande i hela den övriga världen. Att en ansenlig del av dessa svenska skattemedel inte alltid hamnar i “rätta fickor”, verkar inte heller det utgöra något större bekymmer för dessa världsförbättrare.

Att svenska skattebetalande medborgare genom vårat medlemskap i EU även har tvingats att finansiera en omfattande välfärdsmigration till Sverige ses även det som något alldeles självklart av dessa godhetsivrare. Här verkar det inte finnas några som helst gränser för svenska skattebetalande medborgares moraliska åtaganden. Att denna välfärdsmigration sedan inte som förväntat berikade Sverige med både pluralism och mångfald, utan istället resulterade i både klanstyren och enklavbildningar skylls här på en misslyckad integrationspolitik. Denna “misslyckande integrationspolitik” vill nu godhetsivrarna idag rätta till genom ytterligare ett “nytt miljardregn” från skattebetalarna i form av ett “förortslyft”. Sent skall syndaren vakna, om någonsin?