Vi kan börja med statistiken. Enligt Folkhälsomyndighetens senaste statistik från fredag 18/12 klockan 14.00 skulle Sverige haft 7933 personer avlidna med COVID-19, av dessa var 7211 stycken 70 år eller äldre.
För den som är utrustad med miniräknare och basala kunskaper inom vardagsmatematiken, i detta fallet procenträkning, ger det vid handen att drygt 90 procent av dem som avlidit tillhör gruppen 70+.
Enligt samma statistik har de som är 90 år eller äldre störst risk att dö, av 6972 som smittats har 2183 dött, eller drygt 30 procent. Motsvarande siffra för gruppen mellan 70 0ch 79 år är drygt 10 procent.
För min egen åldersgrupp, den mellan 50 till 59 konstateras 188 dödsfall på 61365 smittade. Jag, en man som fyllt 51 år, behöver alltså inte känna någon större oro för att avlida i COVID-19.
Den intressanta delen av statistiken tycker jag är den som avhandlar antalet intensivvårdade sjukdomsfall, 3713 personer. Föga förvånande har endast 6 stycken av dem över 90 år varit föremål för intensivvård. Förutom det faktum att rent medicinska överväganden kan ligga till grund för ett sådant ställningstagande vet väl alla vid detta laget att äldrevården i detta landet lämnar en del i övrigt att önska. För människor som är så gamla skulle den mest optimala situationen vara att slippa utsättas för smittan alls. (1)
Ett annat intressant faktum går det att läsa om i Läkartidningen. (2)
I en artikel publicerad 2020-06-29 summeras huvudbudskapet;
”Överdödligheten under mars–maj 2020 jämfört med 2016–2019 bland medelålders (40–64 år) och äldre (> 65 år) personer födda i länder varifrån många nyligen invandrat som flyktingar var ca 220 procent.
Bland personer födda i Sverige, EU, Norden eller Nordamerika var överdödligheten bland äldre 19 procent och bland medelålders -1 procent.
Trångboddhet, flergenerationsboende och mindre möjligheter till social distansering i hemmiljö och arbetsmiljö är troliga bidragande orsaker.
En översyn av strategin mot covid-19 som också beaktar skilda förutsättningar för skydd mot smittspridning i befolkningen är nödvändig.”
För att lägga ytterligare lök på laxen har forskare vid Högskolan i Gävle så sent som 20 december konstaterat att ”Coronastrategin var en strategi för en homogen befolkning”.
Vidare kan man läsa att ”När uppgifter om hur covid-19 slagit i Stockholm publicerades, blev det uppenbart att många av de som avlidit, och var överrepresenterade på sjukhusen i Stockholmsområdet, var människor som kommit från andra länder och som bodde i socio-ekonomiskt och geografiskt marginaliserade områden.” (3)
Bestickande, minst sagt. Våra socialistiska överherrar, och damer, har i missriktad omsorg om människors väl och ve genom öppna gränser, och i fullständig ignorans för konsekvenserna av detta, skapat de problem vi har idag.
En fråga som är intressant i sammanhanget är hur äldreomsorgen fungerar. Dåligt skulle nog många vilja påstå, TT Nyhetsbyrån rapporterar 2020-11-20 ”Trots stora utbildningsinsatser finns det fortfarande brister med de basala hygienrutinerna inom äldreomsorgen. Det visar en ny mätning från Sveriges kommuner och regioner (SKR).” (4)
En pärla är annars fackförbundets Kommunal rapport från 2019 med den avslöjande titeln Svenska språket- A och O inom äldreomsorgen. (5)
Där kan man läsa att hela 55 procent av dem som arbetar inom vård och omsorg i Stockholms län är utrikes födda. Vi kan läsa att ”De flesta talar bra svenska, men det finns också många med bristfälliga språkkunskaper.”.
Kommunal har i rapporten tillfrågat skyddsombud ute på arbetsplatserna om situationen. Trots ett stort bortfall i svaren, 80 procent, kan man förmodligen sätta en stor tilltro till resultatet eftersom det visar samma sak som andra liknande undersökningar.
Man konstaterar ”Att språkbrister är vanligt förekommande framgår tydligt av svaren.”.
Förutom det faktum att våra äldre i stor utsträckning tas om hand av människor som inte lever enligt svenska normer och värderingar uppstår alltså språkförbistring. Det kan inte vara helt lätt, varken för offentligt eller privat äldreboenden, att bedriva en verksamhet under de förhållandena.
Sorgligast av allt i denna eländiga soppa är dock att personalen som står i den absoluta frontlinjen på landets intensivvårdsavdelningar håller på att slita livet ur sig. Hur kunde det bli så i ett land som slår sig för bröstet och framhärdar i föreställningen att vi har en utmärkt sjukvård?
I tidningen Sjukhusläkaren (6) kan vi läsa vad Lars Engerström, överläkare och ledamot i Svenska intensivvårdsregistret, säger om antalet intensivvårdsplatser i riket.
2018 var antalet platser 5 stycken per 100 000 invånare. En minskning från föregående års 5,15. Jämförbara länder som Storbritannien har runt 8 platser, Australien 8,9 platser per 100 00 invånare.
Värt att notera i sammanhanget är att Storbritannien i början av 2000-talet hade färre platser än Sverige!
Det säger sig självt att ett land som i princip har lägst tillgång till intensivvårdsplatser i hela Europa kommer anstränga personalen på de avdelningarna till det yttersta. Den som vill ta del av undersökningen som omnämns i tidningen Sjukhusläkaren kan göra det här.
Vilka slutsatser man ska dra av detta är upp till var och en bedöma.
Jag noterar att inflödet av stora grupper människor som inte delar varken kultur eller språk med majoritetsbefolkningen, eller har ekonomiska förutsättningar för att klara sig själva innebär en betydande påfrestning på samhället. Särskilt när detta samhälle utsätts för flera tyngande problem.
Vidare är det suboptimalt att de som jobbar med våra äldsta och absolut mest sköra inte kan läsa, skriva eller tala/förstå svenska på den nivå som måste anses basal för att lösa sina arbetsuppgifter.
Att Sverige har en absolut bottennivå av tillgängliga intensivvårdsplatser med tillhörande personal att bemanna dem är kanske det absolut största misslyckandet i hela samhället. Det verkar som höga vederbörande inte anser att en robust sjukvård som står pall för oväntade händelser tillhör, för att låna ett ord från managementsvenskan, kärnuppdraget? När blev det så? Varför ska 3713 intensivvårdade för COVID-19 behöva utgöra en så betydande belastning i ett så förment modernt samhälle som Sverige. Det skulle vara intressant om herrar och damer i rikets ”regering” tillsammans med höga vederbörande i regionerna vågade möta sjukvårdspersonalen öga mot öga och förklara det!
Sammantaget kan man verkligen sätta sig ner och fundera på om den förevarande pandemin inte dragit ner brallorna totalt på hela moderniteten? Särskilt den svenska varianten av densamma…
5. Rapport fackförbundet Kommunal (Pdf)
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
