Klassisk liberalism brukar ibland likställas med libertarianism, vilket inte är helt korrekt ur ett idéhistoriskt perspektiv. Den klassiska liberalismen (upplysningsliberalismen) hade sin storhetstid ca 1780-1900, långt innan libertarianismen såg dagens ljus. Den klassiska liberalismen skulle förenklat kunna sammanfattas enligt följande punkter:
- Laissez-faire-ekonomi.
- Begränsad stat.
- Republikanism, maktdelning, samt rösträttsstreck, dvs om du inte bidrar till samhället så kan du inte heller förvänta dig att få rösta i val.
- Likhet inför lagen. Meritokrati. Alla är lika inför Guds dom, men inte nödvändigtvis lika i övrigt.
- Protestantisk pliktkänsla och arbetsmoral.
- Patriotism.
- Kultur och bildningsideal. Vurm för antiken, Grekland, Rom etc. Mission. Sprida den västerländska kulturen.
- Staten bekostar viss infrastruktur, då den även används av försvaret.
- Staten hjälper de nödställda om civilsamhället inte kan.
Är detta relevant idag? Finns det utvecklingsmöjligheter? Anpassning till dagens kontext?
*
Vår tids liberalism är ett resultat av ett politiskt skifte som skedde i början av 1900-talet. Socialliberala rörelser uppstod som ett svar på den tidens samhälleliga utmaningar, ungefär samtidigt som den kommunistiska huvudfåran konverterade till socialdemokrati.
Socialliberaler och socialdemokrater enades under paroller som lika och allmän rösträtt samt social rättvisa. Välfärdsstaten blev en realitet i många länder.
Föregångarna (dvs de klassiska liberalerna) började allt oftare benämnas konservativa. De var ju motståndare till många av socialliberalernas idéer. Därför blir benämningarna liberal och konservativ ofta missvisande, åtminstone ur ett idéhistoriskt perspektiv.
Via nyliberalismen och libertarianismen fick de frihetliga tankarna en nytändning på 1970-80-talet, med namn som Milton Friedman, Friedrich von Hayek, Murray Rothbard m.fl. Prominenta ledare som Thatcher och Reagan lät sig inspireras, framförallt vad gällde den ekonomiska filosofin.
Idag har vi återigen en mer fördelningsorienterad liberalism, med tydliga vänsterinfluenser. Den moderna socialliberalismen kan sammanfattas enligt följande:
- Blandekonomi, byråkrati, höga skatter.
- Stor stat, inslag av överstatlighet, FN, EU.
- Liberal demokrati, allmän och lika rösträtt.
- Allas lika värde. Inslag av kvotering och särbehandling av vissa grupper.
- Hedonism. Man ska ha kul på jobbet, utvecklande och självförverkligande. Spelar inte så stor roll vad man egentligen bidrar med.
- Globalism, anti-nationalism.
- Kulturrelativism. Inslag av identitetspolitik. Ateism eller nyandlighet, new age. ”Vit skuld”.
- Staten bekostar många olika projekt, ibland i konkurrens med näringslivet.
- Staten fungerar som ett storskaligt socialförsäkringsbolag.
Vi ser att samtidens socialliberalism och den klassiska liberalismen numera utgör varandras motpoler. Märkligt att de påstås vara släkt med varandra? J S Mill ansågs vara en slags övergångsfigur, med ena foten i den gamla liberalismen och den andra foten i socialliberalismen. Fast läser man honom med dagens glasögon framstår han närmast som reaktionär.
Ibland får man en känsla av att socialliberalismen mest var ett försök till att skapa en socialdemokrati, utan det marxistiska arvet, i syfte tilltala den progressiva medelklassen. Och experimentet lyckades. Även socialkonservatism och s.k neocons är skapade i samma gjutform, fast med något starkare inslag av patriotism och meritokrati.
Medan nyliberalismen/libertarianismen idag finns kvar som en mikro-rörelse. Det libertarianska partiet i USA är numera starkt influerat av socialliberalismen. Anarkokapitalister och Mises-anhängare står delvis kvar vid libertarianismens grundtankar, men utgör ingen politisk maktfaktor.
Det kanske blev för mycket av öppna gränser, sexualfrågor, drogliberalism osv? Man skrämde bort vanligt folk. Den hedonistiska delen av libertarianismen tog över, och många glömde huvudspåret om begränsad stat, fri marknad och stärkt äganderätt. De är få som verkligen driver dessa frågor i dagsläget.
*
Om vi återgår till den klassiska liberalismen, så är det framförallt rösträttsstreck, kulturkonservatism och patriotism som skrämmer bort folk.
Vi är så vana vi att alla ska ha rösträtt, att vi inte kan tänka oss något annat. Fast anledningen till att medborgare med låg inkomst uteslöts handlade om att stoppa röstfiske. Bidragstagare kommer ju att rösta på partier som lovar dem ännu mera bidrag. Politikerna tillåts härmed att köpa röster med skattepengar. ”Skatt är stöld”, är en populär fras bland anarkokapitalister, och det finns en viss poäng med uttrycket när man inser hur skattepengar används numera. De skatteberoende blir politikernas klienter. Ett klientsamhälle växer fram, där ena halvan av befolkningen försörjer den andra. Osunt, och knappast liberalt i ordets ursprungliga mening.
Kulturkonservatismen är måhända ett annat impopulärt inslag hos de gamla liberalerna, sett med dagens glasögon. Fast det finns en poäng med att bevara och vårda ett kulturarv, så att även framtida generationer kan ta del av det. Istället för att ständigt riva och utmana. Det blir till slut mekaniskt, och tillika meningslöst. Efter Malevitj konstverk svart kvadrat från 1915 nådde vi till vägs ände vad gäller att dekonstruera och utmana inom konsten. När vissa konstnärer idag inkluderar t.ex kroppsvätskor i sina konstverk, och gör vad som helst för att få uppmärksamhet, så framstår det mest som effektsökeri och billig provokation. Det blir ointressant.
Patriotism rimmar illa med dagens globalism och internationalism, där folk ska vara världsmedborgare och multikulturella. Men det är egentligen inget konstigt att älska sitt land, sin region och sin hemstad, hembygd, sin familj och sina vänner. Och i samma anda våga stå upp för dessa värden, skydda, bevara och utveckla dem. Vår frihetliga kultur uppstod i en specifik miljö, och vi bör vara stolta över den. Att odla bitterhet och ressentiment över sitt ursprung borde vara det som ifrågasätts och synas under lupp.
I dagsläget är det några s.k skatteparadis och länder i Centraleuropa som står den gamla liberalismen närmast, och partier med s.k populistisk agenda. Många kallar dem högerextremister och annat, men synar man deras partiprogram så finns det en hel del likheter med den klassiska liberalismen, vare sig man gillar det eller inte. Och socialliberalerna är inte sena att häckla och kalla uppstickarna fascister och nationalister, när de själva inte har något liberalt att erbjuda. Socialliberalernas övervuxna stat, reglerade ekonomi, övervakning, nätcensur och skyhöga skatter liknar i själva verket en helt annan ideologi, som vi får ta upp vid ett senare tillfälle.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
