Den svenska modellen


Den svenska modellen 1

 

Jag läser Johan Norbergs, Leva och låta dö. En bok med några år på nacken, men där han främst beskriver vad it-teknologin medfört för förändringar i affärsliv och delvis i samhälle. I mycket är boken en lång radda uppräkningar av vilka nya företag och idéer som slagit ut gamla dito. Så mycket att man tidvis undrar, men vad vill karln med det han skriver?

Efter en tids funderande över aktuell svensk utveckling och sporadiskt noterande vad Löfven och Andersson säger att S har för politik och raison d’être, inser jag att alla tre talar om den svenska modellens dödsdom. Norberg för, Löfven & Andersson fåfängt för att den inte ska verkställas (de vill att den inte ens ska upptäckas).

Hur menar jag nu? Norberg ger en mängd exempel på att i den virtuella världen försvinner en massa overheadkostnader, ställkostnader och inte minst materialkostnader. Branscher och verksamheter som kan inkorporera it-teknik så att de inte bara gör samma som tidigare men digitalt, utan istället utvecklar sina koncept till att låta it-tekniken styra hur man tar sig framåt, de får lönsamhet.

Men verksamheter som försvarar sin gamla teknik och sina gamla affärsmodeller, de tappar snabbt mark. Inte minst för att de står med enorma kostnader för sådant ingen efterfrågar och ingen vill eller kan betala för.

Byråkrati

Som exempel på gammalt tänkande som gräver ner sig i sin gamla modell återfinns inte minst all offentlig byråkrati. Låt mig ge ett exempel ur min egen erfarenhetsbank. När jag tog körkort för lastbil, buss och tungt släp 1980, då räckte det körkortet för att få köra i princip allt som tillåts rulla på svenska vägar, både privat och yrkesmässigt. Körkortet gällde i tio år, med automatiskt utbyte. Numera gäller körkortet endast i fem år och med ny läkarundersökning varje gång för dem som fyllt 45 år.

Redan på 80-talet kom krav på särskild ADR-utbildning för att få köra gods som klassas som farligt. Det är mest bränslen och explosiva varor. Snart kom det krav på särskild kurs för första hjälpen, särskild kurs för heta arbeten. Särskilt krav för personbefordran utanför hemorten (buss). Därefter har det tillkommit krav på licens/kurs/intyg för att manövrera kranen på en timmerbil och särskilt krav för styckegodskran, för att köra gaffeltrucken som lossar pallat gods.

Ständigt nya krav

Vägverket kräver ett antal kurser i flera steg för allt som kan ske inom vägområdet, när det inte handlar om att bara köra på vägen. Det är allt från grundkurs 1 som i princip bara ger tillstånd att vistas i vägområdet och titta på, till kurser om planering av skyltning, omledning av trafik, olika arbetsmoment på vägen etc.

Så kom det krav på YKB, yrkeskompetensbevis. Arbetsmiljöverket kräver i flera fall särskild personalliggare utöver det obligatoriska förarkort som stoppas in i den elektroniska färdskrivaren, vilken från första juli i år även ska ha full registrering av GPS-data för fordonet.
De flesta av dessa kurser och licenser måste förnyas med jämna mellanrum, från ett år till fem år, är det vanliga. För detta måste man gå kurser och avlägga prov, vilket alltsammans kostar pengar för såväl kurs som frånvaro från arbetet. Allt detta ingick i det körkort jag tog för snart 40 år sedan, ett körkort som alltså avlövats på det mesta av sina behörigheter.

Flera branscher

Utvecklingen har varit liknande inom jordbruk, bygg- och entreprenad, livsmedel och annat sådant arbete där produkten med nödvändighet är analog och materiell. Denna så kallade utveckling har skett i samförstånd mellan politiker, myndigheter, fack och arbetsgivare. Det kallas för den svenska modellen och det håller på att ta livet av svensk ekonomi och allt som kan kallas basnäringar. Var och en med det minsta ekonomiskt sinne måste rimligen inse att det finns en snabbt växande lönsamhetsklyfta mellan de gamla basnäringarna och it-världen, samt att denna klyfta förvärras av självpåtagen byråkrati.

Den svenska modellen gör inga som helst ansträngningar att efterlikna it-världens sätt att hantera kompetens och kompetensutveckling. Tvärtom försöker man alltså låsa in anställda, företag och myndigheter i en modell som var korporativistisk och feltänkt redan för cirka 80 år sedan, när den värktes fram. Man har surrat sig vid masten på en sjunkande skuta.
För att dölja detta monumentala misslyckande tjatar Löfven & Andersson så fort de får chansen om den svenska modellen. De försöker till och med tvinga EU att införa denna dödgrävarpolitik. Måtte de inte lyckas!