Det kom ett brev till Fri Debatts redaktion från en medlem i Klassiska liberala partiet som innehöll en rejäl eftervalsanalys. Vi presenterar det i sin helhet!
Ett varmt välkommen till alla partikamrater och alla fiender till partiet. Utan er utvecklas inte partiet och saker ligger i träda. Partiet har som bekant förändrat sin profil och renodlat vissa åsikter. Detta kan ni som medlemmar, fiender och nyfikna se i det nya partiprogrammet .
Med denna valanalys vill jag dels gå till roten med vad som kan ha varit problemet på en makronivå för partiet och även försöka göra en strategisk översikt på fokus. Hur kan ett mikroparti vinna trots att de inte sitter i ledande ställning? Det handlar om ett begrepp som kallas för ”den metapolitiska strategin”. Något som bland annat Miljöpartiet, Örebropartiet och Sverigedemokraterna varit ”valvinnare” på genom svensk valhistoria. Detta kommer utvecklas senare i texten och inte just nu. Låt oss börja!
Varför har partiet gått från 1500 röster till 300 röster?
Detta är den stora frågan som jag är säker på att många av er funderar på just nu. Jag har även sett indikationer på forum med dåligt rykte att även de undrar varför. Här kommer jag måla upp mina kvalificerade gissningar på varför det är så.
Vi kan börja med den makroekonomiska miljön som partiet för tillfället verkar i. Inflationen är på väg upp efter pandemins oansvariga penningmängdsökning via centralbankerna i de länder som är med i OECD. Trycker man mycket pengar kommer priset på tillgångar att gå upp över hela brädet. Som i sin tur leder till inflation. Det är sedan gammalt och den kommentaren räcker. När detta skrivs är Brentoljan under 90 dollar och WTI är under 80 dollar. Klara lågkonjunkturtecken om det är en ihållande trend.
Dessutom har allt fler tecken börjat hopa sig över hur staten inte kan lösa de uppgifter som riksdagen lagt uppå den. Det går att diskutera utifrån infrastruktur (vatten, järnvägar, vägnät) men framförallt när man tittar på elproduktion och därmed elpriserna. Något som den vanlige väljaren inte är medveten om trots att det gått att läsa mellan raderna i media är att sedan Tyskland lagt ned sina kärnkraftverk och kolkraftverk har Sverige blivit nettoexportör av el via Nord Pool. Detta är tydligen ett beslut som EU tagit och våra kära socialdemokratiska klokskapare i regeringen gått med på.
Elpriserna tillsammans med centralbankernas räntehöjningar kan ge en sättning på bostadsmarknaden som är kreditkasinot vårt konsumtionssamhälle vilar på. Detta har gjort att väljarna inför valet 2022 tänkte mer i termer av ”block” än i termer av ”parti som är närmast mina åsikter”. En försiktig teori jag har är att folk är mer benägna att rösta på sitt andrahandsparti som M, KD eller liknande för att garantera en chans att få bort den totalt katastrofala sosseregeringen som suttit vid makten sedan 2014. Tittar man på ekonomiska indikatorer på en makronivå är det nämligen ganska uppenbart att socialdemokraterna är finansiellt inkompetenta och troligtvis illitterata.
En annan anledning handlar också om det vägval som landet måste göra för att producera el. Ska vi fortsätta med klimattramset där man bygger vindkraftverk som stör vanligt folk och förfular landskapet, eller ska vi bygga kärnkraft som är planerbar baskraft? En röst på KLP hade givetvis renderat i en ansats till mer kärnkraft om vi hade kommit in i riksdagen. Men där hade nog folk troligtvis hellre röstat på ett etablerat riksdagsparti som inte är en chansning i dessa osäkra tider.
Ifall man undersöker alternativ finansiell data kan man se rörelser på marknaden som kan innebära en kraftig lågkonjunktur i hela EU. Detta är ytterligare en anledning att folk röstar på ”trygga hamnar”, därför att förväntningen i väljarkåren är att vi är på väg mot kraftigt försämrade tider med kriget i Ukraina, dysfunktionella elprissättningar och framför allt en annalkande arbetslöshet.
En teori som är mer spekulativ handlar om vilka slutsatser man kan dra av pandemin och pandemibekämpning. Nämligen att den liberala rättsstaten med de principer som var sakrosankta innan pandemin har helt slutat att gälla. Ytterligare delar av vårt samhällskontrakt har ensidigt sagts upp av vår samhälleliga elit. Oavsett vad man tycker om de medicinska behandlingar som staten erbjudit medborgarna i form av vaccin, är sättet man inom EU och även övriga OECD historiskt anmärkningsvärt i en rättslig miljö som präglas av efterkrigstidens mantra ”min kropp, mitt val” som präglat nästan all policy kring sjukvården sedan åtminstone 1960-talet. När rättigheter som tidigare ansetts vara viktig har ersatts med en kamp för överlevnad är klassiskt liberala principer inte sexiga. Vi är på väg in i något nytt där också partiet måste förändras. Väljarna har helt slutat rösta på principer och tittar mer på plånboksfrågor eller rena överlevnadsfrågor.
Precis som demografi bestämmer ett lands riktning in i framtiden, kanske också den politiska spelplanen har förändrats metapolitiskt på ett sådant sätt att partiet riskerar att bli helt irrelevant. Är partiet däremot berett att förändras i takt med tiden kan också vårt avtryck på det politiska landskapet bli större än vad det är idag. Därför ska jag skriva några rader om ett förslag på tyngdpunkt och försök till strategiomläggning för partiet.
Vad bör göras? – brännande frågor för vår rörelse
I stil med V.I. Lenins bok om partistrategi och uppgörelse med vänsterflygeln i vår rörelse bör även vårt parti rannsaka sig och de delar av den klassiskt liberala rörelse som visat att de inte har markkontakt med verkligheten. Jag välkomnar den ändring som partiet gjort i enlighet med tänkandet som partiets chefsideologi J. Simu målat upp och som N. Jungenäs broderat ut i det nya partiprogrammet. Detta är ett steg i helt rätt riktning.
Vi kan börja med den stora skiljelinjen i Svensk politik som vi i partiet måste pedagogiskt förklara var vi står och vad vi vill. De som bygger bilarna är viktigare och MER VÄRDA än ligisterna som bränner bilarna. Alla är helt enkelt inte lika mycket värda och detta måste genomsyra partiets politik, kommunikation och helst ge inspiration till andra partier. Tittar man historiskt på partiet och vilka som tittar på oss för att ge luft till sin egna interna idédebatt seglar partier som moderaterna och centerpartiet upp. Spekulativt skulle jag vilja påstå helt som egen åsikt att det finns element inom sverigedemokraterna som ser klassiskt liberala partiet som en datapunkt att hålla koll på. Vi kan alltså påverka mer än vad vi tror.
Fokus måste också skifta från riksdagsinträde som i tider av extrem polarisering mellan vänster och högerblocket på riksplanet se som allt mindre troligt i närtid. Istället bör vi ta rygg på vår man i Norrland som försökt ta sig in i kommunen där han bor. Vi bör bli ett lokalt parti som agerar på det nationella planet. I vissa kommuner krävs det endast 100 röster för att ta mandat och förändra spelplanen för en lång tid framåt i den kommunen. En anmärkning från min sida är att man kommer sällan in på första försöket men kan komma in på andra eller tredje försöket.
Framgångsrika exempel är här Örebropartiet som tagit sig in i bland annat Örebros kommun och skapat flera lokala partier som tagit sig in i sina respektive kommuner. Folk tenderar också i allmänhet att chansa mer på ett kommunval än i ett riksdagsval som påpekat ovan. Ett exempel på hur vi inte borde göra är Alternativ för Sveriges kampanj där de siktat stenhårt på riksdagen och brytt sig mindre om kommunerna. Det som Ny Demokrati lyckades med för 30 år sedan är svårt idag av många orsaker.
Kommunerna är ofta den entiteten som slösar mest med skattepengar på ren skit. Det är där som majoriteten av all skatt betalas in av de som arbetar. Vill man sänka skatten är det alltså i kommunen det sker. Österåker leder idag ligan på 29%.
Vilka borde vi inom partiet vända oss till?
Idag kan jag som väljare uppleva att partiet inte vänder sig till en klart definierad målgrupp. Vilka är det egentligen som partiet vill ha som väljare? Tittar man på politiska attacker mot Klassiskt liberala partiet utmålas ofta en slentrianbild där partiet framhåller den rikaste procenten i landet och deras hjärtefrågor. Trots att den rikaste procenten i landet är stolta socialdemokratiska oligarker. Ingen nämnd, ingen glömd. Är Klassiskt liberala partiet verkligen ett parti för rika människor och endast rika människor? Tittar man på det som går att läsa mellan raderna om medlemmarna som både är anonyma och tongivande verkar det röra sig om ett parti med välutbildad medelklass. Jurister, ekonomer, statistiker, matematiker och ingenjörer. Ofta chefer eller egenföretagare. Knappast den rikaste delen av landet.
Vad är det då som särskiljer KLP från övriga partier och valmanskåren? Arbetsmoral och att man inte är rädd att få skit under naglarna. Att man ska få betalt för att jobba i sitt anletes svett. Man är trött att betala för parasiter och ligister som bränner bilar. Partiet borde rikta in sig på den produktiva delen av samhället som är nettoskattebetalare. Kommunparasiter, socialfall, statliga tjänstemän som jobbar 2 timmar men får betalt för 8 timmar på en arbetsdag är ICKE partiets kärnväljare. Här måste partiet bli mycket tydligare i frågor som är viktiga för personer som har ett jobb och visar tecken på en stark arbetsmoral.
Hur ska partiet kommunicera till sina väljare?
Vi får väl börja med att säga grattis till de åtta socialdemokratiska partierna som för närvarande sitter i riksdagen. Moderaterna är de största svikarna för en mer ekonomiskt sund politik. Alla andra är goda sossar som inte ser ett problem med den förda ekonomiska politiken som suger ut märgen på de som arbetar och ger till de som parasiterar på det allmänna. Såväl parasitära företag och myndigheter och bidragshjon.
Om det är något som kännetecknar det politiska landskapet under 2020-talet är det en otyglad populism. Ilskna människor som inte finner sig i ett samhället som långsamt går mot sin egna undergång. Har man blott genomsnittlig IQ inser man att staten och kommunerna använder infrastrukturen som en sparbank för att ge mer pengar till stora såväl som små parasiter. Vattnet börjar få sämre kvalité. Tågen går inte i tid. Bensinen kostar mer på grund av sossepriserna. Vi är på väg in i en arg period med stagflation. Säger man inte till makten och eliten att de kan dra åt helvete med sitt trams kommer man bli totalt irrelevant.
Behöver ni inspiration kan ni med fördel läsa boken ”The new totalitarians” av Roland Huntford om sossarnas väldigt mörka och dystopiska plan för Sverige. En intervjubok där insiders i sossesverige på 70-talet beskriver den mjuka totalitära sidan hos sossestaten. Finns mycket matnyttigt i den boken som väljarna bör uppmärksammas på då den är ännu mer relevant idag än då den skrevs. Jordmånen för att plantera fröna som kan rasera sossestaten åt helvete finns i Sverige idag.
Vad kan ett litet parti egentligen få gjort realpolitiskt?
Ett intolerant pytteparti kan åstadkomma väldigt mycket. Miljöpartiet har aldrig varit ett jättestort parti i svensk politik. Ändå är större delen av svensk energiproduktion baserad på deras fantasifoster och önskedrömmar om vindkraft. Nu har de haft draghjälp av massa hjärndöda journalister från den ljugande pressen men ändå. Med 5% och en total ovilja att kompromissa kan du vinna stora delsegrar för ditt politiska program.
Tittar man på sverigedemokraterna har de förändrat hela det politiska samtalet om invandringspolitiken från grunden och upp under mandatperioder då de haft 5-12% av valmanskåren. De har inte ens förhandlat med partier förrän nu. Bara att de existerar och driver sin linje outtröttligt år in och år ut om ett problem som inget av blocken har varit villiga att lösa har gjort att Sveriges genom tiderna mest bespottade parti idag samlar 20% av valmanskåren och ingår i underlaget för regeringsförhandlingar. Att få igenom sin politik via andra partiet behöver du inte ens sitta i riksdagen för. Du kan få en stark påverkan på politiken genom att influera samtalet, styra diskussionen och sätta agendan. Det är vad som menas med den metapolitiska strategin.
Avslutningsvis vill jag utbrista i ett fyrfaldigt leve för Simuismen-Jönssonismen-Marxismen-Leninismen!
Arminius
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
