Energi och liv

Vad är ett människoliv värt? På den frågan finns det helt uppenbart inget objektivt svar men ändå är det en fråga som implicit bestämmer väldigt mycket. Praktexemplet är kanske energiproduktion. Hur mycket mänskligt lidande mäktar vi med för att producera energi? Väldigt mycket visar det sig eftersom alternativet, att inte producera energi alls, innebär ännu mer mänskligt lidande ^[1].

Människan har under största delen av sin existens varit utelämnad till att elda upp saker vilket producerar värme. Efter att ha gjort upp eld i hundratusentals, ja kanske över en miljon, år så kom de gamla grekerna i Alexandria underfund med att om man kokar vatten ett kärl så kan man använda ångan som i sin tur kan utföra arbete, för dem var det dock bara en kuriositet som sedan glömdes bort men när samma upptäckt gjordes i Storbritannien under 1700-talet så tog det fart, det krävdes kanske modernitetens fyrkantigt autistiska sinnelag för att se nyttan. Oavsett varför så var nu industrin född och dess outsläckliga hunger efter energi släpptes lös över världen.

Elden var inget större problem när den var begränsad till att värma torparnas stugor men som drivkraft för industrin var den förödande. Först ödelades skogarna i jakt på brännbart material och sedan vände man blicken mot det svarta guldet, kol. Man började gräva upp landskapen för att mätta industrins mage. Problemet med kol är att det är obeskrivligt smutsigt. Idag är alla besatta av den koldioxiden som spys ut i atmosfären via skorstenarna men medan koldioxid ännu förblir ett teoretiskt problem så finns det gott om reella och påtagliga gifter som kolförbränning också frigör. Svavel- och kväveoxider som blir till smog och surt regn vilket påverkar människors lungor direkt, dödar vegetation och bidrar till algblomning och alla dessa finkorniga partiklar som är osunda att andas in, ja listan kan göras lång. Lyckligtvis har tekniska framsteg gjort att en stor del av dessa gifter kan fångas upp innan de åker ut genom skorstenen men det är långt ifrån allt.

Det som kommer ur skorstenen är inte heller hela problemet. Om en person får sitt livstidsbehov av energi tillfredsställt med kolkraft så går det åt ca 13 fullastade lastbilar med kol. Efter förbränning så finns all aska kvar och volymerna är så stora att det inte finns något säkert sätt att ta tillvara den. Man lägger bara askan på hög men eftersom askan är så finfördelad så lakas spårämnen med lätthet ur den av regnvatten och det finns ingen brist på tungmetaller att laka, tungmetaller som förstör barns kognitiva utveckling, orsakar fosterskador och missfall. Kolet är en av de största anledningarna till att gravida kvinnor inte kan äta fisk från sjöar eller Östersjön längre, ett oerhört faktum när man tänker på det.

Vi förstår med andra ord att även modern kolkraft är så förorenande att den under sin normala driftstid dräper fler människor än vad Tjernobylolyckan gjorde ^[2]. Varenda kolkraftverk är värre än den värsta tänkbara kärnkraftsolyckan. Vi behöver inte hänvisa till spekulativa klimathot, kol mördar här och nu.

Fram till 1940 talet så trodde man sig dock inte ha något val. Att inte ha energi är som sagt värre och därför tilläts fossila bränslen att privatisera sina vinster och socialisera alla kostnader. Att energiproducenter inte behöver ta hand om sitt avfall var helt enkelt det enda ekonomiska sättet att producera energi, livets prislapp var lågt. Men på 40-talet hände något, ett paradigmskifte som de flesta ännu inte har full förståelse för. Kärnenergin äntrade scenen och med det något nästintill magiskt. Uran och torium innehåller nämligen så fantastiskt mycket energi att det inte behövs några 13 lastbilslaster med bränsle, det räcker gott med en volym motsvarande två sockerbitar.

Jag föreslår att du sätter dig ner och funderar på detta. Ditt livstidsbehov av energi i en volym som du med lätthet kan hålla i din handflata, en miljon gånger mer energi per volymenhet än när man eldar upp saker. Det är det som gör att en ubåt kan köra runt i tjugo år utan att byta bränsle eller släppa ut några avgaser, det som gör att ett kärnkraftverk får en bränslemängd som motsvara en lastbilslast en gång per år medan ett kolkraftverket slukar oräkneligt antal godståg per dag. Med en sådan energidensitet så blir det för första gången i mänsklighetens historia möjligt att ta tillvara på avfallet från energiproduktionen.

Detta har ironiskt nog varit kärnenergins förbannelse. Eftersom lagring faktiskt är möjligt så började de lärda omgående diskutera hur det ska gå till rent praktiskt vilket skapade bilden av att avfallet är problematiskt, ingen talar trots allt om lagring av kolkraftens avfall eftersom lagringen är omöjligt och det man inte talar om existerar ej i folks medvetande. Det oerhörda framsteget blev alltså till skrämselpropaganda. Folk blev livrädda för hermetiskt förslutna metallstavar som skulle begravas hundratals meter under jorden samtidigt som de glatt sög ner smog i lungorna och förtärde tungmetaller vid lunchen.

Paradigmskiftet har därmed aldrig tillåtits att ske och tragedin är stor, inte innebär det bara en enorm förlust av liv i onödan det begränsar även mänskligheten. Ty den där faktorn på en miljon säger även något om kärnenergins fundamentala ekonomiska potential. Det krävs inte många människor varken för att bryta uranet, transportera det eller ta hand om avfallet, något som för fossila bränslen kräver arméer av anställda som kostar skjortan. Skräcken har drivit fram ett regelverk som fått kostnaderna att skena exponentiellt i varenda steg av kärnenergicykeln och istället för en armé för att hantera logistiken så har en armé uppstått för att hantera byråkratin.

Men när vi nu är medvetna om detta paradigmskifte i energiproduktion så bör vi återigen ställa frågan, hur mycket får ett liv kosta? Endast när vi når någon slags samsyn om det så kan vi börja prata om samhällsekonomin relaterad till elproduktion. Det implicita måste bli explicit och energikällor kan inte längre tillåtas att smygsocialisera sina kostnader nu när det inte längre är en nödvändighet utan ett val.

Det enda giltiga argumentet mot kärnkraft är egentligen argumentet mot civilisationen som sådan (vilket jag förövrigt tar på fullt allvar) men så länge vi vandrar på denna Faustiska stig så är kärnenergi det vi måste välja och det vi behöver om vi ska ta oss ut i rymden på allvar eller få sahara att blomstra.