Enhetsskolan var namnet på den skolreform som hade föreslagits redan 1946 och som efter försöksverksamhet under 1950-talet så småningom mynnade ut i den mer eufemistiskt titulerade “grundskolan”.
Grundskolan lanserades år 1962 med den nya läroplanen Lgr 62 och var införd i hela landet år 1972.
Innan grundskolans införande hade Sverige haft ett parallellskolesystem där elever redan efter tre år i folkskolan kunde söka sig till så kallade läroverk och där avlägga real-examen. Missnöjet med parallellskolesystemet har formulerats på följande sätt: ”Parallellskolesystemet hade sedan länge väckt häftigt motstånd i folkskolekretsar. Man hävdade att detta ledde till en segregering av barnen där de besuttnas barn gick till läroverket redan vid nio års ålder, medan de fattiga fortsatte skolgången i folkskolan t o m sjätte skolåret. ”
Med andra ord, det var inte de låga skolresultaten (tvärtom!) som föranledde grundskolereformen utan istället den för Sverige så förödande klasskampsretoriken. Resultatet av denna reform ser vi idag.
Skoldebatten i Sverige har länge tenderat att fokusera på enskilda detaljer såsom läxor, ordningsregler, mobilförbud, katederundervisning kontra grupparbete och så vidare. Dock råder en närmast total historisk glömska över vad som skulle kunna betraktas som den enskilt sämsta skolreformen i landets historia: Grundskolereformen.
När den kollektiva glömskan över denna organisatoriska förändring lägrar sig finns en lockelse till att istället söka förklaringar till skolans förfall i andra aspekter av 1960-talets tidsanda: misstro mot auktoriteter, flumpedagogik, förbud mot barnaga och så vidare.
För att förklara varför enhetsskolan oundvikligt leder till förfall kan vi betrakta det som tidigare benämndes ”högstadiet”, vilket utgör enhetsskolans mest katastrofala uttryck. När den sex-åriga folkskolan infördes fanns förmodligen en insikt hos dess upphovsmän att när barnen kommer i puberteten är deras motivationer och förutsättningar så skilda att det knappast går att inhysa alla i samma klassrum. Mycket riktigt, idag lever vi med en klichébild av skolan som en plats där lågpresterande ungdomar regelbundet agerar ut sin frustration på, ja just det, de högpresterande eleverna (nördarna).
Mött av denna outhärdliga arbetssituation har den äldre skolans lärare successivt lämnat och istället ersatts av ett förnumstigt matriarkat, bestående av akademiskt svaga lärare som står ut med att arbeta under dessa villkor.
En artikel av detta slag skulle kunna bli oändligt lång. Jag har medvetet undvikit att skriva om lärarutbildningen eftersom det kan betraktas som ett stickspår från den centrala tes som jag försöker driva här.
Det viktigaste att ta med sig av denna text är ett varningens finger mot locktonerna hos förment konservativa skoldebattörer som Inger Enkvist och Isak Skogstad, som återigen försöker driva tesen att det är en förändrad pedagogik som skall lappa ihop den förfallna enhetsskolan.
En total nedmontering av det statliga skolväsendet förblir en av den frihetliga rörelsens viktigaste uppgifter.
Dagens gästskribent heter Anders Nordenfelt.
