KLP:s partiprogram är under välbehövlig omarbetning och har redan resulterat i det glädjande beslutet att sent omsider ta farväl av EU – lättvarianten av Sovjets planhushållningsministerium, Gosplan. Det saknas dock besked om hur KLP vill angripa övriga planekonomiska systemfel som lägger en död hand över ett så stort antal näringar. Dit hör bl.a. energisektorn, som också har en stark koppling till klimatfrågan, även den försummad i programmet.
En sönderfallande klimatdoktrin
Klimathotspropagandan kan utan överdrift beskrivas som nutidens värsta politiska och vetenskapliga bedrägeri. Unikt såväl till sin omfattning som till sina konsekvenser – för världen och framför allt för Sverige, eftersom vår politik har drivits till svårslagna ytterligheter. För hur stolligt är det inte att land som har bland de lägsta koldioxidutsläppen i världen tar ut de i särklass högsta klimatskatterna? Var finns då professor Erik Dahméns med rätta hyllade PPP-formel, Polluter Pays Principle? Den som förkunnar det självklara, att det är nedsmutsaren som skall betala, inga andra. Inte ens de forskare som en gång hyllade hans doktrin tycks numera komma igång den. Fast mer troligt är väl att de kanske bara tiger för att slippa gå minsta om lönsamma extraknäck i den politiska sfären.
Den hotbild som fått en vilsen svensk tonåring som nytt språkrör, är bevisligen osann. Hypotesen om CO2 som orsak till den lilla uppvärmningen de senaste hundra åren har faktiskt aldrig letts i bevis. Förvisso har både temperaturen och utsläppen av koldioxid ökad i ungefär samma takt. Men samvariation är inte samma sak som kausalitet och det är på den skäligen elementära punkten som bevisligen fallerar.
Men än viktigare och mer okänt: ÄVEN OM de gängse hoten skulle vara sanna, så är politiken ändå feltänkt, eftersom motåtgärderna inte alls påverkar klimatet, de leder bara till att utsläppen omfördelas från väst till öst. Från länder med i övrigt hyggliga miljövillkor till motsatsen, vilket leder till en FÖRSÄMRAD global miljösituation.
Det enda som fungerar i kamp mot det förmenta hotet är en global klimatskatt, lika för alla. Men någon sådan avstår IPCC från att förorda, vilket tydligt visar att deras avsikter är helt andra än att rädda världen från en värmekatastrof. De metoder som tillgripits, Kyotoprotokoll, Parisöverenskommelser mm är ren symbolpolitik. De ger sken av god vilja, men krattar i stället manegen för FN-byråkratins ambition att utse sig själva till världsregering.
Utan klimatspöket dör den svenska kärnkraften
Den falska hotbilden om en kommande klimatkatastrof har besparad den svenska energipolitiken en kritisk granskning. Men när nu klimathotet förlorar i trovärdighet tappar även energipolitikens manipulatörer fotfästet. De skulle visserligen aldrig utåt erkänna att kärnkraften får bekymmer om den går miste om pappa statens favörer i form av extrema skatter på huvudkonkurrenten kol och andra fossila bränslen. Men insikten finns, även hos mer välinformerade medborgare, om att en ny spelplan skapas, när avslöjanden om alarmisternas lögner sprids till väljarna. Den blir mer svårspelad för de förstnämnda, men mer lättmanövrerad för ett växande antal skeptiker.
För KLP är konkurrens på lika villkor en självklarhet. Med klimatkulissens nedmontering finns det ökad anledning för partiet att kräva ett slopande av dagens skattefavörer för kärnkraften), vindsnurrorna och värmepumparna (inklusive den dyra riskförsäkring som reaktorbolagen fortfarande är befriade från). Med en sådan normalisering dör den svenska kärnkraften en långsam sotdöd och energimarknaden återvänder stegvis till ett jämviktsläge där balans råder mellan utbud och efterfrågan. Vilket konkret betyder att elförbrukningen sjunker och i dagsläget skulle ligga på 115-120 TWh, samtidigt som elexporten sjunker från ca 20 TWh till nära noll. I det läget behöver Sverige varken kärnkraft eller vindkraft, men kanske smärre tillskott av kapitalsnåla gasturbiner, lämpade för kort användning under kalla vinterveckor.
Därmed krävs inte några nyinvesteringar i åretruntkraft (baslast) under de närmaste två eller tre decennierna. Sådana går nämligen bara att försvarbara vid kraftigt högre elpriser, bort emot dubbelt så höga som i dag (60 – 80 öre per kWh, fritt köpande elverk, mot i dag cirka 40 öre). Så kärnkraften är på väg mot sin bortre parentes.
Det finns anledning minnas att startpunkten präglades av starka ideologiska inslag. Tage Erlander var influerad av Lenins tro på elkraften som välståndets hörnpelare. Samtidigt som han även lockades av USA:s ambitioner att ge den skrämmande atomenergin en fredlig tillämpning. En tredje faktor var ASEA:s intresse av få ett nytt ben att stå på (den numera avvecklade reaktorteknologin). Och chefen, Curt Nicolin, nästan lika populär då som Greta idag, bidrog med groteskt överoptimistiska elprognoser.
Dessa synvillor har stått AB Sverige dyrt. I de tolv reaktorerna försnillades HELA det investerade kapitalet (ca 350 miljarder). Den vindkraft som senare kom på modet i klimatnojans kölvatten, har kostat oss ytterligare över 100 miljarder. Tillsammans den i särklass värsta felinvesteringen i modern tid. Ändå verkar politikerna ingenting ha lärt, när de nu vill gå vidare med nästa uppsättning dårskaper: elbilar och höghastighetståg. Precis lika feltänkt som på Erlanders och Palmes tid.
Sammanfattningsvis
