EU, Världen och Välståndet


EU, Världen och Välståndet 1Tre av apokalypsens ryttare uttalar sig nådigt på Aftonbladet debatt. David Sassoli, Charles Michel och Ursula von der Leyen. Den fjärde, Stefan Löfven, är väl för upptagen med att festa runt efter att tagit del av de senaste opinionsundersökningarna.
Det betalar sig gott att huvudsakligen avstå från att leda landet genom kaos och kris.

Vad de tre EU-pamparna försöker framföra i texten är att läget är prekärt och lärdomar för framtiden måste dras. Pliktskyldigast konstateras det att människor, mest kvinnor och ungdomar, lider i dessa tider. Dessa fragila varelser behöver konkret och beslutsamt stöd. Europa måste vara djärvt och göra allt som krävs för att skydda liv och försörjningsmöjligheter, särskilt i de områden som drabbats hårdast av krisen.

Självklart, ingen debattartikel idag är komplett utan just den anmärkningen, måste unionen arbeta för att bli mer sund och hållbar. Återhämtningen måste bygga på den gröna given.

Det förekommer en viss sifferexercis i texten där helt ohemula belopp av europeiska skattebetalares pengar utlovas i stöd för olika goda saker. Givetvis utan att nämna det enkla faktum att medborgarna själva haft stålarna om dessa inte krävts in som skatt, under hot om våld, från början.
Underförstått är det alltså så att medborgarna absolut inte, kommer icket på fråga, kan anförtros sina egna pengar. Först när dessa pengar passerat statliga och överstatliga myndigheters långa klåfingrar har de uppnått stadiet där de kan delas ut som nådegåvor till korkat röstboskap.

I texten formulerar våra upplysta överherrar följande lysande mening.
Och vi måste förbereda oss för återhämtningen; efter att ha fruktat för sina liv börjar nu många européer frukta för sina jobb. Vi måste få igång Europas ekonomiska motor igen.
Kanske, tycker jag, kan politiska ledare i alla läger fundera på varför det piskats upp en undergångsstämning? Vidare, hur ska vi gå till väga utan att falla till föga för de ytterligt extrema klimatterroristernas önskemål om ett preindustriellt samhälle?

Denna dag, Schumans-deklarationens 70-årsdag och själva starten på den groteska överstatliga koloss som EU har blivit, är det dags att tänka nytt!

Hur gärna vi än vill tro något annat är Europas länder inbördes så pass olika att en kraftfull union som med ordning och reda kan lösa de enskilda ländernas problem omöjlig att organisera. Dessutom, östblocket är ett minne blott och om unionen inte kan stå upp mot Kina och Ryssland i dagens läge finns det inga utsikter för att det kommer ske så i framtiden.
Om principen att länder som byter tjänster och varor med varandra i princip håller fred kommer inget nytt världskrig starta i Europa. De flesta länderna är ändå med i NATO och kommer därför svårligen att bekriga varandra. Utan en trilskande union att hantera kan Europas ekonomiska motor, Tyskland, tillsammans med andra ekonomiska stormakter, exempelvis USA, ägna sig åt vettigare saker.

Mellanstatliga samarbeten snarare än överstatliga monstrositeter passar alla fredsälskande människor bättre. Utom möjligen makthungriga socialister som önskar lägga sig och styra över alla andra människors liv i alla dess skeenden. Om vi tar Sverige som ett exempel skulle våra höga vederbörande kunnat lägga energi på ordentlig beredskap inom exempelvis äldrevården om inte neonljusen från Bryssel och övriga Europa bländat dem.
Särskilt viktigt är det att vi i Sverige förstår att svenska politiker, som de oförbätterliga världssamveten de är, inte har ett skvatt att göra utanför vårt lands gränser. Att vi skickar de mest ömhudade typerna, exempelvis Alice Bah Kuhnke, till europaparlamentet för vidare befordran till andra internationella toppositioner är förödande. Människor i andra länder kan nämligen missuppfatta saken och tro att hon utgör en sorts svensk arketyp.

När det gäller framtida utbrott av viruspandemier har varje land i västvärlden ett ansvar för att motarbeta de  våtmarknader som utgör den perfekta mellanstationen för mutering och spridning av virus. Hittills har inga, säger inga, internationella organisationer lyckats påpeka detta enkla faktum för  något land där sådana marknader hålls på regelbunden basis.
Varför ska vi ha internationella organisationer om sådana enkla åtgärder att minska förekomsten av viruspandemier inte vidtas? Alternativet är helt enkelt att man skär av smittvägarna på annat sätt och stänger in virusen i de länder de kommer ifrån. Eller för att uttrycka det på ett sätt som till och med en politiker begriper; slutar utbyta varor, tjänster och människor med de aktuella länderna.

Om vi ska vara ärliga är svaret på frågan mycket enkel. Alla internationella organisationer fasar väl för den energikonsumtion som blir resultatet av att flertalet människor ska få tillgång till matvaruaffärer av den klass vi har i exempelvis Sverige. Här bor det 10 miljoner människor, i Kina 1,37 miljarder. Afrika 1,2 miljarder!
Vi ska inte tala om vad västvärldens medelklass tycker om utsikterna att behöva fördela, alltså minska, sitt välstånd till mindre bemedlade ute i världen.

Tills vidare får vi stå ut med att EU-ledarna slår sig för bröstet och lovar ett regn av överstatliga medel, läs skattepengar som du redan hystat in i systemet, i akt och mening att lösa en kris som från början är ett resultat av deras oförmåga att göra det som de förväntas göra. Nämligen leda en från början dömd union.