Bland oss med invandrarpåbrå utanför Europa brukar en uppgivenhet uppstå. När vi blickar uppåt mot de högre positionerna i samhället ser vi oftast människor som inte liknar oss. I de rikare kvarterna verkar vi inte existera. När vi däremot blickar mot de resurssvaga områdena så verkar svenskar inte existera alls.
En någorlunda liknande känsla hade nog också européer en gång i tiden. När vår kristne europé blickade uppåt så såg han att i politiken, kyrkan och byråkratin fanns det nästan uteslutande européer. Men när hon skiftade blicken till näringslivet fanns det en överrepresentation av en grupp som inte var som hon. Judar.
Judar med rötter i Öst- och Västeuropa kallas för ashkenazim. De utsattes länge under sin tid i Europa för pogromer, förföljelser och till sist för förintelsen. Men den delen känner vi alla väl till. Sällan känner vi till deras ekonomiska historia innan förintelsen.
Innan den industriella revolutionen, levde vi under något som kallas för Malthus fälla. När det skedde en ekonomisk tillväxt, så följde en befolkningstillväxt direkt därpå. När den ekonomiska tillväxten stannade, stannade likväl befolkningstillväxten. Därför är befolkningstillväxt en bra variabel att studera när man vill förstå ekonomisk tillväxt innan den industriella revolutionen.
I en studie om befolkningstillväxt i förindustriella städer i Europa har man jämfört om det gör en skillnad för en stad om den har en judisk befolkning eller inte. [1] Och tydligen gör det en skillnad. Europeiska städer med en judisk befolkning växte 30% snabbare än dem utan.
I andra källor bestryks om hur ashkenazim hade det ekonomiskt bättre än sina europeiska grannar. Medan européerna sysselsatte sig med alla möjliga jobb, ägnade sig ashkenazim nästan exklusivt med handel och finans. I Västeuropa mellan 900 till 1000-talet liknade deras levnadsstandard till samtida aristokrater och i Polen under mitten av 1300-talet var endast 15% lönearbetare, medan resten livnärde sig som egenföretagare.
Den bilden vi får är att ashkenazim berikade både sig själva och samhällena de levde i. Men européerna förstod inte att ashkenazim också berikade européerna. Ashkenazims förmögenhet var byggd på frivilliga transaktioner, inte på ”harampengar” som införtjänats genom våld eller hot om våld. Det var européerna som kontrollerade kyrka, militär och stat, inte judarna. Trots det bestals ashkenazim på sina tillgångar, blev massakrerade och förvisade från städer.
Men ashkenazims historia är inte unik. Armenier och greker hade väldigt liknande levnadsförhållande i Osmanska riket. De var i snitt betydligt förmögnare än muslimerna men levde, beroende på tidsperiod, under mycket osäkra förhållanden. Deras öde, likt ashkenazim, kulminerade tragiskt nog också i ett folkmord.
När socialister idag talar om strukturell diskriminering som förklaringen till underrepresentation av icke-européer i högre positioner, påminner det om anti-semitiska idéer om att judar håller varandra om ryggen och kontrollerar världen. Och när den entreprenöriella klassen är överrepresenterad av en viss etnicitet, ter sig utsikterna för ”klasskrig” ljusare, vare sig det är i form av pogromer eller folkmord.
Socialisternas gamla trumfkort, klass, funkar inte länge. Istället verkar de ha anammat samma roll som forna agitatorer mot judar innehade. De vill utnyttja etnicitet för att möjliggöra stöld av privat egendom.
1. https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2778909
Jag är anarkokapitalist och född och uppvuxen i Malmö. Är för närvarande student!
