Är vi egentligen fria medborgare med rätt att själva bestämma över våra egna liv? Har vi verkligen frihet att utforma våra egna liv utifrån våra egna preferenser och ansträngningar? Kan det faktumet att vi i en representativ demokrati får delta i fria och hemliga val en gång vart fjärde år verkligen definieras som självbestämmande eller handlar dessa val ytterst och egentligen bara om vem eller vilka som skall leda en sorts “majoritetens diktatur”?
Och vad händer egentligen med våran frihet om denna “majoritetens diktatur” sedan genom sin beskattningsrätt i praktiken tillskansar sig mer än hälften av frukterna av den enskilde medborgarens arbete?
Här invänder ofta vän av ordning att dessa skatter faktiskt återbördas till medborgarna i form av en väl utbyggd välfärdsapparat. De goda och välvilliga företrädarna för “majoritetens diktatur” administrerar och reglerar här medborgarna genom ett tryggt och rättvist socialförsäkringssystem med hjälp av en kader av offentliga byråkrater och tjänstemän. Här skall alla tas om hand under parollen “allas lika värde”. Detta alldeles oavsett vad den enskilde medborgaren själv gör för att befrämja sin egen välfärd. Här får vi sålunda både “rättvisa” och trygghet i utbyte mot frukterna av vårat eget arbete.
Att vi som medborgare måste samarbeta ikring vissa gemensamma angelägenheter och att dessa i vissa fall även måste finansieras kollektivt genom skatter är det väl inte många som ifrågasätter? Men finns det här inget alternativ till dagens ofantliga offentliga välfärdsapparat där vanliga medborgare administreras och regleras in i minsta detalj av offentliga byråkrater och administratörer? Borde inte vuxna och myndiga människor själva kunna ta ett större ansvar för sina egna liv och sin egen välfärd? Skulle inte både frihet och självbestämmande öka i ett samhälle där individen fick ta ett större ansvar för sin egen välfärd?
Idag tillåts vi själva att försäkra både våra hem, våra fordon och vårat lösöre. Varför förväntas vi då inte att kunna ta ett fullt ansvar för att försäkra vår egen hälsa och att fullt ut kunna ombesörja vårat eget pensionssparande? Att ett antal individer i behov av försörjningsstöd inte klara av detta motiverar väl egentligen inte att vi alla måste tvingas in i ett kollektivt och mycket kostsamt socialförsäkringssystem finansierat över skattsedeln? De som inte klarar av att ta ett eget ansvar för sitt eget liv får väl söka hjälp hos sociala myndigheter? Klarar vi andra av att försäkra våra hem, våra fordon och vårat lösöre, så borde vi väl rimligen också kunna sköta våra egna “socialförsäkringar” genom privata försäkringslösningar?
I en representativ demokrati som Sverige så finns det helt klart en uppenbar risk för att staten tillåts växa sig så stor och stark så att individens frihet och självbestämmande hotas av en “majoritetens diktatur”. När vanliga medborgares liv administreras och regleras in i minsta detalj av offentliga byråkrater och administratörer och priset som får betalas för detta är över hälften av frukten av samma medborgares arbete, så känns “frihet och självbestämmande” alltmer som en ihålig chimär. Då rätten att beskatta medborgarna utgör basen för statens makt, så känns det här som om att den rätten alltmer måste begränsas genom grundlagen för att vi på så sätt skall kunna begränsa “majoritetens diktatur”?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
