Hur bota den sjuka vården? – Privatisering i tre steg

Sjukvården i Sverige lider inte bara av överbelastning, utan även av strukturella problem som har att göra med planekonomi, socialistiskt tänkande etc. Många tycker nog att det vore bra med fler privata influenser inom vården, men man är rädd för kostnader och vad som ska hända ifall man blir allvarligt sjuk.

Det finns flera olika modeller av privatiserad sjukvård, låt oss gå igenom några grundläggande exempel.

1. Blandsystem

Privat drift och skattefinansierat

En variant är att vissa vårdinrättningar drivs i privat regi, men notan skickas till skattebetalarna. Att sjukhus drivs av entreprenörer istället för landstingen bidrar till bättre effektivitet. Systemet förekommer redan i Sverige. Problemet är att delar av näringslivet blir beroende av skattebetalarnas pengar och politikernas välvilja. Statsmaktens inflytande ökar. Kritiska röster höjs också från vänster, då skattepengar blir till vinst hos privata företag.

Begränsad offentlig vård

I det här systemet har vi ett fåtal offentliga sjukhus, de tar emot folk som är utförsäkrade, kroniskt sjuka eller fallit mellan stolarna på något sätt. De flesta vänder sig emellertid till helprivata sjukhus och kliniker, där kostnaden täcks av försäkringar. Dessa försäkringar betalas i många länder av arbetsgivaren, och blir i det fallet ingen direkt belastning. I länder som har detta system ser vi få köer på de privata sjukhusen, de har högklassig vård och god tillgänglighet, du kan ofta ringa och prata med läkaren i telefon direkt. Däremot så förekommer det köer till de statliga sjukhusen och miljön är lite sämre, även om vården kan vara hygglig.

Transparens är viktigt i alla led. Sjukhusen bör noga rapportera kostnader och behandlingsformer till försäkringsbolagen. Detta har inte varit fallet i t.ex USA, där statliga reglingar bidragit till dålig insyn, och vårdkostnaderna har tillika eskalerat på senare år.

2. Helprivat vård

Ytterligare en variant är att alla sjukhus är helprivata och drivs i privat regi. Kostnaderna täcks av försäkringar som i det förra exemplet. Däremot agerar staten last line of defence, dvs den tillhandahåller en nödförsäkring för utförsäkrade och svaga grupper. På det här sättet får alla god vård. Och eftersom staten inte driver några sjukhus, utan enbart tar försäkringskostnaden i vissa specifika fall, så blir statens utgifter betydligt lägre än i ett hel- eller halvstatligt system.

3. Helprivat vård och försäkring

I den tredje varianten har civilsamhället till slut även tagit över sjukvårdsförsäkringen för de svaga och utsatta grupperna. Det kan handla om att försäkringsbolagen sätter undan några procent av sina intäkter för dylika fall. Att företag och organisationer skapar en social fond, eller att medborgarna samlar ihop pengarna själva via andra civila initiativ. Vi kan tänka oss att staten finns kvar som en sista nödlösning, men att dess insatser behövs alltmer sällan.

Vi har ett starkt civilsamhälle som tar ansvar för alla, utan tvångsmedel i form av överbeskattning. Det kan uppfattas som en utopi, men om vi ser de olika faserna ovan som led i en utveckling, så är den tredje fasen det sista steget. Det är inte säkert att vi når hela vägen fram, vi kanske inte kommer längre än till fas 2. Men även det är bättre än det kaos vi har idag. Vår misstro mot givmildhet och självvalda donationer är måhända lite överdriven, se på alla välgörenhetsorganisationer i världen, det är en miljardindustri. Civilsamhället klarar det mesta, men det kräver tid och en lång övergångsfas.

 

Omarbetad artikel tidigare publicerad i Avancemang.com