INDIVIDUALISMENS KÄRNA

INDIVIDUALISMENS KÄRNA 1
Fri Debatt publicerar en artikel av Dan Ahlmark om individualism.

I individualistisk filosofi betraktas individen som det högsta värdet. Det finns naturligtvis ett flertal individualistiska åskådningar, men i empiriskt baserade och systematiskt och logiskt uppbyggda sådana, torde individen ses såsom en rationell varelse med en potentiellt stor förmåga och ett antal egenskaper, som ger henne möjlighet att objektivt kunna bedöma verkligheten och rationellt utnyttja denna för sitt liv. Individers egenskaper – och särskilt de mentala – betraktas samtidigt troligen som mycket varierande och olika i kvalitet. Människors kompetenser och förmågor, karaktär och psyken skiljer sig nämligen enormt liksom kraften och uthålligheten avseende handlande (1).

SÄRPRÄGEL
Grunden för individualism syns främst vara en känsla av särprägel: att en person känner sig vara en särskild individ, att hon är sin egen person och skiljer sig från andra. Man är helt enkelt annorlunda, men det innebär ingen värdering (bättre eller sämre), utan bara att man är olik andra. Den känslan innebär alltså, att man av något skäl är unik som individ – och att detta är värdefullt för en själv! Det leder naturligen till ett visst beteende.

Individens unikitet (däribland hennes potential i olika avseenden) samt fokuserade, fria, kreativa och/eller logiska tänkande, som är en följd av hennes fria vilja, skapar hennes jag. Detta jag innebär en ovilja att låta andra bestämma innehållet i sitt medvetande. Man vill själv bestämma vad som är rätt och fel och gott och ont. Individen vill alltså besluta om vad som är sant och viktigt för henne själv. Och därför har hon ett behov av att helt bestämma sina egna värderingar. Och att veta att dessa verkligen är hennes egna värderingar.

Uppfostran kan underlätta och förstärka viljan till individualism (2). Därmed avses inte dagens flumuppfostran, som ofta leder till självupptagen lättja, utan den stora handlingsfrihet med klara krav på barnets eget ansvar, vilken tidigare ofta tillämpades. Upplevelser under ungdomen av politiskt upprörande händelser till följd av kollektivismen kan vara viktiga för den viljan. Ungernupproret 1956 eller det militära övertagandet av Tjeckoslovakien 1968 visade för den tidens unga socialismens och kollektivismens egentliga karaktär och stärkte därmed individualistiska tendenser. En tidig förståelse att demokrati är ett medel, men att frihet är det viktiga målet, ger en insikt om en huvudsaklig svaghet hos den demokratiska kollektivismen.

KRAV
Allmänt kan sägas, att det viktiga för formuleringen av värderingar och åsikter naturligtvis är individens klara, kritiska och logiska tänkande utifrån sin kunskap och sina fastställda värderingar. Denna andliga självständighet är då en extremt viktig del av det mänskliga ansvar en individ har att uppfylla. Det är en del av att ta ansvaret för sin själ. Ett liknande men något svagare ansvar än gällande värderingarna, gäller formuleringen av hennes mål. Beträffande de övervägandena blir för vissa – såsom libertarianer – också deras etik aktuell (3).

Individualister vill inte, att någon beslutar för dem – eller i deras namn – om något väsentligt. En annan viktig del av individualism är därför, att hon själv – i stort sett – avgör alla frågor av intresse. Hon visar kontinuerligt en ovilja att bara på tro eller någons auktoritet acceptera åsikter utan att ha kontrollerat dem med sitt eget intellekt. Detta kräver naturligtvis, att personen också har sådan självständighet, att hon kan besluta över sitt eget liv, och att ingen har rätt att utan samtycke styra honom/henne. Allmänna kränkningar i det egna landet av hennes värderingar avseende individers rätt uppfattas som ett angrepp på henne själv.

Individualisten känner naturligtvis ett behov som andra att göra karriär eller något märkligt av sitt liv. En vanlig drivkraft syns också vara behovet att öka sin kompetens och verkligen växa i sin förmåga att nå uppsatta mål. Hon inser väl, att arbetet att främja den egna utvecklingen och verkligen anstränga sig för att nå sitt bästa är en del av det ansvar en människa bör känna. Att i något avseende ha en stor potential och ignorera denna av lättja etc är förkastligt. Istället önskar hon nå något, kanske utföra något märkligt. Det syns rimligt, om det senare önskemålet vore starkare hos henne än hos andra, beroende på hennes syn på betydelsen av sin egen individualitet och kanske styrkan hos sina inre drivkrafter.

De personer, som är andligt självständiga, företagare och yrkesmässigt fått lyckan att ha hittat precis de vill göra i livet – fylla en funktion på bättre sätt än någon annan eller utveckla något nytt, tål inte att bli förbjudna att göra något av vikt för deras arbete eller projekt. Detsamma gäller innovatörer och företagare av många slag. De personer, som håller marknadsekonomin levande, är ytterst kreativa och effektiva och själva helt råder över och tar ansvar för sin verksamhet, borde inse sin betydelse. Men om de inte ägnat tid åt att forma de rätta värderingarna och en korrekt förståelse av samhället, lamslås de av samma kollektivistiska lögner som andra. Deras yrkesmässiga styrka kombineras då kanske med åsikter, som är moralisk dynga.

Individualisten har säkerligen mindre behov än andra sugna på framgång att just bestämma över andra för att tillfredsställa en känsla av makt. Om man uppriktigt anser, att individer har ett stort värde och egentligen är av grundläggande betydelse i samhället, beter man sig inte auktoritärt mot dem. Istället ser man andra som jämlikar, och det naturliga är att respektera dem.

ANSVAR
Samtidigt accepterar man konsekvensen av de egna besluten dvs att man har hela ansvaret för dem. Det individen vill är egentligen – förutom att hon själv får välja sitt sätt att leva – att hon just får ta fullt ansvar för allt i sitt liv. Det innebär allt, som hon kan tänkas uppleva och som kan hända henne under levnaden. Om vi bortser ifrån den kunskapsinhämtning och det egna tänkande, som är nödvändigt, ifall en person verkligen önskar bli en fullt ansvarsfull människa, framträder fem psykologiska komponenter som särskilt viktiga. De gäller bestämningen av: a) personens värderingar och b) hennes mål i livet, samt c) ansvarstagandet för sitt sinne och d) för sin materiella existens och för sina e) vanor.

Vid sidan av den andliga självständigheten (c), finns alltså ett annat krav av liknande vikt. Det gäller kravet på (d) materiell självständighet, vilket grundas på, att varje vuxen individ har en existentiell skyldighet att klara sig själv och inte kräva hjälp från andra. Beträffande de, som inte kan klara sig själva (kanske med hjälp av andra), har dock samhället det slutliga ansvaret. Ett annat krav på individen är, att denne tar sitt ansvar för det egna landets utveckling. Det är ju basen för den frihet hon nu har. Varje medborgare bör känna ett sådant ansvar för sin egen frihet och därför ägna viss tid åt det under sitt liv.

Självdisciplin behövs för det ansvar människan förstår, att hon måste leva upp till. I individualistiskt baserad filosofi kan man finna en klar fordran på individen att utifrån sin allmänna förståelse av människan och dennes förnuft verkligen aktivt, hårt och uthålligt arbeta för sina värderingar och mål. Det finns alltså enligt vissa synsätt ett definitivt krav på ansvar för sitt eget handlande i syfte att realisera sina mål.

Varje person behöver en för henne stringent och realistisk syn på livet och de principer, som ska styra hennes agerande. Det gäller alltså en Livssyn. Personligen ser jag då denna som bestående av fyra delar (4), men det finns självfallet många alternativ för en sådan syn. En grundläggande frågeställning, som nog kan sägas vara särskilt viktig för individualisten, är: Vem är jag som människa – egentligen? En annan är: Vilken är meningen med livet? För personer, som så brett tagit på sig ansvaret för sig själva, är svaren på dessa naturligtvis av särskild vikt.

En etik, som just befordrar individens ansvar att göra det bästa av sitt liv, kan vara ett komplement till en individualistisk livssyn. I denna etik ställs då betydande krav på personens handlande under livet (3).

En konsekvens av en individualistisk livssyn är rätt klar: vi talar om en individ, som i frivillig samverkan med andra helt vill forma sitt eget öde. Huvudskillnaden jämfört med dagens samhälle är att de viktiga beslutsområdena för denne kommer att vara så många flera, och att de dessutom gäller alla viktiga aspekter av individens liv. Vi upplever då en i sanning Personligen Ansvarstagande Människa. Ingenting i beslutsfattandet nödvändigt för denne är för svårt för en normal människa att handha under livet, men det kräver naturligtvis tänkande. Men det är ett tänkande, som är viktigt för den, som önskar vara självständig, vilket är en grundläggande mänskliga rättighet för varje person. Att vissa andra vill ha gemensamma lösningar, får de väl de som grupp komma överens om gällande dem själva. Men att tvinga sådana kollektivistiska lösningar på de personligen ansvarstagande människorna är ett klart brott mot dessas individuella rättigheter.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist och publicerar i tryckta och elektroniska media.

Tillståndet i Riket, maj 2023 »