Om du läser detta kan du sannolikt vara en av två typer.
Antingen tillhör du etablissemanget och intresserar dig för för vad de mindre vetande har för sig. Kanske för att det känns bättre då, eller så ska du publicera en rapport om eländet som kräver lite fältstudier.
Eller så är du Slentrianti.
I Svenska Dagbladet, det tillhör mina tjänsteplikter att dagligen ta del av eländet för att begripa hur socialister tänker och planerar, läser jag ett för mig tidigare okänt begrepp, Slentrianti.
Tydligen är det individer som ställer sig i opposition till det mesta.
Skribenten använder det för att förklara varför alla möjliga människor samlas i coronademonstrationer.
Sannolikt är det väl så att begreppet kan appliceras på allt som inte faller en nervös och totalt konsensusorienterad medelklass på läppen. Den som inte tror mig kan bläddra vidare i exempelvis SvD och ta del av deras hemma-hos-reportage som vanligtvis behandlar hus i Bromma. Nästan varje vecka visas ett hem ur den andefattiga högre medelklassen upp till beskådan. Det är ingen munter syn, vill jag lova!
Texten i SvD sätter, förmodligen utan skribentens vetskap, fingret på den självutnämnda media-elitens djupaste skräck.
Samtliga njuter fördelarna med att ingå i ett samhälle. Men tycks enas i att vilja slippa biten om att behöva ingå i ett kollektiv. Och göra gemensamma uppoffringar.
Skribenten menar att detta är populism. Och i skribentens värld är det, underförstått, så att populism är något dåligt och felaktigt. Jag har annars svårt för att begripa varför man skulle undslippa sig att publicera dylikt dravel i en tidning som överlever tack vare presstöd. Som bekant är presstöd ett utmärkt exempel på en kollektiv uppoffring.
Presstöd betalar vi nämligen med skattepengar som drivs in under hot om våld.
Nu ska vi dock inte vara får hårda mot skribenten Parisa Amiri. Det finns faktiskt en högst rimlig anledning till att hon förfäktar dessa åsikter.
Hon har hela sitt yrkesverksamma liv varit verksam inom så kallad public service.
Som bekant är det så att SVT, eller (S)(V)T som vissa med mer humor än undertecknad skriver ut det, alltid varit finansierat med offentliga medel. Det vill säga skattepengar.
Först på senare år har dock politikerna ansett att förslappningen gått så erbarmligt långt hos populasen att man måste ta ut avgiften direkt via skatten. Innan betalade man en licenspeng istället.
Det är alltså ganska självklart att Parisa förfäktar åsikten att vissa människor är Slentrianti. Förmodligen gäller det alla som inte dagligen slår på televisionsapparaten för att svälja SVT:s propaganda och klavertramp.
I själva verket är det så att också jag förfäktar åsikten att stora grupper människor tycker och tänker fel. Skillnaden mellan mig och Parisa är dock att jag inte nödvändigtvis skriver folk på näsan vad de ska tycka.
Vill exempelvis BLM lösa problemet med att svarta drogmissbrukare hanteras våldsamt av amerikansk polis genom att plundra svarta butiksägare i USA får de väl använda den metoden och stå sitt kast.
Vill en skitnödig medelklass i Stockholm som växt upp utan att sakna någonting i sina liv tvinga poliser på knä för samma sak är det helt okej för mig. Bara de är redo att hantera konsekvenserna av det.
Jag ingår i ett samhälle men njuter precis inga direkta fördelar med att ingå i det kollektivet. Om medianåldern för de som dör av covid-19 i Sverige är 84 år är inte risken för mig så betydande.
Jag kan fortsätta med att avstå att krama och munpussa alla jag träffar.
För Parisa gäller dock att kollektiva lösningar på rent principiell grund är den enda framkomliga vägen. Hon har inte lärt sig något annat. Att man kan och faktiskt bör ta ett eget ansvar finns inte i hennes värld.
Parisa är statsmaktens guldtjej.
Hon har utländskt påbrå, relativt framgångsrik inom den statsfinansierade kulturen och med rätt åsikter. Det är en lysande kombination. Förmodligen hägrar lukrativa chefsposter i en inte alltför avlägsen framtid.
Då kan man kosta på sig att näpsa folk som inte begriper varken kollektivets eller sitt eget bästa!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
