Låt B-laget komma in!

Enligt SCB definieras arbetslöshet “att det finns människor som kan arbeta, men inte har någon sysselsättning”.

Vidare påverkas enligt SCB antalet arbetslösa av det ekonomiska läget i Sverige och övriga världen.
2018 var 6,3% av alla presumtiva arbetare i Sverige utan sysselsättning.

Tråkigheterna börjar när vi, i den officiella statistiken från SCB, delar upp arbetslösheten mellan inrikes födda och utrikes födda.

Om vi för resonemangets skull kommer överens om att finanskrisens värsta svallvågor var stillade 2010 kan man konstatera följande!

2010 var 7,2% av den inrikes födda arbetskraften utan sysselsättning. 2018 var samma siffra 3,8%.

2010 var 16,1% av den utrikes födda arbetskraften utan sysselsättning. 2018 var samma siffra 15,4%.

Vilken tur, kan man tycka, att den officiella arbetslöshetssiffran är ett medelvärde. Eljest kunde våra politiker framstå som att dom inte hade en susning om vad dom höll på med.

Resonemanget som SCB för om att antalet arbetslösa påverkas av det ekonomiska läget i Sverige och omvärlden verkar inte riktigt hålla streck. Om så vore fallet skulle ju arbetslösheten bland både inrikes OCH utrikes födda sjunka i lika hög grad. I runda slängar med hälften i båda grupperna.

Något har alltså hänt i Svea Rike. Riks- och lokalpolitiker står frågande. Vi övriga, vi som i deras ögon väl mest betraktas som röstboskap, kan vänligen upplysa dem om att det är migrationspolitiken som står för problematiken.

Det är, mer än något annat, själva antalet som är problemet. Det verkar vara så att bland alla dessa utrikes födda finns en stor andel som helt enkelt inte platsar på arbetsmarknaden.

Problemen med detta i ett lutheranskt land som Sverige är helt uppenbara. Vårt socialistiska samhällsmodell innehåller nämligen två lika viktiga delar; Gör din plikt, kräv din rätt.

Den som gör sin plikt men inte får sin rätt blir med all rätt förbannad. Den som kräver sin rätt men inte gör sin plikt kommer osvikligen utsättas för vrede och bli alienerad. Detta oaktat alla andra problem och ansträngningar som ett stort inflöde av människor från andra kulturer och religioner innebär.

Det kommer grus i maskineriet helt enkelt.

Inget underlättas av att kostnaden för att låta folk jobba är helt ohemul i vårt land. Det är priset vi får betala för att ha råd med alla transfereringar mellan olika grupper samt olika trygghetssystem. Även arbetstagarna, dom som nu har jobb att gå till, får hysta upp med en god del av lönen i olika former av skatt.

Personligen är jag inte motståndare till migration, bara till bidragsfinansierad migration. Jag blir generellt sur över skatter och avgifter eftersom jag anser mig vuxen nog att bestämma över mina pengar själv. Över bidragsfinansierad migration blir jag rent arg och förbannad.

Det är dags för riksdagspolitiker, fackförbund och arbetsgivarorganisationer att sätta sig ner och ta ett omtag om arbetsmarknaden. Tydligen är en försvinnande liten del av senaste årens migranter högpresterande arbetskraft. Nu får vi se till att öka anställningsbarheten genom att minska kostnaden för dessa människor.

Det är helt enkelt tid för B-laget att komma in på arbetsmarknaden.