Dagens gästskribent är Dan Ahlmark.
Denna artikel har tidigare publicerats på Nya Dagbladet 2020-09-05.
Otaliga kommunister och andra typer av marxistiska socialister har under mera än 150 år bedyrat, att planekonomiska samhällen är överlägsna kapitalistiska marknadsekonomier inte bara moraliskt utan även ekonomiskt. Så länge vänstern inte hade politisk makt kunde sådana illusioner hållas vid liv, men efter att Lenins kupp mot den unga ryska demokratin lyckades och det så kallade proletariatets diktatur med planekonomi infördes, kunde så småningom sanningen uppdagas.
Europeiska nationalekonomer hade dock redan tidigt funnit ödesdigra svagheter i den marxistiska teorin, där exempelvis prisbildningen utgör en mycket primitiv del. Innan moderna empiriska exempel på socialismens ekonomiska följder framkommit, hade Ludwig von Mises på 20-talet visat teoretiskt att socialistiska planekonomiska system inte kan åstadkomma samma välfärd som fria marknadssystem, därför att socialismen använder en felaktig prissättning. Systemet innebär att korrekta priser inte sätts på kapitalvaror. Samhället kan därför i sin investeringsplanering inte välja rationellt mellan olika projekt, vilket har ödesdigra verkningar på investeringarna.
F.A. Hayek – senare nobelpristagare – visade på 40-talet att centralplanerade ekonomiska system är underlägsna marknadssystem, eftersom planekonomierna inte har eller kan kontinuerligt utnyttja information från ett fritt prissystem. Enskilda företag, som på en marknad justerar sin produktion utifrån kontinuerlig information om volymer och priser, når därför en mycket högre anpassning till efterfrågan med de effekter detta har för produktionskostnader, investeringar och effektivitet. De många skilda beslutsfattarna på marknaden styrs av sitt frekventa hänsynstagande till volym- och prisutveckling, vilket medför en samordning av olika företagsverksamheter, trots att var och en fattar beslut bara gällande det egna företaget.
Marknadssystemets kärna är just vinstmotivet i kombination med de volymer och priser som framkommer i samverkan mellan köparna och säljarna på marknaden. Marknaden ger kontinuerligt vital beslutsinformation, som företagen kan agera utifrån. Centrala planeringsorgan har ingen möjlighet att göra något liknande1.
Sovjetiska erfarenheter redan på 20-talet visade fatala svagheter i planekonomisk styrning av ekonomin, vilka sedan doldes under den tvångsmässiga industrialiseringen på 30-talet. Folket fick ta stötarna genom mycket stora umbäranden. Genom segern i andra världskriget och övertagandet av resurser från sina nya östeuropeiska kolonier kunde Sovjetunionen under några decennier fortsätta dölja sanningen om den sovjetiska ekonomins följder för medborgarna. Därefter gick det inte att dölja, att avståndet till västländerna ständigt växte gällande levnadsstandard och allmän effektivitet.
Även lydstater som Tjeckoslovakien och Östtyskland, vilka under mellankrigstiden tillhört världens främsta industriländer, visade klart underlägsna resultat. De många nationalekonomer som var socialistiskt troende, kunde därför så småningom professionellt inte längre hävda fiktionen om planekonomins överlägsenhet. Den gemensamma synen bland ekonomer blev att kapitalistiska marknadsekonomier var överlägsna de kommunistiska staterna gällande tillväxt och levnadsstandard. Sammanbrottet för östblocket i slutet av 80-talet var bara en bekräftelse på det.
Det blev nu uppenbart för alla att marknadsekonomier tydligt överträffade socialistiska ekonomier. Påstått ”själviska” företagare skapar tillsammans betydligt bättre ekonomiska resultat för alla – vid sidan av att frihet och demokrati upprätthålls – än stater styrda av påstått altruistiska motiv (figur ovan). Bevisen var så överväldigande att om socialister påstod motsatsen var det tydligt att de ljög.
Vad driver då människor att fortfarande förespråka ett ekonomiskt system, överallt byggt på mord och förtryck, och som medför varubrist, låg valfrihet och relativ fattigdom? Är sådana personer helt omoraliska? Är man i själva verket människofiender?
Kollapsen skapade en svår situation för de miljoner av marxister, som baserat sina värderingar och sin moral på att socialismen var överlägsen marknadsekonomin. De flesta troende socialister i västländerna trodde nog på att planekonomin var ett bättre system, men vid Sovjetunionens sammanbrott förintades deras fantasivärld framför deras ögon och de kastades ut i ett andligt kaos. Det är ju smärtsamt att inse att man trott och levt på en livslögn hela livet. Hur stor andel, som då ärligt reviderade sin syn på ekonomi och accepterade objektiva fakta, är okänt. Men andra hittade ett annat sätt att lösa sin intellektuella och moraliska kris.
Som Hicks2 visar i sin analys av postmodernismen fanns en effektiv lösning för de fortfarande troende: de kunde bli anhängare av den filosofin. Denna eliminerar nämligen förnuftet och vetenskapen genom sin teori, att människans mentala egenskaper medför, att hon inte rätt kan uppfatta verkligheten. Det innebär att fakta, forskning, empiri och objektivitet förklaras vara otillförlitliga och alla omdömen är relativa. Det medför att man inte kan döma ut socialismen, eftersom inga tillförlitliga bevis finns att den inte i alla fall är jämbördig med kapitalismen. Konsekvensen blir att socialister inte behöver skämmas offentligt varje gång de påstår något om det socialistiska ekonomiska systemets förträfflighet3.
Utvecklingen inom naturvetenskaperna vederlägger dock ständigt påståendena om människans bristande förmåga att förstå verkligheten. Men det påverkar inte socialisterna. Det finns ett engelskt talesätt som säger: ”You cannot reason a person out of an opinion which he hasn´t reasoned himself into”. Skälet är här vanligen en irrationell men ytterst kraftfull längtan och tro på en samhällsutopi och vad dess styrka gör samt att sakskäl inte klarar av att vederlägga den. Det är som en gudstro, som ju inga logiska argument biter på. Men vad föranledde denna filosofi att utvecklas? Jo, det var tydligen en akademisk utveckling av kunskapsteorin, som skedde samtidigt med ett plötsligt enormt politiskt behov av skäl att kunna fortsätta tro på socialismen4. Det ledde till ett kraftigt uppsving för filosofin och dess samhällspolitiska uttryck: kulturmarxismen. Så under skyddet av en till synes vederhäftig filosofi kunde alla troende fortsätta att tro på den ekonomiska socialismens välsignelser och existensen av det perfekta samhällssystemet.
Men självfallet tror de flesta (?) socialister inte själva på att all kunskap är osäker och att man inte kan uttrycka definitiva värdeomdömen. Så man utnyttjar istället postmodernismen för att den erbjuder det effektivaste sättet att argumentera gällande både försvar och anfall av ståndpunkter. Försvaret innebär att tron på socialismen kan fortleva på grund av beskyddet från den relativistiska synen på kunskap, medan andra verktyg – men samma kunskapssyn – kan användas för att undergräva basen för motståndarnas system och åsikter. Sådant arbete drivs idag ständigt i skolan, på universiteten och i media. Medan man på alla sätt angriper stöd för marknadsekonomi och den västerländska civilisationen, har man kvar sin ursprungliga barnatro på kollektivism och det goda socialistiska samhället. Och man ser fram emot den dag, när man får makt att införa det systemet. Men både försvar och anfall är ändå bara bluffar gällande ytterst allvarliga frågor. Att använda sådana argument för att vinna ett politiskt syfte är i sig inte irrationellt, men däremot djupt omoraliskt.
Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.
Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.
Han gav hösten 2017 ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”
- Frihetsportalen – Politiska hädelser
- Hicks, Stephen (2014), ”Postmodernismens förklaring”. Timbro, Stockholm. s.103ff, 193f.
- Hicks, a.a., sid 104.
- Hicks, a.a., s.194f.
