Svenskarnas tacksamhetsskuld är missriktad

Svenskarnas tacksamhetsskuld är missriktad 1 Dagens gästskribent är Dan Ahlmark.
Denna artikel har tidigare publicerats på Nya Dagbladet 2020-08-15.

Under samma tid som idéer om stor frihet för individen och dennes rätt att delta i politiska beslut växte fram i västerlandet, började samma principer tillämpas även inom det ekonomiska livet. Inom mindre än två sekel kom dessa att helt omvandla ländernas ekonomi och lyfta befolkningen upp till en standard man tidigare inte ens kunnat drömma om. Skälet var den fria marknadsekonomin och skapandet av teknisk utveckling för kommersiella ändamål tillsammans med fri kapitalbildning, det vill säga kapitalismen. Effekten blev en revolution på de flesta områden.¹

I tider när det dominerande narrativet kollektivt skambelägger vita människor som folkgrupp på bred front kan man samtidigt konstatera att det är samma vita människor som i huvudsak skapat den moderna världen. Det inkluderar bland mycket annat den moderna vetenskapen sedan många århundraden, liksom teknisk utveckling och tillämpning i form av den industriella revolutionen; den moderna företagsledningen med dess imponerande ekonomiska effekter; de medicinska landvinningarna som bland annat legat till grund för den enorma folkökningen i världen; regler för människors relationer i samhället, vilka skapar förutsättningar för dess dynamiska utveckling och mänsklig frihet i alla avseenden.

Den västerländska kunskapen om hur samhällen kan utvecklas om man tillämpar rätt samhällssystem, kan nu användas av alla nationer. Bland asiatiska länder kan som tidiga framstående exempel nämnas Japan och de fyra asiatiska tigrarna, vars exceptionella framgångar senare inspirerat andra länder. Problemet är bara att den frihet, äganderätt, rättssystem samt skattelagstiftning, som normalt krävs, ofta inverkar negativt på etablissemangens gamla privilegier och regeringarnas makt i olika avseenden. Därför tillämpar otaliga nationer inte de för ekonomisk tillväxt mest lämpliga principerna, eftersom deras huvudmål är andra än detta – nämligen bevarad makt och rikedom.

Vänstern har svårt att förstå hur avgörande god kultur och goda institutioner – såsom individuella rättigheter, marknadsekonomi och ett opartiskt rättssystem – vanligtvis är för snabb tillväxt. Socialisterna syns heller inte förstå hur destruktiva dåliga regeringar är genom att att orsaka negativa förhållanden för företagare, vilket skapar usel utveckling och tillväxt. Istället för att angripa u-länders politik hävdar kulturmarxister med olika argument att västländer har en skyldighet att på olika vis tillmötesgå behoven och moderniseringskraven dessa har. Särskilt kvinnor har visat sig känsliga för argumentet att svenskar på grund av tacksamhetsskuld till dessa länder ska tillåta – säg – invandring.

Förklaringen som anges till denna skuld är i grunden metafysisk – att dagens svenskar inte gjort något för att födas i ett rikt land som Sverige (vi påstås ha dragit en vinnarlott i födelselotteriet) – vilket skulle göra oss förpliktigade att hjälpa människor från fattigare länder.² Samtidigt har Sveriges välstånd skapats mödosamt under lång tid av våra förfäder, och de var på intet vis engagerade i något lotteri. De ville föda just oss och därvid i Sverige ge oss de allra bästa förutsättningar de kunde skapa. Vår tacksamhetsskuld ska därför enbart riktas till svenska förfäder och våra föräldrar, inte till några u-länder.

Vänstern försöker göra oss skuldmedvetna också genom påståendet att just det svenska medborgarskapet gör oss priviligierade.³ Ordet ”priviligierad” är historiskt förbundet med att det offentliga gav någon en rätt andra inte hade. Ordet används för att det förknippas med något som verkar orättvist. Vår standard i förhållande till invånarnas i fattiga länder är dock inte alls orättvis. Den är enbart konsekvensen av att våra förfäder slet under svåra förhållanden och att dåtidens politiker hade vett att inte utforma lagar som gjorde att den ekonomiska tillväxten hindrades. Istället skrev de ofta lagar som stödde utvecklingen. Vi är på inget vis priviligierade enligt ordets rätta innebörd, och fattiga länder är ingen orsak att kräva del av vårt välstånd, vilka på grund av sina ofta undermåliga kollektivistiska regeringar inte spelar den ekonomiska roll de borde fylla.

Något som vänstern har särskilt svårt att erkänna är att skilda kulturer och samhällssystem har olika inverkan på livskvalitet och ekonomisk standard. Om vi då använder ett antal av de viktigaste kriterierna för att bedöma levnadsstandard i bred mening, framgår snabbt att länder – och därmed skilda civilisationer – skiljer sig avsevärt: vissa är just i dessa avseenden “underlägsna”. Ett mätsystem som kan användas är FN:s Human Development Index, som är betydligt bredare än enkla BNP-mätningar per capita.⁴ Många länder och regioner värderas:

Arabländernas sammanfattande indexvärde överstiger bara subsahariska Afrika, gruppen små ö- eller kuststater på (främst) södra halvklotet, samt länder i kontinentala Sydasien (vid sidan av Indien och några mindre länder främst de stora muslimska staterna Pakistan, Bangladesh och Iran). På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga, att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform (i dessa avseenden) jämfört med vad man finner i till exempel Mellanöstern.

Även i övrigt okunniga människor i MENA-länderna förstår detta praktiskt, vilket är skälet till den starka viljan att emigrera till västländer. Ett gigantiskt problem i världen är att förekomsten av helt eller delvis auktoritära regeringar med usel politik är så hög. Om man granskar FN:s medlemsstater, där i stort sett alla länder ingår, gör The Economist en bred utvärdering och placerar länder i någon av fyra kategorier: ”1) fullvärdiga demokratier, 2) demokratier med brister, 3) hybridregimer och 4) auktoritära regimer. Antalet länder i respektive kategori är då, i samma turordning: 20, 55, 39 och 53 stycken – sammanlagt 167 stater”.⁵

Ett problem här är att även kategori 2 innehåller många politiskt oattraktiva stater, som till exempel Sydafrika, Indonesien, Brasilien, Peru, Mexiko, Malaysia och Mongoliet. Befolkningsmässigt är dessa betydande. Till sådana stater läggs sedan den stora majoriteten av hel- och halvauktoritära länder. Politiskt betyder denna medlemsstruktur att FN idag aldrig bör få inverka på viktiga politiska beslut i demokratierna. Att en korrekt ekonomisk politik grundad på marknadsekonomi och rättssäkerhet allmänt inte genomförs i världen är inte märkligt med sådana regeringar. Bristande utveckling är främst en följd av politiska beslut.

Hjälp till u-länder har sedan många decennier förts fram som ett kraftfullt medel att stötta deras utveckling, och Sverige är då världsetta i sådan hjälp per capita. Resultaten har dock varit nedslående, och den korrekta politiken vore idag att avsluta all u-hjälp (6). De svenska medborgarna bör själva individuellt få besluta om vad och hur de vill stödja. Hjälp åt utländska länder ligger inte inom ramen för det svenska sociala kontraktet. Vissa politiska val av länder som socialdemokratin gjort historiskt har varit avskräckande. Jämfört med skadorna regimerna utvecklingsmässigt tillfogar sina egna länder genom olämplig politik, väger även betydande stöd lätt. Det enda tillåtna offentliga stödet bör vara ”tillfällig katastrofhjälp och bidrag för att stötta demokrati och individuella rättigheter, samt skapandet av ett fritt ekonomiskt system inklusive dess legala komponenter” (6).

Sverige och västländerna ger redan en helt ojämförlig hjälp genom att resultaten av deras resurskrävande och långvariga tekniska och kommersiella utveckling (kunskap, metoder, teknik) i huvudsak fritt är tillgängliga för utvecklingsländerna. Inga penninggåvor kan mäta sig med denna historiskt remarkabla gåva, som tillåter u-länderna att dramatiskt avkorta tiden för att nå en hygglig nationell standard. Det som nu behövs är främst lämplig – men välkänd – politik i ett antal avseenden. Men eftersom denna ofta gäller ökad frihet och rättssäkerhet, vägrar länderna införa sådan.

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav hösten 2017 ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.