Det vanligaste problemet för små politiska partier är möjligheterna att nå ut med sitt budskap. Deras representanter blir sällan intervjuade i de traditionella mediekanalerna, de får inte chansen att prata om sina idéer eller sin politik. Och därför blir det svårt med tillväxten, och ännu svårare att vinna val. Om ingen vet vem du är så kommer ingen heller att rösta på dig.
Mediemakten går hand i hand med den verkliga makten. På det här sättet kan de gamla vanliga partierna behålla sin makt och sina positioner. 4%-spärren fyller samma funktion, den existerar utifrån argument om stabilitet och trygghet. Nya märkliga partier ska inte ta sig in alltför lätt. Fast, det gäller ju även vettiga nya små partier, som skulle kunna förbättra den politiska arenan och bidra med nytt friskt blod. Argumentet faller platt.
Och även om vi numera har sociala medier så blir det ständigt svårare att nå ut även där, bruset är kompakt, det är för många som skriker alltför högt. Och annonseringsmöjligheterna för politiska partier blir ständigt mer komplicerade och kringgärdade av restriktioner. Man börjar nästan bli lite konspiratorisk. Eller konspirationsteoretisk som det heter numera.
Hursomhelst, det som finns kvar är den alternativa mediesfären. Det handlar om publikationer som startade för ca 10-20 år sedan, ofta invandringskritiska med mycket politikerförakt och allmänt plebejisk ton. Några av de här medierna har sakta blivit mer seriösa, men ändå delvis behållit sin udd och unika ställning. Men de betraktas ofta som fula och närmast icke-existerande av etablissemanget. Å andra sidan har den alternativa mediesfären sakta tagit allt mer av den totala mediekakan. Kanske är det därför man fortfarande föraktar dem? Är de alternativa medierna framtidens etablerade medier?
Mainstreammedia dras med en del bekymmer, där det uniforma innehållet och likriktningen bara är en del av det hela. Vi ser numera folkliga protester mot statliga medier och dess vänstervridning. Många stora fina morgontidningar dras med ekonomiska problem, medan kvällsblaskorna helt förlorat sin skjutjärnsjournalistik och förvandlats till en Ding-ding-värld. Och det föreligger fortfarande problem med digitaliseringen, och hur man ska betalt för sina tjänster i en digital värld.
Kanske är deras tid över? Och det är dags för andra att ta över? Vi ser det idag, där den avskedade Fox News-reportern Tucker Carlson intervjuar Vladimir Putin, något få västliga journalister skulle få för sig att göra nuförtiden, oklart varför. Carlsons sändningar på den egna plattformen och X drar en enorm publik, som får de gamla mediehusen att blekna.
Och givetvis bör politiska småpartier vända sig till de nya alternativa medierna. Det är där de kan nå ut med sitt budskap, det är där de kan skaffa nya anhängare. Även lite mer städade och fyrkantiga småpartier borde våga att smutsa ner sina händer, och inte vara rädda för den nya mediaarenan. Politik är smutsigt, det är bekräftat sedan länge, eller som Bismarck uttryckte sig: folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
