Rädslan för regionalism, splittring och sönderfall

Det finns en rädsla, inte minst hos libertarianer, att en ohejdad regionalism kan sluta i olycka. Det krävs universella principer, lagar och ordning. Och alla ska rätta sig i leden. Detta är ofta ett illa dolt krav även från frihetens allra största förespråkare.

Men vad kan egentligen hindra avknoppning, secession och utträde – i ett libertarianskt samhälle – där statsmakten är liten och avgränsad?

Ska den lilla staten gå in med militär om kommuner och regioner väljer att utropa oberoende eller självständighet?

Vi frihetliga bör nog vänja oss vid tanken att regionalism inte är en risk, utan närmast ett krav i ett friare samhälle. Där städer och län kan stifta egna regler och odla egen kultur. Det blir som ett lapptäcke av små delstater som alla är lite olika, och har sina små egenheter.

Och detta är en framgångssaga. Den klassiska/hellenistiska kulturen i antikens Grekland (500 f.Kr – 0) bestod av en mängd konkurrerande småstater. Inte ens Alexander lyckades i förlängningen ena grekerna, efter några år splittrades väldet i mindre delar. Och det var här i denna dynamiska miljö som man byggde tempelportar som öppnades med ångkraft, det konstruerades avancerade urverk, jordens omkrets räknades ut, och arkitekturen såg ständigt nya höjdpunkter. De imperiebyggande romarna och bysantinarna snyltade mest på den tidens uppfinningar, men tillförde alltför lite själva.

Under högmedeltiden/renässansen (1300-1500) nådde vi återigen nya höjder vad gäller vetenskap, konst, arkitektur. Och det var under den här tiden som Amerika upptäcktes. När Columbus inte lyckades finansiera sin expedition vid det ena furstehovet, då gick han helt sonika vidare till nästa och lyckades bättre där. Dåtidens Europa var ett lapptäcke av små dynamiska stadsstater som tävlade med varandra.

Europa under upplysningen och den industriella revolutionen (1750-1850) hade en liknande grogrund. Varken Tyskland eller Italien var ännu enat. Och det Brittiska väldets kärnland bestod av flera små kungadömen i en union, man pratade inte ens samma språk. Och USA var fortfarande en lös federation av delstater, innan inbördeskriget som ökade den federala statsmaktens omfång.

Européerna lyckades snart erövra världen. Dåtidens imperier i Kina, Japan, Indien och Mellanöstern var museala och förstelnade, vad gällde vetenskap teknik och innovationer. Storväldena lät sig kuvas, de kunde inte konkurrera med myllret från Europa. Universalism, centralisering, byråkrati, ultrakonservatism och envälde bidrog till en samhällelig paralysering, som de svårligen kunde ta sig ur. Trots att de en gång i tiden var oss totalt överlägsna, i allt.

Och än idag lever vi med idén om att det lilla alltid går mot det större, att byar slås ihop till städer, som slås ihop till regioner, länder och imperier. En utveckling som inte kan hejdas. Det är därför vi har EU, ett mäktigt förbund mellan europeiska stater, som numera mest paralyserar vår ekonomi och vitalitet, samt sprider tvedräkt mellan folken. Och centralbyråkraterna i Bryssel slåss om vem som ska tillträda det finaste ämbetet, och fila på de allra snårigaste lagarna.

Vi befinner oss mitt i sönderfallet, där skilda länder sent omsider inser sitt värde och kulturella särart. Och man inser att friheten och oberoendet inte var så dåligt ändå. Medlemskapet i unionen kanske blev alltför kvävande?

Låt oss gå tillbaka där vi började, våra kommuner och regioner, och deras rätt till självbestämmande. Rädslan som många delar är att kommunerna, om de fick sin frihet, skulle välja fel. Att några av dem skulle bli bruna, röda eller mörkblå. Att de skulle tappa de universella värderingarna som vi så intimt förknippar med den västerländska kulturen. Dessa värderingar som ursprungligen skapades av ett lapptäcke av länder, vilket vi givetvis redan glömt, men ändå. Något skulle gå förlorat – om socialister byggde en egen stad, eller om gammelkonservativa styrde städer och landsändar.

Kanske skulle det till och med bli en bit över till oss frihetliga, där vi finge skapa ett eget område, och leva i fred? Så som i den berömda boken, där de rika och framgångsrika flyr etatism, byråkrati och dumhet, för att bygga ett nytt samhälle i en fjärran undangömd dal. Låt det bästa samhället vinna. Låt folk rösta med fötterna. Frihet handlar inte om att alla ska bära samma kostym, eller ens samma skor. Frihet handlar i någon mån om att få välja själv.