Skatt ÄR Stöld

Skatt ÄR Stöld 1
Det var den i november 2017 som Leif Östling undrade vad han fick för pengarna. Han hade haft oturen att fastna i den s.k. paradisläckan och menade, enligt vad jag kan förstå, att han inte var höggradigt motiverad att betala skatt i sitt hemland Sverige.

Det är, minst sagt, skralt med den motivationen också bland andra medborgare i detta vårt älskade fädernesland. Som exempel kan jag nämna mig själv. Och jag lyckas ändå inte dra ihop en bråkdel av Leif Östlings inkomst!

Då kan jag ändå inte påstå att jag är fattig. Långt därifrån, faktiskt.

Jag har råd att hålla mig med morgontidning, bara en sådan sak. I mitt fall läser jag regelbundet SvD, dom kallar sig ”obundet moderata”, av Jan Guillou benämns den som ”en av Sveriges malligaste morgontidningar”. Själv kan jag väl tycka att dom kan vara väl socialistiska på ledarplats. Men det är sannolikt priset en arketypisk klassiskt liberal får betala för att ta del av s.k. mainstream-media.

I dagens tidning, jag utgår ifrån att Leif Östling redan skummat igenom den när denna text publicerats, kan den samhällsintresserade läsa två intressanta reportage om hur våra surt förvärvade skattepengar hanteras.

Det första handlar om folk som stulit alkohol och betalat svarta löner. Ändå har dom kvar sina statliga anställningar och uppbär betydande månadslöner. Det är givetvis fråga om s.k. landshövdingar, pappa statens förlängda arm ute i bygderna, som ertappats med fingrarna i syltburken och nu inte kan avskiljas från sina förordnanden.

Alla tiders klassiker i sammanhanget är Kalmar läns tidigare landshövding Stefan Carlsson. Han fick behålla sin lön trots att, och håll i er nu, han ringde sexsamtal för tiotusentals kronor på skattebetalarnas bekostnad.

Mig veterligen är dom boende i Kalmar län i gemen hyggliga och hårt arbetande människor. Men att de, och för den delen vi andra skattebetalare i Sverige, skulle vara vara så hyggliga att vi tycker det är korrekt att slösa våra skattepengar på telefonsex har jag svårt att tro.

Det andra reportaget handlar om svensk cancerforskning. Vi halkar efter så det skriker om det om man får tro statistiken och alla andra än Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning. Hon är f.ö. gammal arbetsförmedlare utan någon examina inom högre utbildning, alltså perfekt som minister inom sitt område eftersom hon sannolikt inte begriper någonting om sitt fögderi.

Problembeskrivningen som dom som begriper ger är att sjukvården är för strömlinjeformad, det finns helt enkelt inte tid att forska med någon reda. I reportaget anges vidare att forskningen i Sverige ökat med 27% sedan 2000. Synd bara att exempelvis Schweiz och Belgien ökat sin forskning med 75%!

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare på Cancerfonden och med examen som civilekonom, uttrycker sig korrekt när hon säger att ”sjukvården har blivit en vårdfabrik”. För en riksdagsledamot, landstingspolitiker eller eventuellt minister i Sveriges regering som läser Fri Debatt, kan jag förtydliga: Inom svensk sjukvård har dom med intellektuella förutsättningar att  syssla med forskning inte tid till att forska!

Svensk cancerforskning behöver inte handhjärtan och styrkekramar. Den behöver folk som kan ägna sig åt den. Men hoppet om snar bättring är ganska låg. Vi måste ju betänka att t.o.m. konsten att skaffa fram förbrukningsartiklar så att folk kan opereras och vårdas synes i det närmaste obefintlig hos vissa landstingspolitiker. Då kan man tänka sig att avancerad forskning torde vara ett oöverstigligt hinder att besegra.

I dessa, och andra, frågor har emellertid såväl Leif Östling som vi andra rätt att ställa frågan om vad vi får för pengarna. Mycket lite är väl ett rimligt svar. Förutom då att skatt mest av allt är ett statligt övergrepp på den personliga friheten. Den skatt vi betalar är helt enkelt stöld!