Det passar sig med en varning till den som läser denna text. Inte bara är den gravt antisocialistisk, den har en passage som lättkränkta vänsterfeminister riskerar att gå i taket av.
Saken är den att jag i morgon formellt påbörjar två veckors semester. Senare i sommar ska jag ha ytterligare en vecka. Så långt är allt gott och väl.
En svensk arbetare/tjänsteman/akademiker har rätt till semester.
Tyvärr är den den rättigheten så inkörd i våra snömosiga skallar att även undertecknad, som varken vill eller behöver ha semester, från tid till annan mer eller mindre tvingas av sin arbetsgivare att ta ut den. Varpå eder krönikör blir putt och ledsen i ögat, jag betraktar varje försök att tvinga mig till att ta semester som ett gravt ingrepp i min personliga frihet.
Speciellt passar det sig illa med sommarsemester. Hellre befinner jag mig i en sval ström av luftkonditionering och artificiellt ljus än pressande hetta och obarmhärtigt uv-ljus. Av solljus och varm luft blir jag sur och rödbränd. Mina gener skulle inte klarat sig värst bra i mänsklighetens vagga som enligt experterna lokaliseras någonstans på den afrikanska kontinenten.
Mitt arbete är inte heller speciellt betungande i förhållande till lönen. I princip går det ut på, förutom att jag träffar (huvudsakligen) trevliga människor som önskar hjälp med kroppsliga tillkortakommanden, att jag hela dagarna sitter och pillar på musen. Datormusen, alltså. Till yttermera visso har jag förmånen att resa omkring i hela vårt avlånga land för att utföra mina sysslor.
Mitt största problem är faktiskt att ingen sympatiserar med min klagan över att jag dom flesta dagarna i veckan tvingas att äta hotellfrukost.
Jag har för säkerhets skull kontrollerat vad pappa staten i lag menar om sakernas tillstånd vad gäller semester. Dessutom snokade jag reda på kollektivavtalet.
Enligt Semesterlag (1977:480) stadgas det att ”Arbetstagare har rätt till semesterförmåner enligt denna lag.”
Alltså inget om att jag är skyldig att ta ut någon semester.
Att få tag i kollektivavtalet som min arbetsgivare skrivit under visade sig, fackligt oorganiserad som jag är, vara svårare. Efter lite om och men lyckades jag lägga vantarna på det. Det visade sig att SACO-förbunden är hårda typer i arbetsrättsliga frågor. Här var arbetsgivaren skyldig att att erbjuda arbetstagaren semester. Men ingenstans stod någonting om att jag som arbetstagare var skyldig att ta ut semester.
Här kommer vi in på det kollektiva socialistiska tänkandet som råder i vårat land. Alla har tydligen behov av semester. Jag undrar om så verkligen är fallet. Vi har ju faktiskt olika arbetsuppgifter och resurser för att hantera dessa arbetsuppgifter. En landstingsanställd läkare, sjuksköterska eller undersköterska har det nog långt mycket tuffare än vad jag har det. Eller en industriarbetare. Eller någon av mina kollegor som av skäl som jag inte förstår tycker det sliter att fara omkring som en skottspole.
Jag däremot har inga sådana problem. Ändå måste jag underordna mig kollektivistiskt smörja som var relevant på 1900-talet. Det vore ju korkat och historielöst av mig att tycka illa vara om att t.ex. alla arbetare fick rätt till två veckors semester 1938. Eller att den rätten förlängdes till fyra veckor 1963. Men nu skriver vi 2019. Nu får chefer, HR-personal, pappa staten och fackförbund ta och tagga ner och fundera på individuella lösningar!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
