Superkroppen


Superkroppen 1För den som vågar öppna en kvällstidning, för undertecknad tillhör det en av yrkesplikterna, eller tar del av lättviktstelevisionens utbud så står det klart att den s.k. superkroppen är det nya svarta. För både vanliga människor och de som av omgivningen kallas kändisar har en fettbefriad och av muskler och ådror beklädd exteriör seglat upp som ett absolut måste!

I själva verket ska varken jag eller någon annan låta sig förvånas över detta. Vi lever i ett postintellektuellt tidevarv där historielösheten är av monumentalt slag. Studenter på högskolor och universitet äger i många fall knappt förmåga att formulera sig begripligt i skriven text. Statyvältning är en folksport och människor låter sig uppröras av att man sårar deras känslor.

För många individer med dålig förmåga att hantera verklighetens krav, där verklighetskontakten långsamt glider dem ur händerna, återstår få verktyg för att skaffa sig mål och mening här i livet. Kontrollen över tillvaron återupprättas genom att disciplinera sig med olika självspäkningar. Alternativt kan man med förtjusning ta del av hur andra plågas. I lättviktstelevisionen förevisades för ett tag sedan hur s.k. kändisar genomgick ett träningsprogram som tydligen (i svensk översättning) kallas “16 veckors helvete”.

Det senare är ytterligare ett exempel på hur människor saknar förmåga till att långsiktigt reflektera över sakernas och sitt eget tillstånd. Ingen normalt funtad person som i övrigt är någorlunda fysiskt frisk ska nämligen behöva gå igenom flera veckors helvete för att få en funktionell kropp. Konceptet bygger givetvis på att individen i fråga helt enkelt ska straffas och pinas till lydnad, förmodligen till en ganska betydande ekonomisk kostnad.
För en ekonomiskt starkt, men intellektuellt och själsmässigt svag, medelklass är det givetvis intressant att skaffa sig ytterligare ett projekt att passa in i den så viktiga statusmarkören livspusslet. Jag antar att det är värre för en ensamstående småbarnsförälder med skakigare inkomstbild, kanske är det just dessa som tar del av kändisarnas ansträngningar i lättviktstelevisionen?

Jag bor själv så att jag dagligen passerar ett så kallat gym. Enligt gängse principer som jag förstått är mer eller mindre universella har lokalen god insyn. Sålunda kan den intresserade ta del av besökarnas ansträngningar där de går på band, i konstgjorda trappor och sliter och drar i snören, stänger och handtag som på olika intrikata sätt är kopplade till vikter.
I lokalen finns givetvis stora tv-skärmar strategiskt utplacerade. Sålunda kan de arma stackare som glömt mobiltelefonen hemma ändå konsumera olika nyheter, fördummande såpoperor och (undantagsvis) riktiga sporthändelser medans de själva inte rör sig ur fläcken under det att det springer, sliter och drar.

Förmodligen erbjuds denna service till besökarna eftersom träning i grund och botten betraktas som en tråkig måste. Ett nödvändigt ont i en kamp som ändå kommer förloras och oundvikligen sluta i kroppens förslappning och den oundvikliga döden.
Det synes mig som att besökarna på gymmet aldrig någonsin vill stanna upp och vara härvarande. Ständig distraktion synes nödvändigt för att stå ut med tillvaron.
Jag noterar också att majoriteten av de modigare typerna, de som vågar löpträna utanför gymmet, allt som oftast har lurar i öronen. Men så går det som det går för dem också. Erbarmligt långsamt med en löpteknik som i många fall är en enkelbiljett till ledproblem och besvärliga sjukskrivningar. Dessutom, som lök på laxen, får de aldrig nöjet av att höra fåglars sång eller signalerna från sin egen kropp.

En del av det kroppsindustriella komplexet är mångfalden av olika plastikkirurgiska ingrepp och behandlingar som erbjuds menligheten. I värsta fall blir slutresultatet livslånga komplikationer. Men oftast, åtminstone för de mer frekventa användarna, att deras utseende blir pinsamt lustigt att beskåda. Själv har jag synnerligen svårt att förhålla mig till ytligt bekanta som, numera, är opererade till oigenkännlighet.
I min yrkesutövning händer det också att man träffar på människor som tyvärr råkat ut för riktigt omdömeslösa utövare av de plastikkirurgiska konsterna, eller slaktare som jag föredrar att kalla dem.
Man vill så gärna tro att yrkeslegitimationer borde innebära att man någonstans skulle rekommendera människor att inte utföra ingrepp, av medicinska eller estetiska skäl. Så är tyvärr inte fallet. Och skulle personen få ett nej kan hen ju alltid söka sig till någon annan.

En del av jakten på superkroppen är givetvis födointaget. De flesta människor har ett komplicerat förhållande till detta. Saken är nämligen den att kroppen hatar svält, vi är programmerade att stoppa i oss feta och söta saker. Orsaken härtill är givetvis att det var ett klokt förhållningssätt en gång i forntiden när vi i konkurrens med andra djur ständigt balanserade på svältgränsen. I dagens läge, när de flesta av oss aldrig någonsin behöver riskera att dö svältdöden, är det värre.
Motreaktionen är att folk sitter och petar i sig näringsfattiga sallader på vardagarna för att “unna” sig fetare mat på helgerna. Istället för att äta balanserat ägnar man sig åt ytterligheter också med maten. De stora förlorarna är givetvis en växande underklass av människor som äter fet, söt och relativt billig snabbmat och halvfabrikat mest hela tiden. Senast har detta bevisats i samband med covid-19, överviktiga drabbas hårt av viruset.

Vad man äter, hur man äter det och när man äter har blivit ytterligare en del av hur människan kontrollerar sin tillvaro och markerar sin statustillhörighet.

Utan att förfalla allt för mycket till brandtal om samhällets accelererande förfall och civilisationens undergång går det att konstatera att den moderna människan, åtminstone i det relativt rika västerlandet, i mycket saknar balans i tillvaron. Vi förfaller lätt till ytterligheter, svart eller vitt. Myten om superkroppen är en av dessa myter.
I stället för att vara en balanserad och funktionsduglig enhet att bära omkring livet och själen i har den förvandlats till ett separat projekt att pina och disciplinera. Slutresultatet ska exponeras och bedömas av en begapande omgivning. I en mycket bestämd mening har sålunda den västerländska civilisationen nått vägs ände, eller gått varvet runt. Ytligheten är numera total, djupet lika med noll.
I en värld där kvällspressen publicerar artiklar om superkroppar ska vi inte förvånas över att människor saknar verklighetskontakt!