Tidens gång

Tidens gång 1

Jag har ynnesten att bo ett stenkast från två fantastiska fornlämningar, på den ena platsen står två vackra runstenar som man kan stå och beundra hur länge som helst och på den andra platsen finns ett världsunikt och mystiskt hällristningsområde. Det som alltid ger mig lite svindel är när jag tänker på att det förflöt 3000 år mellan de som karvade hällristningarna [1] och de som reste runstenarna [2] .

Hällristningarna är ca 500 år yngre än pyramiderna medan runstenarna restes några hundra år efter att Karl Martell förklarade åt Mohammedanerna att Europa inte behöver kulturberikas [3]. Det är alltså en hissnande tidsrymd som sträcker sig från tidig bronsålder till sen järnålder, vi kan blott fantisera om vilka fascinerande livsöden som utspelat sig där utefter den urtida handelsled som Nyköpingsån då var. Det vi vet är att Norden under hällristningarnas tid var en blomstrande plats, norden befolkades ingalunda av några smutsiga vildar klädda i loppfyllda och halvruttnande pälsar som på fyllan klottrade på en stenhäll efter att de lägrat det närmsta motvilliga vildsvinet. Nej det var en kultur med de tätaste banden till Mykeneiska Grekland – långt, långt före Phyteas [4] gjorde sina resor – ett folk som bland sig hade några av de bästa smederna och metallurgerna och därför även var en av de rikast regionerna i hela Europa[5]. Samtidig som Troja, Babylon och det gamla Egypten hade sin storhetstid så blomstrade även vi tillsammans med dem, våra handelsmän och krigare kunde resa från Skåne till medelhavet eller Indien och tillbaka.

Bronsåldern [6] var en fantastisk civilisatorisk höjdpunkt som vi sällan får höra något om. Den står där som en jobbig påminnelse om att västvärldens syn på kronologi inte stämmer, berättelse om de ständiga framstegen får sig en törn när vi inser att vi för tusentals år sen nådde civilisatoriska höjder som det sedan tog ytterligare tusentals år att återvinna om ens då. I vissa fall kan samtiden inte ignorera denna anomali, de gamla bronsåldersegypterna var exempelvis alldeles för duktiga på att anteckna och bygga för att vi idag ska kunna låtsas som att de inte existerade, men för Europas del har vi bara placerat allt i ett fack som vi inbillar oss är barbarisk urtid trots att vi var lika sofistikerade som Egypterna och Sumererna [7]. Tänk vilken fascination vi skulle visa för våra förfäder om vi visste lika mycket om deras seder och tankar som vi vet om Egypternas men allt vi kan göra är att försöka rekonstruera det baserat på andra indoeuropeiska myter och seder och bara det sporrar fantasin [8].

Så småningom så verkar bronsålderskollapsen [9] även ha dragit med sig Skandinavien. Den blomstrande internationella handeln dog, världen krympte och den mörka tiden tog vid då vi trampade genom ruinerna samtidigt som kylan återkom. Som bortblåsta var druvodlingarna och de stora lövskogarna och kvar stod tallarna och ett hårdare liv, men vi överlevde och kämpade på, ja inte bara överlevde utan när nästa värmeknäpp anlände så var vi redo för ännu en expansion. Visigoter, ostrogoter, lombarder, vandaler, många var de krigarstammar som spårade sitt ursprung till norden och som tillsammans tillslut la det stolta romerska riket under sig och la grunden för det moderna Europa.

När vi slutligen kommer fram till tiden för de två runstenarna så är vi mitt uppe i vikingatiden och alla de stordåd det förde med sig vilka jag knappast behöver redogöra för.

Det som hänför mig är att vi under hela denna enorma tidsrymd var ett och samma folk. Efter den indoeuropeiska expansionen så är det i stort sett vi som bott här, vi som brukat den här jorden som gett föda åt generation efter generation av bönder, fiskare, krigare, handelsmän och äventyrare. Urhemmet, sannerligen du gamla och du fria. Slutligen sitter vi här, du som läser och jag som skriver. Det är ett präktigt arv att skåda tillbaka över, ett arv vars största och magnifikaste del måhända har gått förlorad i tidens dimmor men som ändå formar oss, våra tankar och sedvänjor här och idag. När jag rör de 4000 år gamla hällristningarna så inser jag att det inte är främlingar som skapade dem, jag förstår måhända inte vad de ville förtälja med sina ristningarna men händerna som höll i redskapen var som mina.

I de största delarna av Europa har händerna bytts ut många gånger, folkgrupper vars namn vi inte längre minns har glidit in i dimman och andra har expanderat men vi i norden har varit förskonade fram till nu. Ska sagan om hyperboréerna verkligen ta slut här och nu? Vems händer ska beröra runstenarna om tusen år? Är vi sista länken i kedjan?