Vad utmärker den postmoderna människan?

Vad utmärker den postmoderna människan? 1

Dagens gästskribent är Dan Ahlmark.
Denna artikel har tidigare publicerats på Nya Dagbladet 2020-09-19.

Postmodernismen har en uppfattning om individen, som är mycket radikal. Grundkomponenten är, att människor inte kan nå verklig kunskap om omvärlden, vilket betyder, att alla våra uppfattningar och utsagor är subjektiva, eftersom sanningar och fakta inte kan fastställas. Det medför, att alla omdömen blir relativistiska, då sakliga grunder för olika åsikter inte kan fastställas.

En effekt av den synen på människors (o)förmåga medför, att de som tror på den, naturligtvis blir osäkra på i stort sett allt. Och även i andra avseenden ringaktar postmodernismen individens förmåga. Förutom devalveringen av förnuftet ser man människor som varelser, vilka i grunden drivs av lidelser och känslor, som de ofta har svårt att behärska, vilket leder till irrationella reaktioner och utbrott. Deras allmänna känsloliv sägs ofta vara pessimistiskt, mörkt och dystert, där rädsla, ensamhet, avundsjuka, tomhet och ångest uppträder.

Det samhälleliga uttrycket för filosofin postmodernism kallas nedan för kulturmarxism. Den tillämpar filosofins olika delar i syfte att nå politisk makt och har därför också skapat nya instrument för att påverka människor. Man ser dessas personliga identiteter som svaga och mycket beroende av deras grupptillhörighet, vilket ofta är en fördel från påverkanssynpunkt. Kulturmarxismens effektivaste politiska metod är att genom identitetspolitik på olika områden skapa falska eller överdrivna krav hos vissa personer och skuld hos andra. Det är en effektiv grund för politisk framgång och att nå makt.

Vilka krafter driver då personer inom vänstern – och särskilt unga? Man kan jämföra dessa med vad som driver libertarianer. För de senare finns två grundläggande mål och krav: 1) Att etablera en själslig autonomi, som innebär att bedömningar om omvärlden och alla val gällande det egna livet baseras på egna självständiga granskningar och slutsatser. Libertarianen har förstått, att varje individ har ett ansvar att självständigt forma sin egen själ. Ett andra grundläggande mål är att i materiellt avseende klara sin egen och sin familjs materiella existens utan hjälp från något kollektiv.

Vänstermänniskor syns däremot ofta ha ett lågt självförtroende och utan övertygelse, att individer kan klara sig själva. Man ser det som naturligt att överlämna mycket makt och ansvar till kollektivet, som ska omhänderta alla (medborgarlön ses nog som naturlig). Så ansvar för det egna livet vill kulturmarxisten inte förespråka. Egentligen avskyr man all individualism! Så i motsats till libertarianens andliga oberoende låter man andra forma sin själ. Andrahandsmänniskan – personen som låter andras åsikter bestämma och vara den huvudsakliga basen för de egna värderingarna och åsikterna istället för att basera dessa på verkligheten – beskrevs redan på fyrtiotalet av Ayn Rand. Genom konsekvenserna av postmodernismens angrepp på förnuftet, den svenska massindoktrineringen¹ sedan 1950-talet samt politisk korrekthet i kombination med cybervärldens effekter har sådana människor idag blivit mycket vanliga². Man kan egentligen säga, att postmodernismens ovan angivna syn på individen kan bli sann, om nu dessa krafter samt vänsterns dominans av de flesta av samhällets institutioner samt kultursektorn får fortsätta. Vi har i själva verket nått långt på Gramscis angivna väg att genomföra ett marxistiskt maktövertagande av ett land genom vänsterdominans av samhällsorgan och kultur³.

Det som främst driver medlemmar av vänstern, där de flesta accepterar kulturmarxistiska åsikter, är skuld, strävan att uppnå en (politiskt formulerad) godhet, samt rädsla⁴. Identitetspolitiken massproducerar skuldkänslor hos den svenska befolkningen och får därigenom många att yttra sig och agera på ett kulturmarxistiskt accepterat sätt. Rädslor av många slag exempelvis risken för social utfrysning eller yrkesmässiga och ekonomiska problem, ifall man inte faller in i ledet, leder till anpassning, även om individen inte övertygats av de identitetspolitiska argumenten. Och många av dem, som tillhör de påstått ”förtryckta” grupperna och därför är ”goda”, blir också medlöpare. Den allmänna önskan att visa sig/vara allmänt god är sedan en huvudkraft, men där vänstern går helt fel. Ingen blir nämligen god, för att de på nätet eller på annat vis upprepar inlärda kulturmarxistiska åsikter. Och om man hävdar vänsteråsikter såsom att ett socialistiskt samhälle är bra och bör genomföras, är man istället helt osaklig. Socialismens ineffektivitet medför enligt forskningen bara misär och fattigdom förutom att systemet åtföljs av diktatur. Den som strävar efter ekonomisk socialism, kan objektivt sett sägas vara en människofiende och en omoralisk människa⁵.

Jag har försökt att bestämma graden av moral i människors handlande genom att i tre artiklar precisera sex kategorier av agerande. De fyra vanligaste kategorierna benämns: God, Ordinär/Neutral, Ansvarslös och Dålig. Två av dessa kommenteras nedan.

Den kulturmarxistiska definitionen av godhet verkar omfatta att: (a) man ska tro på ett antal åsikter (vilka genomgående bygger på osakliga eller falska grunder), samt (b) visa att man har just sådana ”goda” åsikter eller ”avsikter”. Anpassning och det fattiga beteendet att offentligt tycka rätt och godhetssignalera räcker. Men den viktiga definitionen av riktig – primär – godhet gäller istället en persons allmänna prestationer i livet: att hon/han utifrån (a) sitt förnuft valt allmänt godtagbara, men för individen de värdefullaste värderingarna, samt ambitiösa (men realistiska) livsmål, samt (b) för att nå dessa genomför en arbetsinsats nära personens intellektuella och arbetsmässiga potential⁵. Det är riktig godhet för en människa, och beteendet brukar också medföra, att personen utifrån sina förutsättningar bidrar maximalt till samhällsnyttan. Sekundär godhet – att direkt hjälpa andra – har sitt värde men är allmänt av mindre betydelse än den primära. Och att godhetssignalera ny-socialistiskt är vanligen utan värde.

Beträffande kategorin ”dåliga människor” koncentreras intresset här enbart till politiska kriterier. För att benämnas ”dålig människa” krävs då främst, att man arbetar för eller fattar beslut om att: (a) av politiska skäl hindra andras frihet och mänskliga rättigheter i olika avseenden, (b) orättmätigt utnyttjar sin egen yrkesposition för samma syften, eller (c) av samma skäl skadar fientliga personers eller organisationers ekonomi, anseende eller annan för dem viktig faktor⁶. Att som journalist föra fram åsikter, som denne vet – eller bör inse – är vilseledande eller osanna (fake news) är ett exempel, liksom de, vilka har möjlighet och av politiska skäl också hindrar eller tystar opponenter genom att direkt beröva dem tillgång till offentliga eller sociala media. Personer som genom sitt yrke såsom lärare eller dylikt på grund av egen övertygelse eller politiskt tryck indoktrinerar unga människor med uppenbart känslomässiga, subjektiva och obevisade, troligen falska, argument är ett annat exempel på dåliga människor. Personer som förtalar andra offentligt beroende på att de senare tillhör någon identitetspolitiskt fördömlig grupp, utan att man visar, att de anklagade individuellt begått eller stött påstådda förkastliga handlingar, innebär att angriparna är dåliga människor osv.

Speciellt postmodernismens nihilism och identitetspolitikens torftighet gör att ideologin kulturmarxism vilar på en erbarmligt primitiv etik. Det är synd om kulturmarxister, som förleds att tro på så många felaktiga åsikter och därför lockas utföra så många omoraliska handlingar.

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav hösten 2017 ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”