Libertarianismen brukar ibland kallas för en tunn ideologi, eftersom fundamentet bygger på en enkel princip. Det som alla libertarianer eftersträvar är ickeaggressionsprincipen, tanken om att individen ska nyttja så lite aggression som möjligt, helst ingen alls.
Utifrån den principen blir även en så vardaglig sak som skatt ett problem, eftersom den insamlas med hot om våld. Om du inte betalar får du varningar, därefter kommer kronofogden, släpper du inte in henne kommer poliseskorten, och det hela eskalerar vidare tills du blir utsläpad och hamnar i förvar. Med våld om så behövs.
Skatt kan med rätta uppfattas som en form av aggression och ett brott mot grundregeln. Därför ser många libertarianer snarare ickeaggressionsprincipen som ett ideal än en benhård levnadsregel.
Därutöver så kan de flesta libertarianer enas om att de vill ha en mindre statsapparat, lägre skatter, färre regleringar, samt mer personlig frihet. Eftersom krig och undantagstillstånd ofta utökar statens makt radikalt, så är de flesta libertarianer tillika motståndare till krig och militär intervention. Fred och frivillighet blir honnörsorden. Detta kan nästan alla enas om.
Fast i verkligheten ser det förstås annorlunda ut. Den svenska libertarianismen har haft en egen distinkt kulturell särprägel, där mycket kretsat kring drogliberalism, prostitutionsfrågan samt rätten att dansa natten lång på svartklubbar. Frihandel är tillika en paradgren, samt avregleringar på arbetsmarknaden. På senare år har mycket ersatts av ingenjörsmässighet och onlinekultur, men bilden av den levnadsglade, lite slarvige, men i grunden gode libertarianen lever kvar.
Givetvis är den libertarianska tonen beroende av landets kultur. I ett bortskämt välmående land kanske droger och sexualitet är avgörande frågor. Men om samma land skulle utsättas för något slags samhällsproblem, vad skulle hända då? Låt oss säga att 1,5 miljoner fattiga flyktingar skulle flytta hit under loppet av 15 år, och att de mestadels skulle försörjas av skattepengar, samt att befolkningsökningen skulle utgöra ett stort tryck på vård, skola, rättsväsende och infrastruktur. Skulle landets libertarianer fortfarande tycka att droger och svartklubbar vore de viktigaste frågorna? Det är mycket möjligt att vi skulle se en splittring i de frihetliga leden.
I andra länder kan libertarianer upplevas som mer traditionella, äganderätten står ofta står i centrum; rätten att försvara sig, självbestämmande, regionalism, och rätten att bära vapen. Vi ser mer av detta i USA, och dessa libertarianer liknar mer sentida cowboys än våra svenska flummare, fast de hyser liknande åsikter om aggression, skatter, regleringar etc. Kulturen skiljer sig åt markant. Dessa cowboys vill framförallt bli lämnade i fred, medan våra flummare vill dansa hela natten.
Flummarna och cowboysen står sällan ut med varandra vid en direkt konfrontation. Även om de bakomliggande politiska åsikterna ofta är identiska, så skiljer det sig åt vad man vill göra bortom politiken. Och det kan röra sig om rätt stora olikheter.
Libertarianismen kan kläs i många olika färger, även lite mörkare nyanser. Ickeaggressionsprincipen kan exempelvis i abortfrågan hävda fostrets rätt, men även kvinnans, beroende på vilket perspektiv vi väljer. Ickeaggressionsprincipen är också vägledande för hur vi ska bete oss i samhället, men när någon brutit grovt mot den, då bör denne givetvis straffas. Och då kan vi inte längre följa principen om icke-aggression, ty då skulle vi inte kunna låsa in vederbörande eller kräva böter. Den aggressive har genom sin handling förverkat sin rätt. Därför finns det libertarianer som förespråkar dödsstraff för grova brott, eftersom straffet ligger bortom ickeaggressionsprincipen, medan andra är emot dödsstraff av kulturella, humana skäl.
Vi kan också träffa på libertarianer som till fullo vill använda sin rätt till fri association, och på ett personligt plan välja att inte umgås med personer med en viss sexuell läggning, etnicitet, religion etc. Rätt eller fel? Vi är alla lika inför lagen, men vi är inte lika inför varandra. På ett personligt plan får du givetvis diskriminera, men du får också vara beredd på att folk kommer att diskriminera dig. En viss gentlemannamässighet kan ju efterlysas här, en humanistisk attityd, känsla, takt och reson. Ett kryddmått etik och en skopa civilisation, måhända?
Fast allt det där är ju påbyggnad, det har inget med libertarianismens grundprincip att göra, och denna kulturella fernissa kan skilja sig åt ordentligt. Kultur lär ju äta politik till frukost. Det är nästan viktigare hur du säger något, än vad du säger. Särskilt i denna tid av lättkränkthet och ytligt liggande nervtrådar. Passa dig jävligt noga om du bara vill vara i fred på ditt torp, självbestämmande, med din fru, fyra barn, hagelsprakare och gamla förlegade ideal. Din reaktionära undanmanöver är i allra högsta grad revolutionär.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
