1989 var ett märkesår!

För 30 år sedan, i januari månad, begav vi oss ut på en tre månader lång jorden-runt-resa, min hustru, jag och vår son. Vi hade just sålt vårt jordbruk och fått lite pengar över. Sonen skulle inte börja skolan förrän ett år senare. Nu var det perfekt tid att göra en sådan där resa som man gör en gång i livet.

Vi besökte Thailand innan det blivit ett stort resmål och det var förfärligt! Det var så mycket smuts och skräp, plastpåsar och annat i Siambukten att man inte kunde bada där. Varenda kväll, just när daggen sänkte sig, eldade folket upp det som blivit över från kvällsmålet, blast, grönsaker, benrester. Allt var rått och det eldades i gamla oljefat vilket alltid osar, även med torr ved. Det stank något fruktansvärt i ett lågt lufthav som aldrig släppte upp röken, bara spred den i spannet 0-10 meter över marken. I Bangkok körde man distribution av varor med gamla sexhjulsdrivna amerikanska lastbilar som spydde ut svarta avgaser, vilka blandade sig med stanken från gasolköken.

Singapore var mycket bättre, rent och trevligt. Nya Zeeland var ännu bättre. Där reste vi runt i en hel månad på hela Nordön och merparten av Sydön. I bilradion spelades Don’t worry, be happy, Sail away och The Look. Jäpp, Roxette slog igenom stort när vi var på andra sidan jorden. På ett litet pensionat som ägdes av en pensionerad brittisk underrättelseofficer, blev vi väl mottagna för att vi var födda efter kriget. Några svenskar som kunde varit ansvariga för sveket att hjälpa tyskarna så frikostigt som Sverige hade gjort under kriget, hade han aldrig släppt in.

På Tonga var det sol och bad, kokosnötter och bananer som gällde. De sålde Pripps Blå med svenska etiketter som de fått i något biståndsprojekt. På ön Lifuka såg vi det enda bankkontor på hela resan som noterade växlingskurs mot svenska kronor. Det var ett träskjul, inte större än en ordinär svensk korvkiosk. Där fanns också en byst av piteåsonen Daniel Solander, den förste svensk som man med säkerhet vet seglat jorden runt. Som en av Linnés första studenter följde han med som botanist på James Cooks första resa i Stilla havet. Där vi badade i ”splendid isolation” vid ett orört korallrev är det idag inte bara ett, utan två stora resorts.

Fiji, närmare ekvatorn, var varmt men inte så märkvärdigt. Hawaii i början av april kändes nästan kallt, efter Fiji. Modernt på alla sätt och en himmelsvid skillnad mot Tonga. På en ö utanför där vi bodde hade amerikansk militär bombmål. De besköt den stackars ön i tre dagar från flygplan och ytfartyg så jag tror de spenderade minst en svensk försvarsbudget på pangandet.

Los Angeles var sista stopp innan hemresan. Jag passade på att köpa med mig billig ammunition så att jag maxade frivikten på det incheckade bagaget. Vad då, det var ju incheckat ju? Och helt lagligt. En annan tid med större frihet och mindre tillgjort för att bemöta terrorism.

Under hela resan noterade vi två saker bland vanligt folk vart vi än kom. De ville bara leva i fred och sämja med folk av alla kategorier. Lite mer frihet skulle inte skada på en del platser, men ändå. Vi hörde att det hände saker både i Kina och i Östeuropa. Lite protester och större frispråkighet än vanligt. Det lät ju bra. På något sätt hade världen förändrats inför våra ögon under vår resa. Det var en märklig känsla! Skulle fred och frihet vara möjligt över hela världen?

Efter hemkomsten inträffade stora protester på Himmelska Fridens torg i Peking. Några personer dog visst, eller gjorde de det? Sedan blev det locket på ett tag och senare började det komma nyheter från självaste kommunistpartiet om reformer.

Jag kommer ihåg när Berlinmuren började byggas 1961, hur John F. Kennedy ett par år senare protesterade i Berlin och sa att han var en syltmunk (Ich bin ein berliner). På skrivbordet i mitt pojkrum hade jag ett skrivbordsunderlägg i form av en Europakarta. Där kunde man se att det fanns (funnits) länder öster om Östersjön som hette Estland, Lettland och Litauen. Namn som återkom i historieundervisningen om den svenska stormaktstiden. Även andra gränser och länder var annorlunda än i den skolatlas undervisningen erbjöd.

Jag sa till min farbror, som jag fått skrivbordsunderlägget av när han tyckte det blivit förlegat, att jag en dag ville se Europa som det var ritat på den kartan. – Glöm det, sa han, det kommer aldrig att ske!

Nu idag är det 30 år sedan Berlinmuren föll och kommunismen förlorade, trodde vi. Visst ska vi fira detta. Men vi ska också minnas att det inte blev någon dans på rosor efter det. Vi var alldeles för godtrogna. Infiltrationen av kommunister i västvärldens myndigheter tilläts nu att ske helt öppet. Religiösa krav på att få styra det civila samhället kom som ett brev på posten när de religiösa trodde att det var fritt fram för vidskepelse utan kommunismen. Den konflikten och klyftan i samhället, mellan tro, hopp, desperation och realism i alla upptänkliga frågor, består och vidgas dagligen.

För mig personligen ledde intrycken från resan och kommunismens metamorfos till att jag begick ett allvarligt misstag om medlemskap i Europeiska Gemenskapen. Jag trodde att det skulle vara något gott och frihetligt. Men ack vad jag bedrog mig! Sedan många år har jag ångrat mig och önskar nu ett raskt swexit.

Jag trodde att global gränslöshet skulle ge den största friheten, men insåg ganska snart att ofrihet kan vara gränslös. Det är möjligheten att passera gränser som är frihet. All frihet innebär ansvar. Att följa reglerna på den sida gränsen man befinner sig är ett villkor. Där kan finnas friheter som inte medges på annat håll, ta vara på dem!

Låt oss idag minnas trettioårsminnet av murens fall och låt det bli ett startskott till att äntligen bringa kommunismen på fall. Kvar finns  ännu kommunismens kusin, globalismens gränslösa ofrihet att bekämpa.