Det finns nätter då akademikern lämnar elfenbenstornet…

Det finns nätter då akademikern lämnar elfenbenstornet… 1

och går på stadens gator som en vanlig man….

Sådana nätter drabbar dock aldrig Björn Östbring som i kvartal ägnat hela 3600 ord [1] åt att beskriva medborgarnationalism (vilket tydligen har synonymen ”liberal nationalism”), ni vet den där iden som ligger till grund för att USA är ett skinande exempel på mångkulturell stabilitet och broderlig kärlek över både ideologiska och etniska gränser!

Hade Östbring klivit ner från tornet, tagit på sig turbanen och gått runt på gatorna i Rinkeby som en man av orten så hade han dock där inte funnit en skock med små gossar som inom några år kommer sjunga små grodorna, äta fläskfärsbiffar och plugga genusvetenskap på Södertörn. Nej det han hade funnit är att vi för länge sedan passerat den punkt där liberal nationalism har något vettigt att erbjuda.

Men låt oss backa bandet och börja från början, vad är detta för skrift? Det finns nämligen både dagar och nätter då jag själv lämnar fascistdjungeln och surfar på lätthögerns sidor som en värdegrundad flugman [2]. Kvartal kan sägas vara en publikation som lite försynt knackar på åsiktskorridorens väggar men vägrar ta fram släggan och därmed agerar som en portvakt som håller borta människor från de tyngre grejerna. De är den ”intellektuella” högerns respektabla utmarker, en MUFare vågar kanske läsa Kvartal hemma på kvällen så länge hen varsamt rensar surfhistoriken efteråt och kompenserar genom att dela något elakt om folkhjälten Hot Lamotte.

Ibland finner man där bra artiklar [3,4] men det mesta är meningslöst ordbajsande [5,6]. Jag blev dock nyfiken nu när kvartal hävdar att de vill skapa ”en ny berättelse om Sverige”. Richard Sörman på Det goda samhället siktar nämligen mot samma mål [7] och Richards vassa penna ska aldrig underskattas, men hur ser utsikterna ut för Kvartals konkurrerande försök till sagoberättelse:

….”Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Den tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått uppdraget att formulera en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga.

De tar sats, går ut hårt med fokus i blicken och… snubblar och bryter fotleden redan vid startlinjen. I första stycket anammar nämligen Kvartal rakt av vänsterns premisser vilket är att alla dessa människor som kommit hit både kan och ska assimileras och att det vore av godo ifall det sker, eller för att ta ett stycke från längre ned i texten:

Och just om man betraktar samhället som en generationsöverskridande gemenskap, med en historia och framtid, då måste man acceptera att det är vi tillsammans, våra interna oenigheter till trots, som har välkomnat väldigt många nya människor att bosätta sig i vårt samhälle, och att vi därför alla har ett ansvar att göra vårt bästa.

Ja men då så! Politikeradeln har forcerat igenom en rad hemska beslut – beslut som redan har fått långt större konsekvenser än inträdet i EU någonsin inneburit trots att vi blott har sett små glimtar av den sanna omfattningen – utan att någonsin fråga svenskarna vad de anser om saken. Samtidigt har regimens media gjort allt i sin makt för att svartmåla de få dissidenter som vågar opponera sig, alla partier har gått ihop i en gemensam linje och hela skolsystemet har omformats till en anstalt för värdegrundsindoktrinering. Men trots det är det ”vi tillsammans” som välkomnat alla. Pyttsan, lägg den där trasan indränkt med thinner åt sidan och tala för dig själv!

Vad är då denna liberala nationalism som ska bli ”Sveriges nya berättelse”?

Liberal nationalism är kort och gott en position som accepterar att partikulära band och identiteter har moralisk och politisk betydelse även för liberala samhällen och institutioner, och att staten således behöver reglera inflyttning, uppehälle och kriterierna för medborgarskap. Detta i kontrast till den mer välbekanta universalistiska formen av liberalism som innebär att statens institutioner inte bör ta hänsyn till en kollektiv identitet och kultur, utan endast bry sig om medborgarskapets rent legala band. Liberala nationalister anser att universalistiska liberaler förbiser viktiga och legitima behov hos människor och samhällen. Om inte annat för att själva de liberala idealen om frihet och jämlikhet tycks kräva avgränsade samhällen för att kunna omsättas till verklighet – liberala och demokratiska institutioner har historiskt lättare fått fäste i Västeuropas nationalstater jämfört med mer språkligt och kulturellt splittrade stater.

Det stycket låter faktiskt helt ok. Även detta kan för all del tolkas som Hoppeansk ”physical removal”:

Staten bör reglera migration och medborgarskap i syfte att landets invånare ska förenas av något mer än att blott vistas på samma stats territorium.

Men sedan börjar det spåra ut:

Liberal nationalism står dock i kontrast inte bara till liberal universalism, utan också till mer traditionalistiska eller etniska former av nationalism.

Låt oss slå upp ordet nation i en ordbok, vi kan börja med Svenska Akademiens ordbok:

folk (se d. o. 1) i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur o. d

Eller Svensk ordbok:

politisk enhet som utgörs av ett sammanhållet folk som normalt förfogar över ett sammanhängande landområde

Östbring våldför sig helt enkelt på ordet nation med hans liberala nationalism, det är ett renodlat nonsensbegrepp, ett språkligt missfoster. Låt oss dock spela med för ett tag.

Betänkt det här stycket:

I fokus för liberala nationalister står värnandet av den ”samhälleliga kultur” som präglar samhällsmedlemmarna och deras institutioner, inte idén om nationen som en gemenskap ofrånkomligt byggd på etnicitet eller religion. Den samhälleliga kulturen utgörs av ett gemensamt språk, kulturella och historiska referensramar, och grundläggande sociala konventioner. Det samhälle som en liberal nationalist ser framför sig har en tydlig gemensam kultur i denna offentliga bemärkelse, vilket är förenligt med att samhällsmedlemmarna har olika religioner, etniska traditioner, matkulturer, högtider, med mera. Kort sagt: nationer kan vara mångetniska, på samma sätt som de ofta rymmer starka regionala identiteter och traditioner.

Och detta:

Därtill bör skolsystem och andra institutioner i hög grad vara gemensamma så att invånarna formas av (och gemensamt omformar) ett samhälle som är ”nationellt” i sin utsträckning.

Det den liberal nationalism vill åstadkomma är alltså att ta hit kulturellt främmande människor och genom det statliga skolsystemet påtvinga dem, och även oss infödingar, en tunn fernissa av ”kultur” som är helt oberoende av historia, ursprung, religion och sammanhang. Detta ska sedan vara grunden till en vital och blomstrande nation…. Sounds legit som kidzen skulle säga.

Det finns nätter då akademikern lämnar elfenbenstornet… 2

Nationalismen – det vill säga önskan att institutioner och lagstiftning ska värna och ge uttryck för en specifik samhällsgemenskap – kombineras i den meningen med en dos liberalism. Individer är fria att odla och värna andra etniska identiteter och traditioner än majoritetssamhällets, och kriterierna för medlemskap i ”nationen” måste vara av ett sådant slag att ingen människa per definition är utesluten på grund av sin etniska eller religiösa bakgrund. En stat som däremot försöker åstadkomma en mer långtgående likhet eller djupgående form av gemenskap kommer ofrånkomligen att kränka människors djupaste identiteter och personliga frihet.

Här kommer vi till pudelns kärna, ”att kränka människor”. Det hör till sakens natur att en kultur är kränkande för andra kulturer. Jag skulle definitivt bli kränkt om någon försöker könsstympa mina eventuella framtida döttrar, lika kränkt blir nog den fromme islamisten från Afrikas horn som anser det vara hans förbannade rätt och plikt att göra det. En eskimå blir förmodligen kränkt om jag inte erbjuder min fru över en natt som vänskapsgåva till honom och en gravid kvinna från någon sydamerikansk stam skulle finna det ytterst märkligt och snålt om jag inte vill bidra med säd till hennes framväxande foster och därmed bli en andrapappa [9]. Varför ska vi då ge oss fan på att se till att eskimån, den sydamerikanska indianen, imamen och svensken ska leva på samma jordplätt?

Östbring drömmer bara om den där tunna fernissan av tolerans som på något magiskt sätt ska kunna få olika intoleranta folk att samverka och som ska omvandla att till västerlänningar oavsett var de kommer ifrån (Östbring kommer trots allt knappast acceptera genuina kulturella uttryck som könsstympning). Det är ingen ny ide han presenterar, snarare så är det faktiskt samtidens mest dominanta ide, iden är den att alla innerst inne vill bli västerlänningar givet möjligheten [10] kombinerat med tanken att den västerländska kulturen inte alls är bättre än någon annan kultur (nej be mig inte förklara vänsterliberalers schizofreni). Den tanken är själva grunden för amerikaners syn på nationen och den har efter kriget tvångsexporterats till USAs alla lydstater och impregnerar vid det här laget vår egna kultur och alla våra diskussioner. Vi är totalt förblindade av denna tanke, vi behöver ingalunda mer av den!

När Östbring skriver såhär:

När framtida historiker och statsvetare ska förklara de senaste decenniernas politiska utveckling tror jag att frånvaron av en liberal nationalism kommer att framstå som ett av de största mysterierna.

Så uppvisar han därmed en förbluffande brist på samtidsanalys, vi lever redan i ”liberal nationalism”, med saker som ”öppen svenskhet” och ”civic nationalism”. ”Öppen nationalitet” är dock som ”öppna förhållanden”, dvs sällan tillfredsställande för alla parter. Den skitnödiga diskussionen om vad ordet svensk betyder demonstrerar detta med all tydlighet. Skillnaden mellan universell liberalism och nationell liberalism går inte djupare än ett folkpartistiskt språktest och båda bygger i grund och botten på samma illusioner, det oskrivna bladet och allas lika värde.

Låt oss dock återgå till ett stycke som jag redan citerat ovan:

Liberala nationalister anser att universalistiska liberaler förbiser viktiga och legitima behov hos människor och samhällen. Om inte annat för att själva de liberala idealen om frihet och jämlikhet tycks kräva avgränsade samhällen för att kunna omsättas till verklighet

Hade Östbring inte skrivit något annat än det där stycket så hade det varit en mycket bättre artikel, det markerade är mycket riktigt det vi måste diskutera. Frihet kräver en viss kultur och kultur är inget som byggs på en dag men den kan med lätthet läggas i ruiner över en generation. Kulturer är oerhört komplicerat, man kan aldrig förutse vilka konsekvenser det kommer få av att ta bort eller lägga till något [10]. Att experimentera med medborgarnationalism, trots att det aldrig någonsin historiskt funkat, låter inte som en sund plan.

I en tid då det plötsligt är kosher att i regimens egna mediakanaler säga att ”det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter” så ter sig Kvartal ängsligt försiktiga, faktiskt helt oförmögna att ta tag i de viktiga frågorna. Problemet är i slutändan inte islamiseringen, inte heller är det dåliga skolor eller dålig assimilering, problemet är att vi håller på att byta ut Sveriges befolkning och svenskarna är inte så förtjusta i det men de förvägras att uttrycka sin åsikt!

Vi behöver mycket riktigt en berättelse om Sverige, men inte en ”ny” sådan, vi behöver återfinna vår egna saga och i den sagan, tro det eller ej, så finns det av naturliga skäl ingen vulgär nationalism för det är nämligen inte vulgärt att säga ”Nej tack!” till tanken att vi måste ha 10% utlandsfödda vid varje given tidpunkt. I den sagan så kommer etnicitet oundvikligen spela en viktig roll av den enkla anledningen att etnicitet är viktigt för människor!

Nej skippa kvartal men håll ögonen på Richard Sörman, det är nog där vi kommer finna vår berättelsen.