Många är överens om att vetenskap i större utsträckning borde vägleda politiska beslut, men få vet egentligen vad vetenskap är. Även akademiker med fina titlar kan vara oinformerade på den punkten. Har du läst Vetenskapsfilosofi?
En av de mest grundläggande principerna är att inte lita på andra människor. Den brukar inte uttryckas så frankt, delvis p g a att människor i Sverige var mer pålitliga förr, men den uttrycks ibland indirekt. Det brukar betonas att ingångsdata, experiment och metod ska redovisas så att ett oberoende forskarlag kan göra om samma studie och få ungefär samma resultat.
Problemet inom fysik kan vara att inte alla har möjlighet att bygga en egen partikelaccelerator. Men det gör inte så mycket för nästan alla forskarlag inom teknisk fakultet är tillräckligt oberoende av varann. Andra vetenskapsgrenar är politiserade, t ex historia och nationalekonomi. Där är problemen av en annan art.
De flesta universiteten och högskolorna i Sverige är statliga. Det innebär att om de individer som utgör staten skulle, i stor utsträckning, ha samma ideologi, kommer den att smeta av sig på de resultat forskare kommer fram till. Och när dessas resultat granskas av ett annat forskarlag, kommer samma ideologi på nytt påverka resultaten. Än värre blir det om de konspirerar.
Enligt förslagen i den senaste forskningspolitiska propositionen ska anslagen öka med totalt 1,3 miljarder fram till 2020 (prop. 2016/17:50). Höjningarna infaller under 2018, 2019 och 2020 då de direkta statsanslagen föreslås öka med 505, 260 respektive 520 miljoner kronor.
— https://www.uka.se/download/18.661e864c1639ebc31e7750/1556787265197/rapport-2018-05-30-arsrapport-2018.pdf
Rapporter och påståenden som rullar, hoppar eller studsar ut från universitet, institut och högskolor, delar alltså idag vanligtvis en och samma bias eller jävighet, nämligen den statliga.
Den som vill grunda sin uppfattning på vetenskap måste själv utöva vetenskap. Ibland kan det vara så enkelt som att se sig omkring. Om officiell statistik säger en sak men det du ser runt omkring dig säger något annat så är det mer troligt att statistiken är fel än att dina ögon är felaktiga.
Det finns ett lustigt uttryck som heter “anekdotisk bevisföring”. De flesta av oss har lärt oss att fnysa åt det. En sak som är skum med det är att man inte brukar bevisa saker inom vetenskap. Dagens vetenskap bygger ofta på falsifikationism, vilket innebär att någon formulerar och lägger fram en tes. Sen antas den vara sann om ingen lyckas falsifiera den. Den anses aldrig vara bevisad.
Få av oss har råd att göra telefonintervjuer. Vi kan inte titta över axeln på myndighetspersonal när de jobbar. Endast i undantagsfall får vi insyn i offentlig verksamhet. Vi får den insynen dels genom offentlig officiell statistik, genom våra egna erfarenheter när vi själva påverkats av myndigheternas verksamhet, samt genom andra människors berättelser. Om vi alla uppvärderar de sistnämnda två källorna får vi tillsammans så många datapunkter att det blir möjligt att fatta välgrundade beslut.
Och så får forskarna lite lugn och ro, för om nästan ingen bryr sig om deras resultat kommer ingen heller tvinga dem att frisera siffrorna.
Gästskribenten är medlem i Klassiskt liberala partiet.
