Libertarianism, anarkokapitalism etc hamnar lätt i ett smått inåtvänt och raljerande politiskt fack, befolkat av idel besserwissers, haschtomtar och gamla syntare. Något större utrymme får de sällan. Det finns alltför få av Ron Pauls och Milton Friedmans kaliber i rörelsen. Personer som kan nå ut och engagera fler än de få redan övertygade.
Däremot har vi väldigt starka populistiska rörelser i Europa, med Nigel Farrage i spetsen, som är inspirerad av libertarianismen, och Viktor Orban som är en gammal nyliberal. Dessa rörelser beskylls ofta för sin konservatism och nationalism, men låt oss kika lite närmare på vad som skapar en framgångsrik populistisk rörelse. Vilka är dess beståndsdelar?
Antiglobalism
Libertarianer är ofta kritiska mot den stora staten, och de motarbetar den på alla upptänkliga sätt. Däremot verkar de inte ha något emot stora företag. Man ignorerar de globala jättarna som kan köpa politiker och lägga sig i världspolitiken. Det är tydligen inget problem. Marknadskrafterna är alltid goda? Eller är det bara en blind fläck?
Antiprogressivism
Allt som är fast förflyktigas, sade Marx. Och kanske hade han rätt, men vi gillar att sitta framför Pantheon i Rom och dricka en öl och drömma oss bort. Vi inser ganska snabbt att vi befinner oss blott på toppen av ett kulturellt isberg, som våra förfäder byggt. Mycket av det vi ser som självklarheter har generationer slitit och kämpat för. Vi bör givetvis vara stolta och värna vår kultur, vårt land, vår region och vår familj. Om man vill kalla denna vördnad för nationalism, varsågoda. En smula nationalism är i så fall av godo.
Antibyråkrati
Skatterna måste sänkas för att få fart på näringslivet och jobbtillväxten. Byråkratin ska vara minimal, och vi ska ta bort handelshinder för fria länder som respekterar spelregler och avtal. Statsmakten ska bantas rejält, individer och civilsamhälle bör ta över det mesta.
Den sista punkten är välbekant för frihetliga personer, men någon riktig populism blir det inte utan de två andra punkterna. De är också väldigt viktiga, eftersom de fångar upp olika aspekter av folks bekymmer och rädslor.
Det lite intressanta i kråksången är att antiglobalismen var socialismens paradgren förr om åren. Det var misstänksamheten mot storföretagen som drev hela den socialistiska rörelsen – på samma sätt som misstänksamheten mot statsmakten drev den liberala/libertarianska ideologin. Med vänstern har i mångt och mycket övergett sina idéer, de spelar istället med, och har blivit gåsleversocialister. Numera hittar vi få riktiga arbetare i de röda leden.
Antiprogressivismen är de konservativas bidrag. De vill sakta ner det väldiga progressiva lokomotivet som rasar fram, de vill hinna tänka efter, känna, grunna och fundera. De vill inte slänga ut fädernas arv med badvattnet. Och för detta bör vi ge dem vår respekt. Redan de gamla grekerna menade att vi skulle göra allting med måtta.
Medan antibyråkratin är de frihetligas käpphäst. Och med detta sagt så inser vi att den moderna populismen är ihopsatt av väsentliga delar från de tre stora ideologierna. Personligen tror jag inte att misstänksamheten mot storföretagen och vurmen för fädernas verk – går emot vårt grundläggande frihetliga tankesätt. Mången libertarian är ju kulturellt konservativ. Och många av oss har sett att företag kan vara nästan lika onda som stater. Världen vore ju enklare om företagen (liksom statsmakten) inte växte sig alltför stora och dominerande. Marknadskrafterna är varken onda eller goda, precis som politiken varken är det ena eller det andra – utan det handlar om vad vi väljer att fylla dem med.
Den moderna populismen erbjuder de frihetliga ett fönster mot verkligheten. En möjlighet att nå de stora massorna. Istället för att håna populisterna från våra höga finbalkonger, så borde vi lära oss något från dem. Alltför ofta har vi istället lierat oss med de stora trögrörliga politiska blocken och storföretagen, och hånat folkets röst, och deras (ja, faktiskt) krav på frihet.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
