Utan risk, ingen chans!


Utan risk, ingen chans! 1

  Jag har sagt det förr och tvingas göra det om igen med jämna, ja tätare, mellanrum. Livet är livsfarligt och kan strängt taget bara sluta på ett sätt. Vi dör. Alla dör. Men moderna människor verkar allt mer glömma bort grundläggande fakta om livet. Som om de alla blivit smartfånzombies.

Internet översvämmas av folk som kräver att politiker ska stoppa coronaviruset. Hur ska politiker kunna göra det? Viruset är ett osynligt naturfenomen. Vi vet inte exakt var det finns, inte hur det rör sig, inte hur man ska ta död på det. Det lyder inte politiska beslut, varken demokratiska eller diktatoriska.

När det snöar kan vi inte stoppa snöfallet. Vi måste låta det snöa som det vill. Sedan kan vi välja på att låta snön ligga eller skotta bort den. Det är allt!

 

Men folket vill ha, kräver bekymmerslösa riskfria liv. De kräver att politikerna ska fixa det. Folket skäms inte för att rösta för att det ska betalas med andras pengar. Att riskfrihet innebär chanslöshet inser de inte. Lika märkligt är att politikerna inte säger ifrån. Att de inte säger att det där är inget som politiken kan fixa åt er. Det är en del av livet och ska bara uthärdas. Men politikerna vågar inte säga nej, för då kanske inte dårarna röstar på dem.

Därför förenas de i krav på politiskt stopp för ett virus. De kräver politiskt stopp för klimatförändringar. De kräver gratis mensskydd till alla. För livet ska vara gratis och bekvämt, utan eget ansvar. Vårt samhälle är chanslöst!

Ett brottstycke natur får världen att gå bananas. Livet pågår ständigt på vår planet. Det muterar, bryts ned kombinerar, rekombinerar, bryter i årsmån, testar möjligheter, strategier. Coronaviruset är bara en av alla dessa möjligheter experimentverkstan producerar. Naturen kommer med självklarhet, som en logisk följd av sitt inneboende aktivitetsmönster att finna motmedel. Nej, naturen uppfinner inte vacciner, den skapar motståndskraftiga organismer, individer.

Men dagens människor verkar vara så främmande inför naturens verklighet att de inte förstår detta. I betongstäderna ser man inte årstidernas nyanser på samma sätt. Man kan lätt förledas tro att de inte längre existerar. Likt en Linus på linjen trallar stadsborna gatan fram och hånar alla motgångar.

 

Men så drabbas de själva. Då blir det upprörda ord och krav på att någon annan ska fixa tillvaron så att de kan fortsätta sitt trallande. Darwins insikter om villkoren för livet på jorden förkastas så som varande omoraliska, olagliga, ovetenskapliga, osolidariska, med mera.

I Kiplings världen över hyllade If, lär vi oss bland annat att: ”If you can fill the unforgiving minute, with sixty seconds’ worth of distance run…” För mig är det den centrala meningen i hela diktverket. Det förklarar varför vi uthärdar alla de motgångar han ger exempel på i dikten. Vi får var och en av oss en och endast en minut till vårt förfogande. Den minuten kan vara en dag eller hundra år, helt individuellt. Men det är vad vi fyller den med som räknas, inte hur lång den är i absoluta mått.

 

När man som jag är inne på de sista tio sekunderna av min minut, inser man att både förutsättningarna och kraven skiljer sig från hur det var i början eller mitten av minuten. De kulörta lyktorna får man fixa själv, de tillhandahålls inte av staten. De som uthärdar och överlever dagens corona är bättre rustade för nästa muterade variant av corona. De har laddat mänskligheten med motstånd som statistiskt är till hjälp i flera generationer framåt.

Corona, liksom livets andra prövningar ska inte mötas från isolerade skyddsrum, de ska mötas i direkt konfrontation. Det är vad livet kräver av oss. Låt oss inte svika livet genom vika undan och i tysthet träda in i evighetens mörker.