Nicholas Nassim Taleb eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska wuhansjukan

Nicholas Nassim Taleb eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska wuhansjukan 1

Mina kära vänner och belackare spetsa nu öronen ordentligt för jag har en bekännelse att förkunna, jag är en talebian. Nej det innebär inte att jag odlade ett präktigt skägg under tiden jag gömde mig i en afghansk grotta och lurpassade på allt och alla som var utrustade med en eller flera kroppsöppningar –om de där lösaktiga getterna ville vara ifred så skulle de väl inte gå runt nakna och vifta med höften så förföriskt, endast centerpartiet och Liberalerna förstår denna delikata kärleksfråga [1,2] – det innebär snarare att jag anammat en säregen vokabulär där jag dagligen kan fråga mig om något är lindysäkert, huruvida ett fenomen har feta svansar, om de som tar beslut har skin in the game eller om de bara är Intellectuals Yet Idiots (IYI) och vad fete Tony skulle gjort för att vara antifragil när något oväntat sker. Det är en vokabulär skapad av Nicholas Nassim Taleb, författaren som populariserade begreppet svarta svanar efter att finanskrisen skakade om världen, en kris som Taleb förutsåg. Taleb har dock långt ifrån bara en sträng på lyran och hans böcker bjuder på många värdefulla insikter, genom hans tankar så kan man finna stöd för fritt vapenägande, förstå varför litet är vackert, kunna kritisera frihandel och ekonomisk specialisering och mycket annat utan att släppa sin principfasthet som libertarian.

Om man är en Talebian så är dagens situation oerhört fascinerande eftersom man ser två saker ske som Taleb har varnat för, för det första så blottas den moderna världens ömtålighet men vi får oss även en läxa i hur man bör filosofera och agera kring riskerna med en pandemi. För att förstå Talebs perspektiv på risker så presenterar han ett tankeexperimentet [3] som ger en intuitiv förståelse för extrema händelser. Föreställ dig att du varit på en öde ö under ett år och när du kommer hem så läser du en rubrik att två miljarder människor har dött, vad är den troligaste orsaken till denna katastrof? Trafikolyckor, diabetes eller en Ebolapandemi? Man förstår genast att det är Ebola! Varför gör man det? Jo därför att trafikolyckor, diabetes och andra vardagliga sätt att lämna jordelivet är av sin natur begränsade, ungefär lika många dör av dessa orsaker år efter år och det finns inget som kan få de dödsfallen att plötsligt tiofaldigas eller hundrafaldigas. Ett fenomen som Ebola däremot har ingen övre gräns för hur många den kan dräpa, eller mer korrekt så är den övre gränsen sisådär 8 miljarder människor.

Just denna egenskapen, att en enda pandemi på några månader kan orsaka fler dödsfall än diabetes gjort genom mänsklighetens historia, gör att man inte kan göra några förutsägelser baserat på gamla händelser. Man kan ej ta de hundra senaste pandemierna, beräkna hur många som dött i genomsnitt och använda medelvärdet som en uppskattning för hur riskabel nästkommande pandemi blir, ett sådant medelvärde är skräp eftersom nästan alla dödsfall orsakats av ett fåtal av de pandemier som drabbat mänskligheten [4].

Nicholas Nassim Taleb eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska wuhansjukan 2

Det är därför det är förrädiskt, eller vad Taleb kallar för naiv empiricism, när diverse tyckare poängterar att exempelvis Ebola eller terrorism just detta år dödat färre personer än de som drunknar i sina badkar och därför bör vi lägga resurserna på snorklar, det är förvisso helt faktamässigt korrekt att lyfta fram siffrorna men ändå fullständigt värdelöst i sammanhanget hur man ska värdera de olika fenomenen.

Taleb menar att vi måste anamma ett helt annat tankesätt gällande extremhändelser, vi måste kort och gott agera som om varenda ny sådan händelse har potentialen att förinta oss [5]. Ett sådant agerande är självklart inte gratis men agerar vi inte så kommer vi tillslut förlora allt, om inte den här gången så väl nästa. En rationell folkhälsomyndighet skulle med andra ord inte lägga mycket fokus alls på diabetes eller fylleri men ha en sjuhelvetes förberedelse för att stänga ner allt när nästa nya virus eller antibiotikaresistenta pest dyker upp. På individuell nivå som intresserar oss mest så är det både rationellt och etiskt att ”överreagera” [6] eftersom något annat är att utsätta andra för risker även om risken för en själv som individ är liten. Den – enligt Talebs vokabulär – icke-naiva försiktighetsprincipen [7] ska användas när, och endast när, de potentiella konsekvenserna är obegränsade och systematiska.

Det för oss osökt till samhällets ömtålighet och individens irrationella beteende vid extremhändelser. Taleb har under lång tid varnat för hur sårbart vårt samhälle har blivit, våra finansiella system består av ett komplext nätverk av beroenden som ingen kan genomskåda och som nästan rev ner hela samhället 2008, våra industrier bygger på lika komplexa logistikkedjor där varje nod förväntar sig ”just in time” leveranser av komponenter och på individnivå så lever även individer med höga inkomster från avlöning till avlöning för att ha råd med sina amorteringar och thailandsresor. Hela alltet är byggt på hög tidspreferens [8], från individens handlingar ända upp till globalistföretagens strategier. När det fungerar så är det en vacker balett som endast den fria marknaden kunnat koreografera givet de perversa incitament och begränsningar som skapats av staterna och riksbankerna, men sker en oväntade störningar – det behöver inte vara en pandemi utan det kan vara ett rejält vulkanutbrott som orsakar ett år utan skördar, en solstorm som stör vår teknologi eller vilken annan svart svan som helst – då rasar allt samman. Att då en så förhållandevis mild åkomma som wuhansjukan kommer och välter korthuset ska vi se som en välbehövlig väckarklocka och det svårt att känna någon sorg över det som nu sker. Det är inte kinapesten som orsakar kostnader utan den skiner bara ljus över hur osund hela vår samhällskonstruktion är. Om vårt samhälle är så ömtåligt att allt går åt skogen på grund av några få veckors pandemihantering, ja då förtjänar det att kollapsa så att vi kan bygga något bättre i ruinerna av det gamla.

Med andra ord så är det bättre att det rasar nu än senare när det smäller på riktigt (föreställ er hur odugliga Tegnell och hans kumpaner skulle vara om dödligheten var 20%) givet att vi lär oss de nödvändiga läxorna och bygger ett samhälle som är robust eller antifragilt och det skapar vi genom att föredra lokalism över globalism, enkelhet över komplexitet och att inse att en ekonomin faktiskt kan bli för specialiserad.

Wuhansjukan kan bli det som river ner globalismen, får nationalismen att återfödas och ger oss tillbaka känslan för det lokala och friheten i det lilla, inte ett ögonblick för tidigt om ni frågar mig!