Den 25 oktober 2021 publicerade Fri Debatt den första av Dan Ahlmarks texter i artikelserien om bakgrunden till libertarianismen och huvuddragen för ett modernt frihetligt synsätt.
Vi publicerar nu en fördjupningsserie om ytterligare 5 artiklar.
ANSVAR FÖR ANDRA I SVERIGE OCH I UTLANDET
Denna artikel tar upp de två återstående krav (5-6), som bör ställas på en person, som önskar tillämpa ett konsekvent rationellt och frihetligt beteende i samhället. Dessa berördes tidigare i främst Del 4 (1) av serien. Det femte kravet gäller då i första hand ett ställningstagande i vilken utsträckning man bör och önskar att kontinuerligt hjälpa (finansiellt eller på annat sätt) svenska medborgare utanför den egna familjen alternativt människor i andra länder. I min bok (2) om libertarianism och den Civila VälfärdsStaten (CVS) skrev jag, att ett samhälle baserat på individuella rättigheter och handlingsfrihet för individen (CVS) på viss sikt leder till ett välfärdssamhälle bättre än dagens och morgondagens StatsVälfärdsStat (SVS). Eftersom dagens svenskar pga sin indoktrinering lika lite som sovjetmänniskorna 1975 kan föreställa sig möjligheten av ett fritt samhälle (också omfattande uppbyggnaden av sociala välfärdssystem mm), mottas ett sådant påstående med ytterlig skepsis. De allra flesta bryr sig inte ens om att ta del av kunskapen om alternativen till dagens system.
Staten har genom övertagandet av ansvaret för en rad olika sociala funktioner passiviserat svenskarna och tagit ifrån dem skyldigheten och rätten att själva forma olika förutsättningar för sitt liv och att hjälpa andra, som har behov av hjälp. Frivillighet även i det avseendet är mycket möjlig och praktisk, och under en möjlig långsam systemförändring till CVS, som överför ansvar till medborgarna, skulle det offentliga stå som en sista garant för de behövande. Beträffande övergången till och sedan existensen av det personligen ansvarstagande samhället gäller följande: ” ..ingen kommer att lämnas i nöd i ett libertarianskt samhälle..”. Det avspeglar en gammal tradition i Sverige, vilken princip bör följas och anpassas till dagens situation:
Ingen lämnas i nöd. Svenska staten har sedan sent femtonhundratal ålagt – vid den
tidpunkten de lokala församlingarna – att ta ansvaret för att klara livsuppehälle och
vård av de svenskar, som inte klarar av sitt uppehälle mm själva. Medlen för att
utföra detta kom från beskattning av befolkningen (3).
Hur detta genomförs i en libertariansk stat (CVS) beskrivs i min bok (3). Låt oss också komma ihåg att mänsklig godhet primärt inte har något att göra med hjälp till andra, utan vad genuin godhet gäller är, hur människans värderingar och mål fastställts, och hur personen under livet arbetat för att realisera dem (4). Sekundär godhet – att hjälpa andra – har sitt värde men är samhälleligt mindre betydelsefull än den primära. Människors vilja att hjälpa andra och ge stöd och assistans på många sätt drivs inte av tvång och en defekt uppfattning om godhet utan av den människorespekt, välvilja och medkänsla, som blir naturlig i en Civil VälfärdsStat (CVS). Att staten berövat individerna deras ansvar för andra har haft många destruktiva konsekvenser i SVS, medan frivillighet skapar ”en befriande renhet: du vet att behov av olika slag finns, och du gör dessa handlingar frivilligt, därför att du gillar människor och förstår att de behöver hjälpas” (2).
För individen gäller då att med hänsyn till sin livssituation bedöma och besluta i vilken omfattning och på vad sätt hon önskar och avser att hjälpa behövande svenskar. I dagens StatsvälfärdsStat är behovet av sådan hjälp mindre, men bland annat kostnaderna för att köpa röster genom vänsterns invandringspolitik medför, att fattigpensionärer och andra svenska medellösa diskrimineras genom att socialdemokratins uppmärksamhet är inriktad på sina nyanlända framtida väljare. Offentlig hjälp har betydande brister genom det politiska beslutsfattandet.
Det är en fråga för individen och hennes värderingar om och hur hon vill hjälpa. Gissningsvis skulle i ett anständigt och därför fritt samhälle finnas mängder av svenskar, som kontinuerligt vill hjälpa behövande finansiellt – och på många andra sätt. Deras insatser skulle komplettera det system av fonder och organisationer, vilket successivt skulle byggas upp under kommande decennier inriktade på behoven hos fattiga och på många sätt behövande. Tillsammans med ett allomfattande privat försäkringssystem, där en sektor är inriktad på lågprisalternativ för människor med mycket begränsade inkomster, skulle ett socialt nät skapas för fattiga och människor med behov av hjälp. Så småningom skulle behovet av offentlig hjälp via beskattning sannolikt minska mycket kraftigt. Problemet med invandrare, som lever på det sociala systemet, är en följd av brister i invandringspolitiken och granskas inte här.
Beträffande detta viktiga femte krav – att varje person ska överväga vilket ansvar de anser de bör ta för okända fattiga i Sverige – är ett minimum, att denne fastställer och kan argumentera varför hon gör som hon gör. Det är önskvärt – om man bestämmer sig för hjälp – att fastställa ett månatligt belopp för detta syfte. De allra flesta människor vill troligen i ett fritt samhälle hjälpa svenskar (eller personer med permanent uppehållstillstånd) och generositeten kommer säkerligen att överraska.
Frågan om ansvar för människor utanför vårt land är bemängd av problem. I stor utsträckning är skälet till kontinuerlig stor fattigdom i andra länder orsakat av dessa länders dysfunktionella samhällssystem och politiker. Insatser, som hjälper ett lands befolkning, stödjer troligen ofta främst det auktoritära system, som råder i landet. Att hjälpa sådana befolkningar medför kanske, att den aktuella regimen får möjlighet att avleda ännu mera pengar till den styrande klassen. De internationella hjälporganisationer, som tar en nämnvärd andel av donerade pengar för sina egna löner och administration, har också sina egna organisatoriska intressen av att överleva, växa och arbeta i ett för dem förmånligt arbetsklimat. Beroendet till mottagarländernas regeringar medför, att givarna ständigt bör genom sina representanter övervaka medelsanvändningen.
Misslyckandena i den offentliga svenska u-hjälpen är legio. Det är en bakgrund, som individer, vilka funderar över skälen att – privat eller via beskattning – stödja fattiga i främmande länder, bör ta hänsyn till. Beträffande det offentliga alternativet har jag föreslagit, att svensk statlig U-hjälp avslutas (gäller ej katastrofhjälp). och ersätts av privat (5). Det kommer att visa i vilken utsträckning svenskarna vill hjälpa internationellt. Troligen blir vi förvånade över den frivilliga generositeten i det avseendet
ANSVAR FÖR DET EGNA LANDETS UTVECKLING
Det egna landets politik har ibland en djup och förödande inverkan på dess ekonomiska tillväxt, politiska frihet och inverkan på individuella rättigheter dvs handlingsfriheten för medborgarna. Utvecklingen mot dagens StatsVälfärdsStat (SVS) i Sverige har under de senaste decennierna varit klart ofördelaktig gällande bl a individuella rättigheter och nationell självständighet (6). Det är därför ett sjätte krav på individen att allvarligt överväga vilket ansvar hon vill ta för att införa eller skydda det samhälle inkl system, som är optimala för frihetliga människor.
Insatsen blir för de flesta personer främst en arbetsinsats för att stödja ett bättre samhälle. Behovet av politiskt aktiva medborgare, som överallt försöker rulla tillbaka den kollektivistiska StatsVälfärdsStatens landvinningar, är mycket stort. Direkt politiskt arbete, måhända trist och vämjeligt främst beroende på de motståndare – exempelvis kulturmarxister och andra socialister – man tvingas träffa och motarbeta, är trots allt nödvändigt. Ansvarsfulla individer måste ta denna uppgift på allvar i syfte att motverka den ödesdigra fortgående kollektiviseringen av det svenska samhället. Den växande sannolikheten att Sverige blir en tysk-fransk provins pga riksdagspartiernas EU-politik eller blir mera auktoritärt, som övergreppen mot individer i samband med Covid-epidemin visar, är tecken på en felaktig politisk utveckling. Ett bättre samhälle.
beror på aktiviteten hos frihetliga människor, och varje sådan person bör under livet ägna nämnvärd tid åt att arbeta för ett gott och fritt samhälle.
1. Förverkliga dina mål — Fri debatt
2. Ahlmark, Dan, (2017), VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten. Realia Förlag, Stockholm
3. Ahlmark, D, a.a., s. 205ff.
4. https://nyadagbladet.se/kronikor/vilken-godhet-ar-viktigast/
5. https://www.nyatider.nu/varfor-den-svenska-u-hjalpen-bor-elimineras/
6. https://www.nyatider.nu/varfor-skall-sverige-inga-i-the-united-states-of-europe-use/
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
