Kärnkraften och borgarna

Efter årtionden av målmedveten avveckling av Sveriges tidigare förträffliga elproduktion så låtsas nu borgarna lite yrt vakna till liv och skrika att de inte såg något komma och att vi nu måste bygga mer kärnkraft.

Moderaterna kommer i regeringsställning fatta beslut om att Vattenfall omedelbart ska påbörja arbetet med Ringhals 5 och 6

Moderaterna har sedan tidigare föreslagit ett investeringsstöd i form av gröna kreditgarantier om 400 miljarder kronor för ny kärnkraft. Dessa kommer Vattenfall att kunna nyttja för att bygga nya reaktorer.

Jag är givetvis en stor kärnkraftsvurmare trots min smygprimitivistiska läggning men jag finner ändå borgarnas kursförändring motbjudande. De har ingen förståelse för vad som egentligen gått snett med kärnkraften, ingen insyn i hur de själva felat och ingen plan för hur något egentligen ska fixas. Det enda de kan göra är att, likt sossar, öppna skattekisan och strössla pengar på problemet.

Hade en enda moderat haft någon tankeförmåga så hade han frågar sig varför det som en gång i tiden kostade ca 8 kronor per watt att bygga^[1] nu istället kostar minst 30 kronor per watt och troligen mer. Detta trots att den allmänna teknikutvecklingen påstås tagit stora kliv och kraftverken är mycket större vilket ger skalfördelar.

Men ingen moderat ställer den frågan eftersom svaret är besvärligt för en politiker. Svaret är en akronym på tre bokstäver, SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten) och dess akronymsalladekvivalenter i andra länder så som NRC i USA.

Redan på nittiotalet visade professor Bernard Cohen^[2]hur konstruktionspriserna eskalerat och verkens komplexitet exploderat på grund av regelverkens ständigt expanderande omfattning.

Men är det inte nödvändig uppstramning av säkerheten kanske du frågar då käre läsare? Men så enkelt är det inte. Myndigheterna är nämligen extremt fantasilösa och de driver alltid regelverket mot att skydda mot den senast skedda olyckan, således är nyare kraftverk tåligare mot exempelvis en Harrisburgliknande olycka men tvärtom ofta ömtåligare mot en Fukushimaliknande olycka^[3](fram till de hyllmeter med nya regler som tillkommit efter Fukushima trätt i kraft). Regelverken är som maginotlinjen, de skyddar i bästa fall bara mot gårdagen. De gör inte verken allmänt robustare.

Utöver det så bör man påpeka att det inte skett ett enda civilt dödsfall pga kärnkraftsolyckor i västvärlden, ja det stämmer, vilket givetvis visar att sjuttiotalsreaktorerna med råge är tillräckligt säkra i jämförelse med all annan sorts energiproduktion.

Myndigheterna åstadkommer alltså bara en sak, att göra kärnkraft dyrare men inte säkrare (tvärtom så leder ökad komplexitet till att kraftverken blir skörare). Att det blir så är uppenbart för vem som helst som begriper incitament. Alla moderna myndigheter har endast en uppgift och det är att göra kärnkraften så säker som möjligt och den säkraste kärnkraften är den som är avstängd, alltså är det i den riktningen vi går med den ena fördyringen efter den andra.

I början av kärnkraftens historia, då man kunde bygga för under tio kronor per watt, så såg det dock annorlunda ut. I USA så hade den dåvarande myndigheten, AEC (Atomic Energy Comission), helt andra förutsättningar. Förutom att vara bemannad av några av de briljantaste vetenskapsmännen någonsin (så som Teller och andra legender från Manhattanprojektet), vilket man inte direkt kan säga om moderna myndigheter, så var AECs uppgift att uppmuntra utveckling i kombination med att övervaka säkerhet. Det fungerade skapligt och praktiskt taget alla reaktorer som byggts i USA bygges under AECs översyn. Sen splittrades AEC till DOE, som uppmuntrar, och NRC,som reglerar, och därefter drog kostnadseskaleringen igång och kolkraften räddades.

Så vad skulle jag göra om jag vore energikansler i konungariket Sverige efter att KLP fått 90% av rösterna? Jag skulle avskeda varenda kotte på SSM och lägga ner myndigheten. Sedan skulle jag göra kärnkraftsägarna obegränsat ansvarsskyldiga vid olyckor och därefter så skulle säkerheten bli en fråga mellan kärnkraftverken och deras försäkringsbolag.

Försäkringsbolagen har nämligen de perfekta incitamenten, de vill ej ha så stränga krav att deras kunder går under men samtidigt så vill de inte bli stående med en fet nota om något går fel.

Prislappen för ny kärnkraft skulle då snabbt sjunka till en så låg nivå att ingen annan energikälla kan konkurrera, kärnenergi är nämligen en helt tekniskt överlägsen energikälla.

På samma sätt skulle säkerheten för alla andra tunga industrier hanteras för ni trodde väl trots allt inte att exempelvis raffinaderierna eller vattenkraften idag är fullt ansvarig för sina kostnader?

Det är så man löser reglering av industrier på en fri marknad och det var så ångkraftverk framgångsrikt utvecklades i industrins barndom. Det var ett sprudlande samarbete mellan försäkringsbolag, ångpanneägare och standardiseringsorganisationer och med väldigt blygsam statlig inblandning. Men tyvärr så är moderaterna bara ännu ett socialistiskt parti som varken lär sig av historien eller sunda ekonomiska resonemang utan tror att staten ska lösa alla problem. Energi är för viktigt för att staten ska tillåtas vara inblandad!