Sverige kommer inte skriva under under FN:s konvention om kärnvapenförbud, meddelade utrikesminister Margot Wallström (S) under fredagen.
Tydligen lackar SSU-ordförande Philip Botström ur över beslutet. Liksom Carina Ohlson som presiderar som ordförande för S-kvinnor, och Malin Malm, ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet. Deras åsikter är dock av sekundärt intresse. Socialdemokraterna har ju en mängd plantskolor och sidoförbund av en anledning, nämligen att folk ska få leka av sig den värsta vänsterismen och leva om kring sina högst egna specialfrågor.
Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och fred, tycker trots allt att det är bra att Sverige får observatörsstatus i konventionen. Helt utanför detta stolleprov i onödigt pappersarbete och möjlighet till slöseri av arbetskraft och skattepenningar ställer sig inte Margot.
Som hårt prövad nettobidragsgivare till statskassan, röstberättigad medborgare och rabiat kärnvapenmotståndare sänder jag en tacksamhetens tanke till dom övriga socialistiska partier i riksdagen som pressade socialdemokraterna att ge upp!
Vi har ju redan icke-spridningsfördraget (NPT) från 1968 att luta oss emot. 2017 hade 191 stater anslutit sig till NPT, som därmed är det multilaterala nedrustningsavtal som fått störst spridning. Stater som fortfarande står utanför avtalet är bland annat Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, samtliga fyra kärnvapenstater. Jag är nog inte ensam i min bedömning om att alla dessa fyra länders statsledningar högaktningsfullt inte bryr sig ett dyft om ännu ett internationellt avtal rörande kärnvapen.
Självklart, enligt min åsikt, ska inte Sverige skaffa kärnvapen. Möjligen kan detta synas vara en i bästa fall okonventionell ståndpunkt för en klassisk liberal som säger sig värna landets oberoende mot omvärlden.
Vi har med säkerhet den teoretiska förmågan. Praktiska möjligheter skaffar vi oss om vi vill, låt vara till risken att vi gör oss till internationell paria. Sedan återstår bara två problem. Var ska vi gömma undan dem så att en motståndare inte kan slå ut dem? Och kan vi verkligen, ärligt talat, anförtro en statsledning som visat sig gravt värdelös i snart sagt alla andra frågor rörande landets styrelse med kärnvapen också?
Om vi nu, mot förmodan, skulle få en regering som inte är hemfallen åt villfarelser som feministisk utrikespolitik och andra dumheter, så har den mycket mer akuta frågor att hantera än att kärnvapenbestycka en anorektisk försvarsmakt. Jag kan tänka mig att plattformarna varpå dessa kärnvapen skall placeras, t.ex. u-båtar och flygplan, kostar en del i pengar och tid att utveckla. Dessutom ska ju eländet bemannas också. Förhoppningsvis med välutbildat och förnuftigt folk, vilket bara det är en bristvara i vårt avlånga land.
Då har vi inte ens berört dom praktiska konsekvenserna av att använda bomberna. Jag överlåter till dem som läser på Fri Debatt att använda sin fantasi till vad en stat med reell andraslagsförmåga kan åsamka vårt land för skada om vi överilat vill näpsa dom med våra kärnvapen.
Själv konstaterar jag att Margot på UD sist och slutligen tog sitt förnuft till fånga, åtminstone delvis. Bra jobbat Margot!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
