Läsvärda böcker – Gaddafis gröna bok

Läsvärda böcker – Gaddafis gröna bok 1

Vilka är likheterna mellan Muammar al-Gaddafi och Fredrik Reinfeldt? Genomför man en hastig okulär besiktning så är de som natt och dag, Reinfeldts fuktiga och oskyldiga ögon får en att tänka på ett oskyldigt lamm som fastnat med huvudet i stängslet medan Gaddafi på äldre dagar anammade stilen som det där parkbänksfyllot man helst inte vill gå nära. Reinfeldts huvud är blankt som en biljardboll medan Gaddafis krull måste ha varit de Libyska frisörernas mardröm. Det finns mycket som skiljer dem åt men två saker har de gemensamt, de har båda författat varsin baserade bok och de blev båda fullständigt korrumperade av makten. I det här inlägget ska vi titta lite närmare på Gaddafis Gröna bok[1] medan vi sparar Reinfeldts alster till ett senare tillfälle.

Just nu ställer du dig förmodligen frågan varför någon bör slösa tid på att läsa en bok författad av en nordafrikansk socialistisk diktator? En inte helt oberättigad fråga måste jag tillstå men ge mig några ögonblick att förklara. Libyen är, som så många andra länder i den regionen, ett land där man knölat ner alla möjliga sorters etniska grupper i en köksassistent och låtit den knåda degen ett tag. Där finns allt från blonda och blåögda berber – annars kända som Nordafrikas samer[2] och en gång i tiden Andalusiens banemän – till araber och svarta afrikanska nomadfolk. Som en extra krydda så är dessa grupper internt indelade i hårt sammanhållna stammar och klaner och för att runda av det hela så kan vi slänga in några hundra tusen egyptier och sudaneser i smeten för att göra den ännu mer spännande. Vad påminner detta om? Om du, käre läsare, sträcker upp handen och svarar “Skåne!” så får du en guldstjärna för det är det korrekta svaret.

Libyen och för den delen Irak och Syrien är helt enkelt exempel på länder som tampats med de problem vi just nu håller på att skapa för oss själva i Sverige (om man inte är en anhängare av magic dirt teorin [3] i vilket fall man förnekar problemets existens och kan sluta läsa här). Det betyder för all del inte att Gaddafi, Assad eller Hussein hanterade situationen på ett korrekt sätt men de var åtminstone medvetna om problemen – till skillnad från vår egna förtryckande elit – och så vitt jag vet så var det bara Gaddafi som skrev en bok om hur han vill skapa harmoni givet den hand han fick utdelat i form av illvilligt dragna nationsgränser.

Den gröna boken kan tematiskt delas in i två delar, det ena är en problembeskrivning och det andra är ett lösningsförslag. Problembeskrivningen är väldigt bra, lösningsförslaget är, enligt vanlig socialistisk praxis, snudd på obegripligt. Gaddafi målade upp en väldigt eklektisk, kanske till och med schizofren, ideologi där han försökte kombinera liberalt/socialistisk tankegods – som kvinnlig frigörelse – med mer traditionella/islamska tankar om familj och släkt, han ville uppmuntra egenföretagande och hade en väldigt stark syn på privat ägande som väg till frihet men förbjöd samtidigt löneslaveri och “för stora” privata egendomar. Som socialist så var han naturligtvis även drabbad av tanken på Tabula Rasa men verkligheten tvingade honom att göra anpassningar.

Trots alla självmotsägelser så lyckades han bygga upp det femte rikaste landet på den afrikanska kontinenten och ett land som verkade skapligt stabilt fram till dess att Obama och Clinton i sin blodtörst tyckte att det var hög tid att få se öppna slavmarknader i Nordafrika igen [4] och avrättade Gaddafi (Clintons skrockande över Gaddafis död är en av de bästa exemplen på när en politikers mordiska instinkter lyser igenom som starkast [5]).

Att Gaddafi så småningom blev (eller kanske hela tiden var) ett monster på samma nivå som Clinton verkar det dock inte finnas mycket tvivel om [6], men det förändrar inte att även monster ibland har skrivit vettiga saker. Så utan att babbla mer om det låt oss se vad den gröna boken har att säga!

Gaddafi inleder med att såga parlamentarisk demokrati vid fotknölarna och det är svårt att som libertarian inte hålla med om följande till hundra procent.

Political struggle that results in the victory of a candidate with, for example, 51 percent of the votes leads to a dictatorial governing body in the guise of a false democracy, since 49 percent of the electorate is ruled by an instrument of government they did not vote for, but which has been imposed upon them. Such is dictatorship. Besides, this political conflict may produce a governing body that represents only a minority. For when votes are distributed among several candidates, though one polls more than any other, the sum of the votes received bythose who received fewer votes might well constitute an over-helming majority.

Han fortsätter vidare

The party system is the modern equivalent of the tribal or sectarian system. A society governed by one party is similar to one which is governed by one tribe or one sect. The party, as shown, represents the perception of a certain group of people, or the interests of one group in society, or one belief, or one region. Such a party is a minority compared with the whole people, just as the tribe and the sect are. The minority has narrow, common sectarian interests and beliefs, from which a common outlook is formed. Only the blood-relationship distinguishes a tribe from a party, and, indeed, a tribe might also be the basis for the foundation of a party.

Det här stycket slår verkligen huvudet på spiken, partier och partipolitik är modernt stamkrig och det börjar bli allt mer tydligt att så är fallet i Sverige[7]. Hela böcker har skrivits om hur det är nästintill omöjligt att i ett etniskt splittrat samhälle ha en demokrati som inte leder till att en grupp använder demokratin för att plundra andra [8].

Gaddafi gick dock ett steg längre och menade att folk på sätt och vis bildar klaner av sina partiet och använder partiers dominans för att tvåla till sina motståndare. Reinfeldts överenskommelse med MP gällande invandring för att ge igen på SD väljare är ett bra exemplet, Clintons beskrivning av Trumps väljare som “deplorables” är ett annat. Man väljer ett parti och med det får man vänner och fiender. Det är svårt att se det på något annat sätt än att den accelererande politiska polariseringen delar upp folk i två klaner som inte längre delar värderingar.

Om Gaddafi måste välja så ser han hellre att samhället styrs av en koalition av stammar än en koalition av partier.

If a class, a party, a tribe, or a sect dominates a society, then the dominant system becomes a dictatorship. However, a class or a tribal coalition is preferable to a party coalition since societies originally consisted of tribal communities.

Där har han förmodligen också en poäng, som exempel så är den gamla ståndsriksdagen helt klart att föredra över den moderna riksdagen. Medlemmarna inom ett stånd hade av naturliga skäl mer gemensamt än medlemmarna i SAP eller FP och stånden var samtidigt medvetna om att de behöver varandra. Är SAP medvetna om att de behöver någon annan?

Trots att Gaddafi är socialist så är han dock inte nådig mot tanken på klassrevolt.

A party that is formed in the name of a class inevitably becomes a substitute for that class and continues in the process of spontaneous transformation until it becomes hostile to the class that it replaces. Any class which inherits a society also inherits its characteristics. If the working class, for example, subdues all other classes of a particular society, it then becomes its only heir and forms its material and social base. The heir acquires the traits of those from whom it inherits, though this may not be evident all at once. With the passage of time, characteristics of the other eliminated classes will emerge within the ranks of the working class itself.

Kort och gott, om arbetarklassen tar över samhället så kommer den i sig snart delas upp i olika klasser. Här måste man erkänna att Gaddafi klarsynt såg hur kommunismen direkt skapade sin egen degenererade överklass. Slutligen så säger han att alla försök att bilda regeringar som dominerats av en stammar, klass eller parti har misslyckats.

In summary, all attempts at unifying the material base of a society in order to solve the problem of government, or at putting an end to the struggle in favour of a party, class, sect or tribe have failed. All endeavours aimed at appeasing the masses through the election of representatives or through parliaments have equally failed. To continue such practices would be a waste of time and a mockery of the people.

När han skrev boken var det möjligtvis ännu inte lika uppenbart att parlamentarisk demokrati redan misslyckats men idag kan vi nog utan tvivel inse att även den bör förpassas till den stora soptippen för misslyckades politiska idéer.

Efter att Gaddafi på ett förnämligt sätt beskrev problemen han stod inför så tillägnade han några sidor till hur man löser demokratins problem, han tyckte att direktdemokrati var den bästa lösningen i teori och sedan ville han approximera det med ett komplex system a “folkkommittéer”. Ärligt talat så vill jag inte spendera särskilt mycket tid på hans lösningsförslag, det är inte den intressantaste delen av boken.

Låt oss istället hoppa till vad Gaddafi sade om lag:

For a committee or an assembly to be empowered to draft the law of society is both invalid and undemocratic. It is also invalid and undemocratic for the law of society to be abrogated or amended by individual, a committee, or an assembly. What then is the law of society? Who drafts it and what is its relevance to democracy? The natural law of any society is grounded in either tradition (custom) or religion. Any other attempt to draft law outside these two sources is invalid and illogical. Constitutions cannot be considered the law of society. A constitution is fundamentally a (man-made) positive law, and lacks the natural source from which it must derive its justification.

Jag har svårt att inte hålla med herr Gaddafi även här, visst finns det många libertarianer som är konstitutionalister och visst har den amerikanska konstitutionen till viss del saktat ner vänsterns vansinne jämfört med här i Europa. I slutändan så köper jag dock inte konstitutionstanken som den bästa vägen till rättfärdigt lagstiftande. Som Gaddafi skriver så bör lag grundas i tradition och inte bestämmas av politiker. Om jag förstår gammal germansk lagtradition rätt så var det ungefär så man tänkte även här en gång i tiden, kungen var den yttersta domaren men lagen i sig är inte sprungen ur hans vilja och han stod själv inte över den. Gaddafi lyfte även en aspekt av traditionell lag som är viktig.

The catalogues of man-made laws emanating from man-made constitutions are fraught with physical penalties directed against human beings, while tradition contains few such measures. Tradition lays down moral, non-physical penalties that conform to the intrinsic nature of humanity.

Om man läser lite om fornnordisk lag så verkar det mycket riktigt stämma, det flitigast utdelade hårda straffet verkar ha varit att dömas till laglöshet, dvs att man inte längre var skyddad av lagen. Sällan verkar någon ha dömts till döden (förvisso så dog nog den laglöse rätt fort av icke naturliga skäl), dödsfall skedde snarare vid lagliga holmgångar för att avgöra personliga dispyter. De verkar även ha lagt stor fokusen på kompensation istället för straff. Dräpte du någon så dömdes du att betala böter till personens familj, du slänges inte ner i en fängelsehåla för att göra bot till ett abstrakt “samhälle”.

Överlag så borde libertarianer fundera mer på hur lag brukade fungera i norden. Lagen hölls vid liv av lagsagomän [9] som då och då samlade alla män till ting och där högt läste upp lagen fritt ur sitt minne. Om lagsagomannen ville ändra på någon lag så kunde han göra det vid ett sådant här tillfälle men om någon bland de samlade insåg att han gjort en modifikation så blev det förstås diskussion.

Lagen var alltså begränsad till vad en person kunde hålla i huvudet (vilket kan bara förbluffande mycket som Peter McAllister har beskrivit [10]) och blev ständigt förankrad bland befolkningen som var underställd lagsagomannen. I specifika rättsfall så hade domare stort förtroende i att tolka lagen och att försöka utröna vad som var rätt eller fel, inte att försöka komma på någon finurlig tolkning av en paragraf. Någon vill kanske invända och säga att det var möjligt att hålla hela lagen i sitt huvud på den tiden därför att samhället var mindre komplext, men var det verkligen så? Alla intriger, lögner, fulspel och våldsbrott som vi ser idag fanns även då. Människans natur har inte förändrats och all teknologi vi uppfunnit förändrar inte på ett fundamentalt sätt vad som är rätt eller fel. Vi har en väldigt fin lagtradition att återupptäcka, vi behöver inte snegla över Atlanten eller damma av upplysningstänkare.

Gaddafi avrundade sedan lagdiskussionen med följande stycke:

Freedom is threatened unless society adheres to a sacred law with established rules that are not subject to alteration or change by any instrument of government. It is, rather, the responsibility of the instrument of government to adhere to the laws of society.

En stat som är underställd lagen, vilken dröm det vore idag där lagen används allt mer anarkotyranniskt mot sin egna befolkning.

Nästa del av boken handlar om Gaddafis syn på ekonomi. Han verkade hämta inspiration från vänsteranarkistiska tankar och ansåg att löneanställning är en form av slaveri samt att alla arbetare bör vara delägare istället för anställda. Boende är något var man bör äga (eller snarare så förespråkar han att det är kvinnan som ska äga hus och hem) eftersom man blir beroende av någon annans välvilja och underställd någon annans regler om man hyr. Land ansåg han inte att man kan äga, land kan bara brukas temporärt av den som bor där.

I ekonomiavsnittet så gav han han ett exempel där man nästan tror att han var en råbarkad kapitalist:

EXAMPLES OF WAGE-LABOUR: FOR THE SOCIETY, FORPRIVATE ENTERPRISE, AND SELF-EMPLOYMENT:
First example:
(a) A worker produces ten apples for society. The society gives him one apple for his production and it fully satisfies his needs.
(b) A worker produces ten apples for society. The society gives him one apple for his production which does not satisfy his needs.
Second example: A worker produces ten apples for another person and gets wages less than the price of one apple.
Third example: A worker produces ten apples for himself.
The conclusion: In the first example (a), because the worker’s wages are limited to one unit which satisfies his needs, he has no incentive to increase his production. Thus, all the labour force that works for society is psychologically apathetic.(b) The worker has no incentive even to produce because he cannot satisfy his needs from the wages. However, he continues working without any incentives because generally, like all members, he is forced to acquiesce to the working conditions of the society. In the second example, the worker works basically to get wages and not to produce. Since his wages cannot satisfy his needs, the choices are either to look for another master to get abetter price for his work, or be forced, as a matter of survival, to remain where he is. In the third example, the self-employed alone is the one who produces eagerly and voluntarily.

Sedan så begränsade Gaddafi detta genom att förklara att ingen kan överproducera eller producera av ren girighet eftersom han ej kan anställa någon och därmed är naturligt begränsad i sin ackumulation av rikedom. Allt han skapar av egen hand står honom fritt att behålla men inget skapat av en annans hand ska honom tillfalla. Gaddafi drog ju nästan dragit korrekta slutsatser här, man kan ana att det var den järnhårda lönelagen [11] som spökade och ställde till det för Gaddafi eftersom han inte förstod att goda incitament kan skapas med löneförhöjningar och andra förmåner till anställda.

Jag måste dock ändå hålla med honom till viss del i följande stycke:

Whoever possesses the house in which you dwell, the vehicle in which you ride or the income on which you live, possesses your freedom, or part of it. Freedom is indivisible. For people to be happy, they must be free, and to be free, they must possess the possibility of satisfying their own needs. Whoever possesses the means of fulfilling your needs controls or exploits you, and may enslave you despite any legislation to the contrary.

Att hyra innebär en viss begränsning av frihet, man måste trots allt anpassa sig till hyresvärdens krav. Att vara anställd har i det nuvarande året visat sig vara väldigt begränsande eftersom många biter sig i tungan på grund av den massiva utrullningen av politisk korrekt fascism inom nästan samtliga stora företag. Är man inte entusiastisk över mångfald och inklusion, kliver man utanför åsiktskorridoren vid fikabordet och väljer man att avstå från att delta i utbildningen om omedveten rasism, ja då kan man få sparken för att man går emot företagets värdegrund. Det i sig är inget fel, felet är att alla företag anammat samma värdegrund vilket blivit till ett vapen mot politiska dissidenter. Gaddafi hade därmed helt rätt i att det är en väg till att förslava folket.

Med det sagt så finns det ingen anledning att förbjuda folk att söka anställning, men man kan fråga sig hur många som egentligen skulle vara löntagare istället för företagare om det inte vore för svågerkapitalismen och att staten så flitigt slussar in folk i anställningar samt uppmuntrar storskaliga aktiebolag samtidigt som de krossar småföretagares möjligheter. I bondesverige så var vi ju nästan alla egenföretagare.

Nästa del av Gaddafis bok handlar om den sociala basen för ett samhälle och det är ett riktigt intressant avsnitt. Han utgick ifrån nationen, dvs ett folkslag och menade att nationers kamp för sitt självbestämmande är en fundamental drivkraft genom historien.

In the world of man, this is as much a historical reality as itis a social reality. That means that the national struggle – the social struggle – is the basis of the movement of history. It is stronger than all other factors since it is in the nature of the human group; it is in the nature of the nation; it is the nature of life itself.

Han menade att minoriteter är folk vars nation har slagits sönder

Nations whose nationalism is destroyed are subject to ruin. Minorities, which are one of the main political problems in the world, are the outcome. They are nations whose nationalism has been destroyed and which are thus torn apart.

Endast religion såg han som en kraft i paritet med nationalism.

Similarly, man’s life is damaged when he begins to disregard nationalism – the social factor – for it is the gravity of the group, the secret of its survival. Only the religious factor is a rival to the social factor in influencing the unity of a group. The religious factor may divide the national group or unite groups with different nationalisms; however, the social factor will eventually triumph.

Han menade vidare att varje nation endast bör ha en religion eftersom det är en tragedi om religiösa konflikter slår sönder den nationella sammanhållningen.

A sound rule is that each nation should have a religion. For it to be otherwise is abnormal. Such an abnormality creates an unsound situation which becomes a real cause for disputes within one national group.

Gaddafi var även en förespråkare av starka familjer och gick så långt som att säga att en individ utan familj är utan värde.

The same holds true for individuals if they are separated from their families – the individual without a family has no value or social life. If human society reaches the stage where the individual lives without a family, it would then become a society of tramps, without roots, like artificial plants.

Här briljerade Gaddafi, det är en svidande uppgörelse med den atomiserande vänsterliberalens ideala “världsmedborgare” som utan rötter tar för sig av världen, lika hemma i Bangkok som i New York. Den bohemiska borgaren var en anomali för Gaddafi. Han beskrev klarsynt att man helt naturligt hyser mer kärlek för sin familj än sin stam, mer kärlek för sin stam än sin nation och mer kärlek för sin nation än för hela världen samt att det är så det måste vara för att man ska kunna ha ett stabilt och välmående samhälle. Varje lager bygger på stabiliteten hos det underliggande lagret. Trasiga familjer bygger bråkiga stammar som inte kan enas i en nation.

Hans syn är ett uppfriskande brott från den klassiska marxism som ansåg att klass är den viktigaste enande faktorn och att man bör överge både familj, stam och nation för att samarbeta med främlingar med vilka man råkar delar klass. Gaddafi menade vidare att stammen är den viktigaste nivån för att fostra människor, familjen står för nära och nationen för långt bort. Stammen är på den nivå där värderingar och beteende formas, stammen är även den naturligaste första instansen för att söka hjälp vid svåra tider. Den diskussionen blir lite främmande för oss eftersom vi inte längre har stammar eller klaner i norden, det man bör fråga sig är om vi kanske på ett fundamentalt sätt saknar en nivå i vårt samhälle? Att staten tagit över våra liv från vagga till grav är kanske för att vi saknar ett skikt i vårt samhällsbygge?

Gaddafi trodde inte på imperier:

All states which are composed of several nationalities for whatever reason – religion, economics, military power or man-made ideology will be destroyed by national conflict until each nation obtains its independence, because the social factor will inevitably triumph over the political factor.

Återigen så tycker jag Gaddafi hade goda poänger, visserligen så har det funnits imperier som överlevde länge men de har överlevt då de var väldigt decentraliserade och lät de individuella folken sköta sitt. Roms byråkrati var länge nästintill icke existerande och all makt delegerades ut till regionerna. Det var först under de krisande sista århundradena som en byråkrati växte till sig och accelererade kollapsen. Det är svårt att kategoriskt såga imperier som koncept, imperier som låter regionerna vara fria samtidigt som de står för en viss standardisering verkar ha varit ett historiskt framgångsrecept.

Gaddafi varnade för risken att om man slår sönder nationen så skapar man rotlösa människor, frågan är om det inte är precis det vi ser i Sverige idag? Under lång tid så har Sverige Stockholmifierats allt mer, om jag tar mig själv som exempel så är jag egentligen en tornedaling och min fars modersmål var byfinska inte svenska. Men på den tiden han gick i skolan så fick eleverna stryk varje gång de talade byfinska, en hel generation fick sin finskhet slagna ur sig och lärde sig att skämmas över sin finskhet, tornedalingarnas kultur försvann således till stor del. Jag talar inte byfinska, jag vet inte vilka sånger mina förfäder sjöng, vilka sagor de berättade och hur de en gång i tiden levde. Allt är borta.

Svenskheten kröp in som en tunn ersättare men den har spätts ut till så stor del av Hollywoods skräpkultur att man helt enkelt inte finner det genuina längre, en dag så tror man helt enkelt att man är en rotlös världsmedborgare eftersom man inte har något riktigt arv kvar. Samma process lär ha skett i hela Sverige även om vissa regioner har varit lite sturskare än andra när det gäller att behålla sina egenheter.

Det är kanske inte så konstig ändå att svensken anammat det postmodernistisk vansinnet i störst utsträckning, vi är fogliga till vår natur och det har utnyttjats maximalt av överheten för att söndra all lokalförankring, allt som återstår är vår relation till staten. Det betyder dock inte att svenskheten som koncept är värdelös så som vissa regionalister verkar tycka, tvärtom så är det allt vi har kvar och det enda vi kan utgå ifrån om vi ska återskapa något genuint. Gaddafi skulle nog inte ordinera mer upplösning som lösning på Sveriges bekymmer. Vi behöver återfinna vår bygds traditioner, inte vår inre globalism.

Gaddafis syn på familjen var härligt reaktionärt, ingenstans i hans skrift återfinner man stalinisternas kamp att separera barnen från familjen. Gaddafi såg familjen, inte dagiset, som den naturliga platsen där barnen ska växa upp:

To separate children from their mothers and to cram them into nurseries is a process by which they are transformed into something very close to chicks, for nurseries are similar to poultry farms into which chicks are crammed after they are hatched. Nothing else would be as appropriate and suitable to the human being and his dignity as natural motherhood. Children should be raised by their mothers in a family where the true principles of motherhood, fatherhood and comradeship of brothers and sisters prevail, and not in an institution resembling a poultry farm.

Hans syn på könen var att kvinnor och män är biologiskt olika men jämlika i rättigheter. Han sågade feminismen elegant med följande stycke:

The belief, even if it is held by a woman, that she carries outphysical labour of her own accord, is not, in fact, true. She performs the physical work only because a harsh materialistic society has placed her (without her being directly aware of it) into coercive circumstances. She has no alternative but to submit to the conditions of that society, even though she may think that she works of her own accord. In fact, the alleged basis that “there is no difference in any way between men and women”, deprives woman of her freedom.

Att det finns ett korn sanning i detta kan man se genom att nämna hemmafruar eller hemskolkning vid fikabordet på jobbet. Kvinnor har idag ingen egentlig frihet att stanna hemma med sitt barn eftersom de blir en social paria om de gör det. Någon kommer säkerligen invända att tidigare i historien så var det omvänt, då kunde kvinnor inte välja bort att stanna hemma. Förmodligen sant, det betyder ändå inte per automatik att dagens situation är sund. Hur man faktiskt tar sig till en sund plats är en svår fråga som varken jag eller Gaddafi har ett svar på, att ens kunna avgöra vad som är sunt i dagens feminiztiska värld är svårt. Men ett system som bygger på att man placerar sina småbarn i statliga indoktrineringsanstalter är förmodligen inte en del av lösningen.

Slutligen så såg Gaddafi statliga styrda läroplaner som en enorm frihetsinskränkning och en kränkning av individens unika talanger och förmågor.

State-controlled education,which governments boast of whenever they are able to force it on their youths, is a method of suppressing freedom. It is a compulsory obliteration of a human being’s talent, as well as a coercive directing of a human being’s choices. It is an act of dictatorship destructive of freedom because it deprives people of their free choice, creativity and brilliance. To force a human being to learn according to a set curriculum is a dictatorial act. To impose certain subjects upon people is also a dictatorial act.

Det finns förstås mycket att kritisera i Gaddafis bok som jag inte nämnt. Han hade en syn på yttrandefrihet som inte alls går att kombinera med hans syn på att ingen privat aktör bör få äga några kommunikationsmedel. Han var trots allt en socialist och därmed fast i många av socialismens fundamentalt felaktiga tankar om ekonomi och om förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. Han ville förbjuda många företeelser när det vore bättre att helt enkelt ta bort statligt skapade incitament som skapar dem.

Överlag så är det en intressant bok, i allt utom ekonomiska spörsmål så var Gaddafi en vass observatör av människans egenheter, vassare än vad exempelvis våra omhuldade nyliberaler är som på många sätt har svalt vänsterns kulturbild helt och hållet. Gaddafi var en försvarare av tradition samtidigt som han ville frigöra individen utan att för den delen tvinga in individen i en progressiv bild av hur en människa bör vara.

Hur alla dessa målsättningar faktiskt lyckades i verkligheten är en annan fråga, formellt avsade sig Gaddafi allt makt efter att han format folkkommittéerna, men vi vet ju att han trots det satt kvar med all reell makt. Han påstod sig vara en kämpe för kvinnliga rättigheter, förbjöd bortgifte och barnäktenskap och omgav sig med en specialstyrka av kvinnliga soldater men han hade samtidigt ett harem med sexslavar som fick utstå de vidrigaste övergreppen. Han påstod sig vilja ha fred och samförstånd men hyllade och finansierade frikostigt terrorister och osmakliga ledare som Mugabe och Mandela. Han verkade åtminstone ha lyckats med att skapa fred inom landet genom att skickligt balanserat klaner mot varandra, hans insikter om nationens, stammens och familjens rätt att bestämma över sina egna angelägenheter kanske spelade en viktig roll i det?

  1. The Green Book
  2. Saami and Berbers—An Unexpected Mitochondrial DNA Link
  3. Magic Dirt Theory
  4. People for sale 
  5. Clinton on Qaddafi: We came, we saw, he died 
  6. My ordeal as Gadaffi’s sex slave
  7. Den somaliska rösten i riksdagen
  8. Politics in plural societies
  9. Lagsagoman 
  10. Manthropology: The Science of Why the Modern Male Is Not the Man He Used to Be
  11. Den järnhårda lönelagen