När debattörer på varsin sida av det politiska spektret ska utröna och förstå friheten för individen tenderar debatten att handla om positiva respektive negativa rättigheter. Den ena sidan talar om rätten till särskilda saker, exempelvis vård, skola och omsorg. Den andra sidan talar om rätten till att slippa tvång, exempelvis skol- och värnplikt. Debatten har förts under många år och gäller än idag; således kommer denna artikel inte handla om det utan istället om en möjlig psykologisk formulering för individens egna utveckling, där insikten kan leda till ett mer omfattande kollektivt samband med positiva normer.
Varje politisk inriktning vilar på en filosofisk grund om samhället och människan. Hur man ser på individen och dess moraliska relation till andra medmänniskor och institutioner särskiljer olika tankegångar ifrån varandra. En skola utmärker sig dock lite extra. Den österrikiska skolan inom nationalekonomin har byggt upp sina ekonomiska teorier på logiska antaganden om individens tillvägagångssätt. De kallar läran för praxeologi som förklarar att människor alltid använder subjektiva handlingar för att nå särskilda mål- ”purposeful behaviour”. Istället för att förklara varje enskild handling handlar läran istället om att påvisa själva agerandet, grundat på premissen som utmärks av subjektivitet och värde. Om person a och b båda är hungriga har de ett gemensamt mål; att bli mätta. Båda personerna kan antingen välja banan eller äpple. Person a väljer bananen och b väljer äpplet. Det betyder att a värderar bananen mer än äpplet, samtidigt som b värderar äpplet mer än bananen. Den mänskliga handlingen handlar därför om värdet för den enskilde.
Att försöka motbevisa praxeologins grundläggande handlingsaxiom blir därför omöjligt eftersom målet att avfärda läran genom tal eller skrift uppfyller det snarare än förkastar det. Men även om praxeologin bejakar dessa postulat för individen i dess samhällssyn är dess handlingar och mål betydligt viktigare än vad vi tror. Ansvaret för dessa handlingar blir en viktig del i individens självinsikt i frågan om det medvetna och det omedvetnas tillväxt. Den schweiziska psykiatrikern Carl Jung (1875–1961) förklarade att alla skuldtyngda, bortträngda och mindervärdiga innehåll är en del av individens psykologiska skugga. Det är något som finns hos varje individ och väntas på att integreras i medvetandet. Vad menas egentligen med det här? Medvetandegörandet av skuggan är en livsuppgift för varje människa, men den förutsätter att individen har en tillräcklig självinsikt som kan bejaka det som bör integreras. Något som kallas för individuation. En vetskap om ens egna tillkortakommanden och en vilja till förändring blir därför centrala för ens egna utveckling. Låt mig exemplifiera. Ett barn som ska lära sig att cykla kommer att misslyckas många gånger innan det når framgång. Föräldrarna vet att det är möjligt trots att barnet har ramlat omkull ett flertal gånger. Trots det uppmuntrar föräldrarna barnet till att fortsätta öva och inte ge upp. Barnets negativa uppfattning om lärandet åsidosätts till förmån för föräldrarnas uppmuntran av lärandeprocessen. Snart ger det med sig och barnet har klarat en av livets första utmaningar. Men samhället idag överensstämmer inte med föräldrarnas normativa utgångspunkt. Idag är det vanligt för en individ att formas utifrån andras uppfattningar om en själv. Att aldrig våga ta risker för att nå sin fulla potential. Ett liv av vardagligt varande, snarare än en kamp mot ens egna skugga för att växa som individ. Tävlingscyklisten Lance Armstrong sade en gång ”Smärta är tillfälligt, den kan vara en minut, en timme, en dag eller ett år, men så småningom kommer den avta och något annat kommer att ta dess plats. Men om jag ger upp varar den dock för evigt.” Ansvaret handlar därför om att integrera ens egna tillkortakommanden i kampen mot andras, och för den delen ens egna uppfattningar om en själv då det alltid är en moralisk plikt att finna värde och mening i livet.
Individuation är därför en differentieringsprocess, där målet alltid är en utveckling av den individuella personligheten. Jung förklarar även att processen blir en del av kollektivet eftersom enskilda individer alltid har ett särskilt samband med sina medmänniskor. Tack vare en ökad självkännedom om medvetandets integration och process i utförandet kan relationsmöjligheterna med sina medmänniskor och världen vinna genomslagskraft. Friheten för individen handlar därför om de subjektiva handlingar och mål de har men även ansvaret att finna en insikt i sin utvidgning av de omedvetna tillkortakommanden till förmån för att finna glädje i vardagen där det normativa beteendet nu fått ett kollektivt samband. Den naturliga följdfrågan handlar därför om utgångspunkten för politiker. Har de ett ansvar gentemot sina medmänniskor eller mot friheten själv, genom dess valmöjligheter, att få individen att ta ansvar för sin egna personliga utveckling eller förse dem med en vardag av trygghet, där varandet alltid förblir mediokert?
Statsvetarstudent från Karlstad universitet. Inom akademin har jag skrivit om spannmålshandeln på 1770-talet, Centerpartiets jordbruksstöd till bönderna sommaren 2018 och civilsamhällets inverkan på den svenska välfärdsmodellen. Därtill har jag även gett ut en bok om värmländsk militärhistoria under 1900-talet första hälft.
