Rättssäkerhet eller rättstrygghet?

Road Sign Direction Junction  - geralt / Pixabay
geralt / Pixabay

 

Människor och särskilt då barn, skall inte behöva utsättas för våld och övergrepp i hemmet och särskilt inte inom den egna familjen. Ja, jag håller fullständigt med! Men är möjligheten att göra “anonyma orosanmälningar” till andra myndigheter än polisen, verkligen ett befogat myndighetsverktyg för att komma till rätta med våld i nära relationer? 

 

I ett demokratiskt rättssamhälle har varje människa rätt till integritet och rättssäkerhet. Detta måste gälla även för föräldrar. Idag är förskolepersonal, lärare, vårdpersonal och andra som arbetar med barn och unga, skyldiga enligt lag att göra en orosanmälan vid blotta misstanken om att någon far illa. Många av dessa träffar barnen dagligen och känner dom därför väl. Sådan personal är dessutom ofta utbildade i att se tecken på att ett barn far illa eller inte mår bra. Alla “vanliga” medborgare har dessutom även en möjlighet att “anonymt” tipsa polisen om man misstänker att någon utsätts för hot eller våld. Jag tror inte att många idag ifrågasätter att detta skyddsnät för barn och unga fyller sitt syfte.   

Nästa steg i myndigheternas arsenal av verktyg för att kontrollera sina medborgares “vandel” är att vem som helst kan ringa in en “anonym orosanmälan” mot vem som helst om precis vad som helst. Att en sådan “anonym orosanmälan” kan göras direkt till närmaste socialkontor istället för till polisen, känns däremot lite mer olustigt. Särskilt då som sociala myndigheter alltid är skyldiga att agera vid varje sådan anmälan. Här kan det räcka med att någon med en dold agenda som exempelvis en granne som inte gillar dig, ringer in anonymt och uppger att du “dricker” när barnen är hemma eller att du “svär och skriker” åt barnen med hög röst. Finns det överhuvudtaget någon “normal” förälder som med handen på hjärtat kan säga att detta aldrig någonsin har hänt? Eller ännu värre, att vederbörande har sett eller hört att du har bilder på “nakna barn” i din telefon. Vilken förälder har inte fotat sina småbarn när dom har badat nakna på stranden? Sociala myndigheter får här inte “vikta” trovärdigheten i en sådan “anonym orosanmälan”, utan är alltid skyldiga att agera. 

I det här sammanhanget, så blir den stora frågan om inte systemet med “anonyma orosanmälningar” står i strid med de flesta människors uppfattningar om personlig integritet och rättssäkerhet? Skapar inte ett sådant system i sig självt, en känsla av “utsatthet och rättslöshet” bland många medborgare? Vågar jag sticka ut hakan och vara “annorlunda” i något avseende? Vågar jag i något sammanhang avvika ifrån de för tillfället rådande dogmerna om politisk korrekthet? Finns det då inte en risk för att någon ogillar det jag gör och anmäler mig anonymt för en “påhittad” eller “upplevd” försyndelse, bara för att sätta käppar i hjulet för mig som en “osympatisk person”? Att våga anta att det ligger dolda agendor bakom många anonyma orosanmälningar är väl inte alltför långsökt?

Framväxten av parallella, “kvasijuridiska rättssystem” inom vissa myndigheter, vilka motiveras och försvaras med hänvisningar till “något högre mål”, utgör sålunda i sig självt ett hot mot medborgarnas demokratiska rätt till integritet och rättssäkerhet. Att myndighetsföreträdare utan juridisk utbildning, endast på grundval av “anonyma orosanmälningar” skall tvingas att initiera utredningar och “göra hembesök”, vilka normalt sett endast skall initieras och hanteras av utbildade åklagare och poliser inom rättsväsendet, står tveklöst i strid med de kriterier som gäller för rättssäkerhet i en demokrati.  

Att rättsväsendet efter en sedvanlig prövning av ett anmält ärende, väljer att vidarebefordra delar av eller hela ärendet till sociala myndigheter eller alternativt samarbetar med sociala myndigheter under ärendets gång är helt i sin ordning. Här är det rättsväsendet som initierar utredningen efter en anmälan eller ett “anonymt tips”. Här är det en juridiskt utbildad åklagare som fattar beslut om hurvida en förundersökning skall inledas och hur man sedan skall gå vidare med det aktuella ärendet. 

Skall vi som medborgare i en demokratisk rättsstat acceptera att både sociala- och andra myndigheter bakom ett “alibi av goda intentioner”, generellt sett griper in i varje liten detalj av våra liv för att på så vis maximera rättstryggheten i samhället? Rättsprinciperna “likhet inför lagen”, “alla och envar skall betraktas som oskyldiga fram till dess att motsatsen har bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla” är ovillkorliga grundstenar i ett rättssäkert samhälle. Följer man dessa principer så kommer få oskyldiga människor att sättas i fängelse samtidigt som ett antal “skyldiga” människor kommer att gå fria i brist på bevis.

Alternativet till ett rättssäkert samhälle är ett rättstryggt samhälle. Här kan man införa “särlagstiftningar” och “omvänd bevisbörda” som rättsprinciper i syfte att uppnå en större rättstrygghet. Följer man dessa principer så kommer fler “skyldiga” människor att sättas i fängelse, men även fler oskyldiga. Det paradoxala här är att höga krav på rättssäkerhet kan ge upphov till en känsla av bristande rättstrygghet. Men även det omvända gäller. Höga krav på rättstrygghet kan ge upphov till en känsla av bristande rättssäkerhet. På lång sikt så tror jag dock att en bristande rättssäkerhet i sig själv ger upphov till en bristande rättstrygghet.

Att införa ett ”parallellt kvasijuridiskt” “rättssystem” inom sociala myndigheter med hänvisning till något ”högre mål” eller med argument av typen “har man bara rent mjöl i påsen så behöver man inte vara orolig”, strider sålunda mot många medborgares uppfattning om integritet och rättssäkerhet. “Anonyma orosanmälningar” borde därför i ett rättssamhälle bara vara möjliga att göra till polisen. Därefter kan sedan en juridiskt utbildad åklagare efter prövning, skicka ärendet vidare till sociala myndigheter.

Vi minns väl alla “Prussiluskan“ i filmerna om Pippi Långstrump. Säkerligen en i grunden mycket godhjärtad dam med stora moraliska ambitioner. Tanken på att ge henne och en massa andra “moraliskt indignerade skvallertanter” av alla upptänkliga kön, vad som i praktiken känns som en “faktisk åklagarmakt”, skickar dock kalla kårar längs ryggen på mig. I ett politiskt system med “anonyma orosanmälningar” så är risken överhängande för att den “politiska korrektheten” i “Prussiluskornas” tappning, sakta men säkert kommer att omvandla “kulturmarxistiska värdegrunder” till “paragrafer” i Svea Rikes Lag.