Analys av Operation Rimfrost!

Analys av Operation Rimfrost! 1För drygt ett år sedan sjösatte Polismyndigheten operation Rimfrost med målet att trycka tillbaka gängkriminaliteten och det grova våldet.
Resultatet är kanske med svenska mått inte förvånande. Under 2020 ökade antalet skjutningar med 9,6 procent!

Nu ska vi dock inte måla fan på väggen, andelen skadade minskade med 2,5 procent!
Det kan vara så att kriminaldårarna lärt sig att sikta bättre. 2018 låg andelen skadade på 135 stycken, 2020 117 stycken.
Kanske är det så att kriminaldårarna hörsammat att sjukvården är under press och därför vinnlägger sig om bättre träffbild? Vi väntar med spänning på vänster- och miljöpartiets analys av frågan!

Att dessa partier skulle uttala sig i fördömande ordalag om de kriminellas letala aktiviteter, delta i en uppryckning att beivra eländet och öka möjligheterna för laglydiga medborgare att försvara sig, håller jag dock för otroligt.
I det svenska parlamentet, som i allt väsentligt består av olika typer av ömhudade socialister, kan vi möjligen sätta en viss tilltro till SD. De är nämligen socialister av den lite mer gamla stammen som, om nu inte ett eventuellt tillträde till regeringsställning får dem att degenerera helt och hållet, kanske kan tänkas hålla på principen om lag och ordning.

När det gäller frågan om att låta laglydiga medborgare beväpna sig för att försvara sig mot kriminaldårarna måste jag i ärlighetens namn konstatera att det förmodligen bara hjälper rent marginellt.
Faktum är att de senaste två uppmärksammade dödsskjutningarna av helt oskyldiga skulle inträffat ändå. Varken den 12-åriga flickebarnet som dödades sommaren 2020 eller den unga mamman i Malmö 2019 skulle sannolikt räddats av liberalare vapenlagar. Låt vara att vi inte kan utesluta att det hjälper i långa loppet. Statistiken tyder ju på att det förekommer en, dock mycket måttlig, inlärning hos de kriminella eftersom skadeskjutningarna minskar och dödsfallen ökar. De lär sig alltså träffa bättre.
Möjligheten finns att de åtminstone reflekterar något mer över var och när de ska panga på om laglydiga har möjlighet att skjuta tillbaka.

Enligt den gängse bilden är möjligheterna till att minska rekryteringarna till gängen små.
Eftersom det ska böjas i tid det som krokigt skall bli så riktar ledarna in sig på barn. Först enklare ärenden. Sedan allt grövre kriminalitet. Lärare vittnar om att barn är helt ohanterliga redan i unga år. Lärare utsätts för glåpord och misshandel.
Socialtjänsten talar om frånvarande fäder. Frånvarande eftersom dessa så kallade fäder i en myckenhet pendlar till “hemlandet” eller rentav har flyttat tillbaka permanent.
Här är ju en rimlig fråga varför dessa individer kommit till Sverige från första början och beviljats uppehållstillstånd och till och med medborgarskap. Kan det rentav vara så att våra myndigheter missbedömt deras motiv och fattat felaktiga beslut?
Kan det, hemska tanke, vara så att asylsökande ljuger?

Ett omfattande problem tycks vara den klanmentalitet som många invandrare lever efter. Det fungerar givetvis utmärkt i deras hemländer och ännu bättre här.
Vi har visserligen ett överflöd av myndigheter, men det är sämre med dessas förmåga bedriva en vettig hushållning av landets resurser. Principen om att det per definition är synd om de som kommer till landet underlättar inte hanteringen.
Inte minst när det gäller brottsligheten utgör det ett stort problem eftersom man fått för sig att kriminella ynglingar skall vårdas till laglydighet. Det har visserligen visat sig svårare än tänkt eftersom de flesta synes gravt behandlingsresistenta och finner det vara en utmärkt karriärväg att “brösta en 4:a för att bli en 100-gubbe”.¹
Den svenska principen om att vårda har med andra ord blivit ett strategiskt karriärval för kriminaldårar.

Att något är allvarligt fel i Sverige råder det ingen tvekan om. Det tycks också vara så att polisen har en ringa framgång i att hantera problemet. Alternativt är det så att Operation Rimfrost varit en stor succé, då är givetvis situationen ännu värre!

Skola, socialtjänst och transfereringssystem har också stora svårigheter, hur kan det kan komma sig?

Om vi för resonemangets skull accepterar att skolan, d.v.s. statlig indoktrinering av våra barn är något naturligt och bra, så måste ändå den rimliga frågan vara om den ska ha ett allmänt fostrande uppdrag? Svaret är givetvis nej. Skolan ska i huvudsak bibringa telningarna kunskap. En del är rent nödvändigt, som att läsa, skriva och räkna. Vissa saker kan uppfattas som tråkiga, exempelvis basala historiekunskaper och viss kännedom om hur samhället fungerar. Men något fostrande uppdrag förutom det som sker rent organiskt när man tvingas umgås med folk ska inte skolan stå för. Det fostrande uppdraget skall föräldrar och den övriga vuxna omgivningen runt barnen ha.
Barn som inte kan uppföra sig i skolan får hanteras på annat sätt. Föräldrar som överlämnar ansvaret för barnets fostran till skolan måste strängeligen rättas.

Socialtjänst och transfereringssystem i Sverige fungerar bättre för en homogen befolkning. Den socialdemokratiska tanken om “gör din plikt, kräv din rätt” fungerar bra så länge flertalet gör sin plikt utan att kräva sin rätt. När andelen som ska försörjas genom olika bidrag och stöd stiger kraftigt haltar systemet.
Inte minst upplever ett stort flertal av människorna i landet en djup orättvisa. Att politiker som företräder åsikten att det är häftigt att betala skatt eller jag behöver inte själv göra vad jag kräver av andra betraktar detta som högerextremism och förkastligt utgör ett stort problem.

Vi kan alltså konstatera att Operation Rimfrost huvudsakligen misslyckats med att knäcka ryggen på den grova kriminaliteten.
Vidare går det att dra slutsatsen att detta var helt förväntat eftersom problemet med kriminaliteten huvudsakligen utgörs av mer djupgående problem i samhällskroppen.
Tyvärr får vi också konstatera att våra höga företrädare i politiken inte begriper att göra något åt problemet eftersom de inte ser skogen för alla träd.

Frågan är om det svenska folket tröttnat, börjar det bli dags för lite fostrande verksamhet av amerikansk modell?

  1. Uttryck bland kriminaldårar som innebär att man tar 4 års ungdomsvård för att bli till 100% antagen till gänget.