Om icke valda oligarker kan styra så mycket, då kanske man rent av ska starta med att fråga om vi ens har rätt system? Om systemet är trasigt, då kan det vara läge att ställa sig ett antal frågor: Ska vi reparera systemet? Går det sönder igen? Går det alltid sönder på samma ställe? Är det för lättmanipulerat? Kan det vara bättre att byta system? Håller andra system bättre? Ger andra system bättre resultat? Har medborgarna för små möjligheter att fredligt och sakligt korrigera fel i system och politik?
Avvaktar med den frågan.
Nå, vad är då trasigt i det system vi har? Det verkar vara många saker. Systemet verkar kunna halta sig fram ganska bra om det bara är ett fel, men hur många fel tål systemet innan det blir självdestruktivt?
Den svenska modellen av demokrati förutsätter att staten (inklusive kommunerna) sköter all service till medborgarna. Faktiskt ända till den gräns att medborgarna förutsätts inte kunna eller behöva tänka själva.
– Sålunda bestämmer staten hur fort man får köra på vägarna och hastighetsgränserna sänks kontinuerligt i takt med att bilförarna blir bättre utbildade samt vägstandarden och bilarnas säkerhetssystem förbättras.
– Sålunda föreskrivs att all vård ska vara statlig (offentligt finansierad). Undantag medges i ömmande fall, det vill säga för den som har pengar nog att betala för egen vård.
– Sålunda förutsätts all utbildning vara statlig och gratis. För att ge sken av valfrihet och individanpassning ges statsbidrag till friskolor.
– Sålunda förutsätts staten i alla lägen utgöra garanten för skydd och trygghet. Medborgaren nekas därför rätten till eget försvar av liv, hälsa och egendom.
– Sålunda förutsätts staten veta bäst hur privat egendom ska förvaltas. Därför är privat ägande kringskuret av en myriad lagar och regler. För att staten ska veta vad den ska tycka och hur den ska agera gentemot privat egendom anlitas som alibi så kallade ideella organisationer utan egen kunskap eller ansvar för sina krav. Flera av dessa organisationer sponsras strategiskt av oligarkerna.
– Sålunda betraktas familjen som en olämplig institution för fostran av barn. I familjer bestående av man, kvinna och barn är per statsideologin mannen en misogyn barn- och kvinnomisshandlare.
– Sålunda anser staten att folket inte ska få rösta på sina representanter i direktval. Man har infört spärrnivåer för såväl partier som kandidater, för att få sitta i orubbat bo och göra så lite som möjligt. I tron att den som inget gör inte kan kritiseras för att göra fel. Beslutande folkomröstningar tillåts inte.
– Sålunda är de av folket valda företrädarna, ”hämtade ur folkdjupet” (se ovan), inte lämpliga att utöva den makt som grundlagen stipulerar ska utgå från folket. Istället har makten med minimala restriktioner överlämnats åt en byråkrati som befolkas av aktivister.
– Sålunda har staten anlitat ett antal överrockar att vaka över staten så att det okunniga folket inte får för sig att försöka styra sig själva. Dessa överrockar utgörs bland annat av: FN, EU, diverse obskyra ”organisationer”, konventioner och avtal. De oligarker jag nämnt tidigare går som barn i huset i dessa organisationer och de förfärdigar också de avtal och resolutioner som de kräver att politikerna undertecknar.
– Staten anser att riket behöver en fri press för att försvara demokratin. Sålunda plundrar staten medborgarna på pengar (skatt) och betalar ut miljarder av dessa pengar till regimtrogen media. Det är som ett kretslopp med propaganda som trycks ned i halsen på medborgarna, där dessa förväntas tacka och tycka att det smakar bra.
Så ja, med det ovan anförda anser jag att systemet är trasigt. Det är trasigt till den grad att det är svårt att se om det bara är en massa trasiga delar eller om det är helt fel system. Det är tänkbart att åtgärda en del av trasigheterna jag nämnt ovan. Men klarar vi att åtgärda alla?
Å andra sidan, kanske man kan implementera något annat system utan att specifikt laga alla de trasiga delarna? Några delar kanske måste lagas oavsett system, medan med andra kan man deklarera att denna del (trasighet) undantas från politiken och överlåts på en marknad, civilsamhälle, familjen (eller något annat) att lösa.
Med andra ord ett slimmat system, en slimmad stat. Där medborgarna blir mer ansvariga för sina egna val. Detta inkluderar att stå till svars för gärningar med konsekvenser för andra, men inte att först och främst stå till svars för brott mot staten där ingen konsekvens av gärningen kan påvisas. Så kallade brottsofferlösa brott. Att tvingas stå för konsekvensen av sina val innefattar inte minst de ekonomiska konsekvenserna genom hela livet. Ett sådant system befordrar skötsamhet, flit och förutseende.
Oligarkerna kommer alltid att försöka kapa åt sig hela makten, utan att det syns utåt. Därför måste ständigt den varnande frågan de grekiska demokratierna i antiken ställas: ”Vem vaktar väktaren?” Håller man inte koll på det går det som i romarriket där prätorerna som inledningsvis var kejsarens livvakt undan för undan kunde skaffa sig så mycket makt och privilegier att de kunde göra sig av med kejsaren. Att ständigt ifrågasätta makten är det minimum av ansträngning som krävs för att kunna styra den.
Vår demokrati är på upphällningen. Vår grundlag är inget att hänvisa till. Den innehåller ingen återställningsknapp och har dessutom blivit överspelad av politikernas formella överlämnande av makt (i strid mot grundlagen) till oligarker och internationella organisationer. Sittande regering påstår att de skrivit fast alla framtida rgeringar vid klimathotet och parisöverenskommelsen. Både folket och politikerna blir ”pökade”. Återstår att se om skrivningen håller, ifall något parti skaffar ryggrad att ifrågasätta den. Nu senast vill riksdagen ha fribrev att lämna över makt till Nato.
Vårt nya system måste alltså vara så öppet att försök till mutor och maktmissbruk avslöjas snabbt. Digitaliseringen kan användas till att skapa ett sådant system. Men digitaliseringen kan också användas till motsatsen. Just nu leder motsatsen rejält!
Vårt enda försvar mot all förlust av makt och frihet för svenska folket är, som jag ser det, mer nationalism! Det vill säga ett återtagande av beslutsrätt och därmed makt på en rad områden där detta allt för lättvindigt lämnats bort. Då kanske det finns en svensk framtid.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
